Vad ska till?

We shape our buildings and they shape us

En gång skrev jag, i konstvetenskap, en B-uppsats om skolhusets utformning. Den här bilden fotade jag och hade på omslaget. Gamla skolhuset i Arnäsvall.

Igår hade jag en krönika i Helsingborgs Dagblad om Ibrahim Baylans gymnasieskolaförslag men jag skrev också en längre variant av texten. Publicerad här nedan.

***

Skolan är en ödesfråga för landets framtid. Det vet de flesta av oss, så valrörelsen kommer att innehålla en icke ringa del utspel där partier försöker övertyga om att just de kan lotsa oss genom post-PISA-perioden vi lever i. I passerad vecka kom Socialdemokraterna med reformer för gymnasieskolan, framförda av deras skolminister in spe, Ibrahim Baylan. Flera av förslagen var oroväckande omdömeslösa, särskilt det om att den som skolkar från gymnasiet inte ska vara berättigad till socialbidrag (ekonomiskt stöd är det formella namnet). Men normalgymnasisten får inte socialbidrag och den som läser in gymnasiet på Komvux tar studielån. Detta skulle alltså enbart gälla den grupp som stannar inom gymnasieskolan efter bruklig tid. Nå, reformen skulle endast fått perifer verkan men förslaget om den åstadkom i alla fall något – det avslöjade att S inte förstår sig på socialbidraget.

Var kommer den där stumheten ifrån? Är den allt rikare övre ekonomiska medelklassen, som politiker tillhör, söndercurlad? Kanske är det orättvist av mig att ropa ”glastorn” men det finns en attityd av att ”pengar, det har väl alla?!” Man verkar inte förstå att försäkringar som a-kassa och sjukpeng inte är extra mums utan något folk lever av och det är en märklig tid när Sanna Rayman i Svenska Dagbladet måste förklara socialbidraget för Socialdemokraterna. Ekonomiskt stöd är vårt yttersta skyddsnät, du får inte äga något för att få sådant bidrag, du är alltså utfattig och som Rayman skriver: ”Detta av alla saker tycker S att man ska kunna rycka bort och vifta med som en morot?” Vad ska sägas till de som inte uppfyller villkoret? Varsågod och svält?

Högerns ”bot” mot utanförskap är mer utanförskap: om vi ser till att det är enkelt att hamna i diket så blir folk rädda och håller sig i mitten av vägen – så tycks man resonera. Varför vill S anamma det? Gruppen som hoppar av gymnasiet, nästan 25 %, får problem och åtgärder bör riktas mot dessa. Men bättre än att dra undan möjligheter är att skapa plattformar. Viktigast är att få med sig kunskaper från grundskolan som gör det möjligt att tillgodogöra sig gymnasieutbildning. Tänk efter, varför har vi obligatorisk grundskola? Inte bara för sakens skull utan för att vi en gång insåg det goda, för både individ och samhälle, med att lära sig läsa, skriva och räkna. Numera är det som om skolpolitiker tror att möjligheterna för ungdomar att få med sig dessa kunskaper är en för hög ambition och för stor utmaning. Det är det inte och att vi trots välfärdsstat och mycket pengar satsade lyckas sämre än andra länder är ett bevis för att vi har ett systemproblem.

Ytterligare ett bevis för det är att resultaten fallit så snabbt. Per Kornhall, som skrivit boken Barnexperimentet – om en skola i fritt fall skriver på sin blogg: ”Om man inte inser hur allvarligt det är för ett land som för tjugo år sedan var ett mönster av likvärdighet så vet jag inte vad som ska till”. Förstår politikerna allvaret? Jag vet inte. Ett annat Baylanskt reformförslag är att man på gymnasiets yrkesprogram ska införa estetiska kurser. Baylan motiverar med att ”det är viktigt med kreativitet i många yrken, och det gör skoldagen roligare.” Men en timmes teckning i veckan på fordonsprogrammet får knappast något att gå kvar och när bara Chile och Mexico, av OECD-länderna, har lika dåliga resultat som Sverige så känns sådana reformer lama.

För att kunna laga något måste man inse att det är sönder och många tjänar på vår trasiga grundutbildning. Politiker reagerar över resultaten men hellre än att kvalitetssäkra systemet så försöker man lappa och laga, inte sällan som nu med socialbidraget genom att kontrollera individerna inom systemet. Lärarna vaktas med adminstration och långtgående instruktioner om undervisning, barnen med ständiga bedömningar enligt en hel massa kriterier. Och nu ska riskkapitalisterna kontrolleras så att de inte är för riskkapitalistiska. Vad kostar ens det?

Vad du gnäller, tänker ni. Ja, och nu kommer det värsta: jag befarar att vår skolkonstruktion är delvis bortom politikers, och därför demokratins, påverkan. Hellre än att anklaga S för märkliga skolreformer så borde jag anklaga alla partier för att de tappat makten över skolan. Ganska få går i vinstdrivande skolor men skolan idag är marknadiserad. En marknad som styrs av föräldrars vilja, diverse ekonomiska intressen och ideologi. Det är inte en sak som är problemet utan en massa. Politiker hade behövt lägga sig till med vissa attityder: att värna skolan som en separat sfär skyddad från särintressen och låta ett bildningssideal med integritet baserat på vetenskapliga metoder, som förmådde rensa ut de pedagogiker som fungerar dåligt, genomsyra. Helt praktisk hade reformer som förbättrad lärarutbildning, höjda läralöner och mindre klasser behövts men inget av det sistnämnda har politikerna någon vidare makt över, så då återstår desperata försök till fläckvis kontroll.

THERE ARE 4 COMMENTS ON “Vad ska till?”

Magnus

7. February 2014 at 10:59

Håller med om att skolans kris delvis kan handla om en övergripande eh, bonnighet och krass brist på respekt för kunnande, bildning, tillägnad kunskap, en brist som sitter ganska djupt i det svenska samhället och (moderna svenska) kulturen. Och det är klart att den har förstärkts av de senaste 20-30-årens nyliberala våg och kult av miljardärer, VD:ar och stjärnor. Rihanna kan förmodligen inte läsa en bok och skulle aldrig klara av en normal jobbintervju men tjänar ändå hundra miljoner årligen, typ – och blir hyllad som en feministisk (?) förebild och en av världens mäktigaste kvinnor. Meh.

Ocn entreprenörer tjänar på den dåliga skolan och på den svinaktiga coachingindustrin inom AMS-sektorn, visst är det så.

Men jag tror också att det är ungefär lika risigt på en del håll i låt oss säga England, det är bara det att vi inte behöver se det och för utlandet och i media skyms det av stolta engelska internatskolor, London School of Economics och Oxford. Träsket av fattigdom, styrning och fördomar är lika djupt eller än värre på sina håll i t ex Birmingham och Liverpool. Tony Blair misslyckades ju också med att rycka upp detta post-coalmines-England, trots att han lovade en hel del i den vägen och just när det gällde utbildning och sammanhållning.

Jenny

7. February 2014 at 13:30

Jag tycker att nyliberalismen är just bonnig och anti-intellektuell. Till skillnad från socialliberalismen som är Millsk.

Och, ja, Sverige har ju varit motsatsen till England. Deras klassamhälle förde med sig en oerhört obildad arbetarklass. När jag bodde där kunde jag imponera med att jag kunde huvudstäderna i europa. Ofta tänkte jag på att svensk arbetarklass var lika bildad som den bildade överklassen i Storbritannien. Det är ett gott betyg åt oss.

Vad du menar med Rihanna fattar jag inte. Hon är artist, begåvad, musikalisk, en stor uttolkare, nästan ingen kan göra det hon gör. Sen är ju världen sådan att artister tjänar mycket pengar. Hon är en utmärkt feministiskt förbild i min bok. Självständig, begåvad, skärpt. Vet du ens något om henne? Hon hade en tuff uppväxt och var i armén ett tag men jag förstår inte varför hon inte skulle kunna läsa en bok? Men, att vara intellektuell är knappast det enda som berättigar en till att vara respekterad. Eller?

Magnus

7. February 2014 at 14:49

Vi är nog helt enkelt oense om Rihanna och vad hon representerar eller gör, men den diskussionen hör inte hemma här. Med “kan inte läsa en bok” menade jag naturligtvis “från pärm till pärm och reflektera över det man läst”, däremot menar jag inte att musiker behöver vara intellektuella.

COMMENT ON THIS POST