Nedan ett litet stycke ur min kommande Camusbok som består av 26 essäer, en från varje år Camus förde dagbok, och detta stycke är ur essän från 1951. Den ägnas i huvudsak åt Camus bok Människans revolt.
❖ ❖ ❖ ❖ ❖ ❖
”Varför skulle man gå till revolt, om det inte i jaget finns något oföränderligt att bevara?” Svaret på den frågan är att det skulle man inte och revolten gör för jaget vad framkallningsvätskan gör för silverfotot. Du blir dig själv när du revolterar eftersom du då gör giltigt ditt självbestämmande, som är sammankopplat med, eller kanske till och med är, ditt jag. Camus skriver ”Man begär hänsyn till det inom människan, som inte kan återföras på en idé, denna varma del av henne som bara tjänar ett ändamål: att vara”. En revolterande slav säger alltså både nej – nej till att utnyttjas, och ja – ja till sig själv när hon kräver hänsyn till sin person. Och inte bara till sin person. För i revoltens process sker något lika fantastisk som när vin blir till blod men minus magin, revoltören förbinds med samma varma värde inom varje annan människa. Rebellen är i förstone egoistisk, agerar efter egna behov, men det ligger i den sanna revoltens natur att den sträcker sig över alla och blir självuppoffrande. Jaget + revolten = vi, det är vad Camus menar när han parafraserar René Descartes ”Cogito ergo sum”. Camus skriver ”Jag revolterar alltså finns vi till.”
Magnus
28. July 2013 at 14:25Det är en viktig poäng, som du är inne på, att Camus inte gör sitt uppror i namn av den goda, ädla och tempererade moralen, det är inte den sortens revolt eller motstånd han pläderar för, det som vakar över sin egen felfrihet. Idag är det ju ganska lätt hänt att han ser ut som en typisk östkustliberal eller klassisk liberal, en korsning av John Stuart Mill och Robert Nozick med ett par extra mått rättspatos tillsatt. Särskilt om man läser låt oss säga Pesten och sedan bara kontrasterar honom mot den förskräcklige och ohyfsade Sartre och hans polare som dessutom var *kommunister*, alltså DEN klichébilden av det franska 50-60-talet.
Camus gjorde revolt både en och två gånger men han gjorde det inte för att hålla sig till en evig norm eller till en fix författning. Samtidigt får man nog säga att på senare år blev han en slags fånge i sin egen ryktbarhet. Hade han undgått den där bilolyckan hade han förhoppningsvis kunnat skirva färdigt “Den första människan” men jag tror inte att han hade återerövrat den centrala plats han hade i fransk debatt åren runt 1950.
Jenny
28. July 2013 at 15:57Jag blir så glad av din kommentar? Känner vi varandra? Något, som inte direkt oroat mig men som jag funderar över angående min bok är att mina åsikter är annorlunda än gängse kliché-uppfattningar om Camus. För precis: ”klassisk liberal, en korsning av John Stuart Mill och Robert Nozick med ett par extra mått rättspatos tillsatt” så ses han ju och det stämmer inte. Han var en vänsterradikal som av olika anledningar inte passade i vänstern.
Jag tror man måste läsa honom som helt egensinnig. När man läser samtliga hans texter, journalistiken, essäerna, pjäserna, så framstår en person med helt egna idéer. Han är lik Nietzsche i egensinne, han är som en snäll, trevlig och normal Nietzsche tänker jag ibland.
Min förståelse för Sartre, vem han var, har också ökat på sista tiden även om han behandlar Camus förfärligt. Olika nidbilder av Camus spreds av flera inom fransk vänster, och de har levat kvar. Camus filosofi och hans filsoofiska tankar är långt mer koherenta och kunniga än vad han fått credd för. Också där var han vid sidan av, egentligen hade han passat bättre i den anglosaxiska analytiska skolan än den hegelianska som rådde i Frankrike på den här tiden. Och om man räknar samman honom med existentialisterna så blir det bara fel.
Och precis, fast i sin egen ryktbarhet och i sitt liv. Han försökte ju dock frigöra sig, kanske skulle han ha lyckats. Återerövra sin plats skulle han nog inte gjort. Han ville egentligen aldrig ha den och animositeten mot honom var stor. Hans böcker recenserades knappt av fransk vänsterpress efter Människans revolt. Å andra sidan, vem vet?
Det skulle ha tagit honom många år ytterligare att skriva klart ”Den första människan” men man kan ju undra vad som hänt om den publicerats under hans levnad. Om hans rykte i Frankrike hade förändrats. Tack igen för din kommentar.
Magnus
31. July 2013 at 11:08Jag har till och med hört folk som hävdat ungefär att Meursault är en revoltör som visar vad det innebär att individen äger sig själv, endast sig själv – och det han kan jobba eller roffa sig till i livet, alltså i Ayn Rands mening. En helt vanvettig tolkning, Camus stod sannerligen inte för den sortens atomär laissez-faire-individualism. Sedan är ju Meursault knappast någon särskilt upplyftande idol om man skulle läsa honom på det sättet, det är inte direkt så att han når framgång…
Jenny
2. August 2013 at 08:55Ja, Jesus. Folk kan verkligen få saker och ting dit de vill.
Magnus
2. August 2013 at 11:14Man undrar ju när man läser den om han hade läst Kafka vid den här tiden. Främlingen och Processen är böcker med ett avgjort syskontycke, tematiskt sett och i den där underliggande ironin och bilden av en bortstött som ställs inför rätta, fast inte i sin stil förstås. Han läste ju Kafka senare – i Pesten finns det en rolig hommage, en bifigur som sitter och läser Processen och tror att den är en deckare! – men vet inte om han hade stött på honom redan 1939/40.