Först 2008 ställde jag frågan

Ut med det gamla in med det nya

Stor glädje utbröt efter beslut om att lämna den gamla matematiken för den nya.

Texten nedan skrev jag efter att ha läst Peter Santessons inlägg om matematik. Läs gärna det först.

År 2000 började mitt äldsta barn i skolan och strax därefter var vi med om vårt första föräldramöte som skulle förklara ”Nya matematiken” vilken svenska skolor börjat undervisa i. Informationen till föräldrarna var noga och pedagogiskt upplagd och som jag minns det kom till och med någon utifrån för att informera om detta paradigmskifte inom matematikundervisningen. Det fanns en stolthet av slaget: ”nu ska vi förbättra matten!” och informatörerna var säkra på att både undervisning och kunskaper skulle gagnas av denna nya metod. (Som till en del kallades mellanledsräkning.) Det var fint (obs! inte ironi) att man så nogsamt ville ha föräldrarna med sig; att förklara för oss verkade viktigt. Inte minst för att undvika problem när föräldrar hjälpte till med läxor. Inte bara räknemetoderna var annorlunda från vår skoltid utan även attityden till ämnet förändrades i och med detta skifte.

Den nya matematiken var, som jag förstår det, grundad i pedagogiska metoder som kallas problembaserat lärande. (Och som väl är den pedagogik vi reformerat oss mot generellt?) Jag beskriver den som jag har uppfattat det. (Googla gärna.) Idén är att väcka både lust och genuin förståelse för i det här fallet matematik genom vissa strategier. Som att barnen ska vara medskapande i kunskapen och aktivt delta i inlärningsprocessen i stället för att bli upplysta om eller åtsagda vad de ska lära och göra. Undervisningen ska gärna grundas i verkliga exempel, eller visas med sådana, som gärna hämtas ur barnens värld. Läraren ska visa hur matematiken används, att den behövs och att den är rolig. (Lustigt, när jag skriver detta tänker jag på att något jag ofta fått höra vid föräldramöte är att barnen är luststyrda, att nutida barn endast kan lära sig det som är kopplat till deras egen värld och som de känner entusiasm inför. Vilket innebär att de är svåra att lära. Stämmer det?) Ja, alltså, ingen katederundervisning med ältande och tragglande av tal utan lösande av uppgifter som kan förankras i verkligheten där studenterna är aktiva och medskapande i arbetet med att lära sig.

Så utmärkt det låter, varför var jag omedelbart skeptisk? Två saker oroade mig. Den första var att informationen tydligt tog spjärn mot tidigare matteundervisning vilken åkte på en rejäl diss. Tidigare generationer, min dårå, hade fått dålig matteundervisning. Vi hade inte förstått utan suttit och räknat automatiskt och instrumentellt utan att närma oss varken logik eller vad matte var bra för. Vi kunde inte tillämpa, förstå och så vidare utan bara klara just de tal som fanns i matteboken när de var uppställda på just det viset. Det där kände jag inte igen mig i. Inte så att jag hade haft en ständigt fantastisk matteundervisning och själv är jag blott en medelbegåvning utan möjlighet till läxhjälp hemifrån men jag kunde och begrep matten i grundskolan rätt bra. Barnafadern till mina barn var duktig på matte. Jag frågade honom om han egentligen aldrig förstod. Men han förstod utmärkt matten i både grundskola och gymnasium. Lustigt, tänkte jag, att just vi två, de enda i vår generation som förstod matten, blivit ett par. Nej, jag bara raljerar. Rätt många gissar jag förstod rätt bra. Det andra som oavsett var det uppstår stör mig var väckelsekänslan: vi skulle bli världen bästa mattenation men det här nya ”tänket”. Sverige skulle fyllas av mattegenier som begrep matematikens väsen, startade företag och drog in pengar till statskassan. Men, alltså, verkligheten är sällan så enkel.

Nå, tiden gick och matteresultaten började försämras i skolan, ner och ner gick det. Föräldramötena om den nya matematiken fortsatte. Eller, nja, nu var det inte möten dedikerade till ämnet utan som en punkt insprängd i vanliga föräldramöten. Informationen var ungefär densamma: ”Vi förstod ju egentligen inte, vi bara räknade.” (Om min och lärarens generation.) Men nu, med problembaserat lärande och mellanledsräkningen, skulle barnen förstå. Jag struntade rätt mycket i det där. Min sambo hjälpte le kids med matteläxan, jag med annat. Någon gång fick jag ett vredesutbrott, en period fick man inte ställa upp tal alls utan skulle enbart räkna från vänster till höger och hålla summorna som blev i ental, tiotal och så vidare tillfälligtvis i huvudet. (Vid de vanliga räknesätten.) ”My ass, skrek jag, att det är enklare för barn att förstå utifrån detta! Fucking tiotal och ental i snygga kolumner ovanpå varandra is da shit!” fortsatte jag, ty jag har en faiblesse för amerikaniserat kraftspråk. Jesus, tänkte min man, skåningen skrämmer barnen och hädanefter skötte han matten.

Så det dröjde till 2008 innan jag ställde frågan. Möjligen berodde det på att allt skedde i så god vilja och det är inte roligt att regna på någons parad. På ett föräldramöte, efter läraren informerat om att matteundervisningen numera var bättre, frågade jag: ”Om denna matematik är så överlägsen mot den vi räknade varför blir då mattekunskaperna sämre?” Läraren, som jag för övrigt tyckte mycket om, hade inget svar. Alltså, det var som om det var första gången hen tänkte på detta. Hen blev tyst och sa bara ”Jag vet inte”.

En hel massa andra har en hel massa svar på varför resultaten är dåliga men om ni ser grafiken i Peters inlägg så är det en sanning att mattekunskaperna delvis förskingrats vilket också verka gälla elever med mattebegåvning.

Så, alltså, trots att skolan mer än någonsin är resultatinriktad och att allt ska bedömas i tid och otid och prövas hela tiden utifrån miljoner kriterier på olika nivåer så finns det ett fenomen som i högre grad verkar sätta agendan: oförmåga att utvärdera metoderna i förhållande till resultaten. Att i klassisk vetenskaplig anda fråga sig ”varför fungerar det inte?” I stället fastnar man i att eftersom det låter så bra så måste det vara bra, prestige investeras, pengar tjänas och så fortgår det.

*Nya matematiken är vad jag kallar den. Man uppdaterade matematikundervisningen enligt vissa rön.

THERE ARE 4 COMMENTS ON “Först 2008 ställde jag frågan”

Bengt O.

15. February 2014 at 17:26

Har du hört Tom Lehrers “New Math”? Här är en länk som jag tror du skulle gilla.

http://www.youtube.com/watch?v=UIKGV2cTgqA#t=16

Lehrer var ju matematikprofessor på Harvard.

Jenny

22. February 2014 at 19:29

Tack Bengt! Jag ska titta. :)

Majsan

24. April 2014 at 20:26

Våra kottar har väl haft tur med både föräldrar och lärare, fast den yngste råkade ut för en lärare som inte klarade disciplinen i klassen.

Ville annars bara nämna att jag för några år sedan hittade mina egna skolböcker från mellanstadiet och uppåt … och gick i taket då jag ju följt läxläsningen i många år. Vissa ämnen är ju svåra att jämföra men det var inget snack om saken att det var skillnad på engelskan och matten. MYCKET mera övningsuppgifter, traggel och åter traggel och man hade hunnit med mer redan i mellanstadiet var särskilt synligt i matematiken.

Må vara att en del kanske inte förstod vad de höll på med i matematiken, men med så mycket traggel så är det inte konstigt om det fastnade för fler. Samt att räknedosor kom först en bra bit upp i högstadiet.

Jenny

2. May 2014 at 12:48

Ja, jag är kanske speciell men jag gillade det där tragglandet. För man kom vidare, man förstod mer och mer och det som ger skolan mening är just att man lär sig.

COMMENT ON THIS POST