Vem är du när allt är draget till sin spets?

I am not a hero, but I served in a company of heroes

Fiktionens Major Richard Winters och verklighetens.

Jag är så himla förtjust i Band of Brothers, min favorit när det gäller rörlig bild i krigsgenren. Serien bygger på historikern Stephen E. Ambrose bok med samma namn där han intervjuade veteraner ur ”The Easy Company”, 506:e Luftlandsättningsregementet i 101:a Fallskärmsjägardivisionen och forskade om deras tid i andra världskriget. Så det är de männens (några var nästan pojkar då) historia som berättas i serien. Från den hårda träningen i USA, via striderna i Europa och fram tills Japan kapitulerar.

Tom Hanks och Steven Spielberg ligger bakom produktionen så den är rätt insmord i amerikansk melodram. Det där har ju aldrig besvärat mig, men manuset är troget boken. När, var och hur är sanningsenligt och stilen, om vi nu kallar den så, är något av en melodramatisk dramadokumentär, som en blandning av en grekisk tragedi och vardagligheter men man får en känsla för väntandet, hemskheterna, vansinnet, den känslomässiga påverkan men även humorn. (I en scen frågar någon en ung soldat: ”Vad håller du på med?” och han svarar: ”Alltså, jag var hemma i Kansas [som jag minns det sa han Kansas] men så startade Hitler hela den här grejen och nu är jag här”).

Men allra mest gillar jag det jag betraktar som seriens essens; hur mannarnas respektive personligheter spelar ut i kriget. Vem är du när allt är draget till sin spets? När du kan dö när som helst men ändå måste vara duktig?

Sedan jag såg serien blev jag intresserad av personerna i Easy Company och gjorde som moderna människor gör när något engagerar dem; gick med i diverse grupper på Facebook. Några av soldaterna intresserade mig mer än andra. David Kenyon Webster till exempel som efter kriget blev journalist och sedan försvann. Hans öde innehöll alltså två av mina favoritintressen: krig och människor som försvinner. Men allra mest gillade jag Major Richard Winters, ovan, som var i livet till 2011. Han verkar vara en människa som ingen haft något ont att säga om och det är fan inte dåligt i den situation han befann sig i – att leda fallskärmshoppare i strid! I intervjuer med soldaterna i hans kompani nämns hans namn med vördnad. Winters framstår som en person med världens starkaste psyke men ändå själva antitesen till en kall människa. Han var snäll, kompetent, hederlig och modig.

Hela blogginlägget är för att få ha denna bilden på bloggen

Är den inte magisk? Bilden ovan alltså. Jag älskar den. Kriget är slut för Easy Company och det syns i bilden, lättnaden märks i deras hållning. Kompaniet har nått fram Berchtesgaden, ett av Hitlers örnnästen i Alperna, och de har börjat dricka ur Hitlers barskåp.

Längst till vänster sitter Major Winters, på armstödet av stolen som Lewis Nixon sjunkit ner i. Sedan jag såg Band of Brothers har Winter och Nixons vänskap blivit något av ett ideal för mig. Lewis Nixon deltog inte i strid utan tillhörde staben medan Winters ledde kompaniet i de konkreta bataljerna. (Tillfälligtvis fick inte Winters heller vara med i direkta strider för de var tvungna att hålla bra ledare vid liv). Vilka som fungerar i krig vet man inte, särskilt inte vilka som kan bli bra ledare. Är du bra på att tänka klarsynt medan du ansvarar för människors liv och blir beskjuten? Svårt att säga förrän man prövat. Men Winters var bra.

Efter kriget började Winters arbeta i Nixons familjeföretag och de fortsatte vara vänner. Varför är deras vänskap en förebild då? Jo, de var vid en ytlig betraktelse varandras motsatser. Winters var renlevnadsmänniska, nykterist, pliktmedveten och ständigt arbetande. Han är så himla ’clean cut’ duktig och helt pålitlig medan Nixon var en bohem som råkat hamna i ett krig och på grund av sin bakgrund blev kapten. Nixon drack whiskey så ofta han kunde, när han kom hem blev han alkoholist men till sist nykter. Han var sorten som hade svårt att komma upp på morgonen, casual, easy going, med liten respekt för formaliteter och hierarkier.

söta

Hur Nixon och Winters ter sig på bilden i Berchtesgaden symboliserar för mig deras vänskap, som om deras personligheter syns. Winters på armstödet, han ser krisp och redo ut, Nixon nedsjunken i stolen med en karaff i handen. Så enkelt det vore för någon som Winters att reta sig på Nixons slabbedabbiga stil och så enkelt för Nixon att reta sig på Winters präktighet. Men i stället hade de respekt för varandra, de anmärkte inte på varandras personliga drag och försöker inte förändra varandra. De var lojala mot kompaniet, prestigelösa och hade förstånd att inte irritera sig på fel saker.

★★★

UPPDATERING: På Facebook hjälpte en vänlig Amanda Wollstad mig att reda ut Winters och Nixons rank, hon skriver: “När de först träffades var de båda fänrikar. Sedan fältbefodrades de i omgångar för att sluta som major (Winters) och kapten (Nixon), Winters alltså överställd Nixon. Genom större delen av kriget var de rankmässigt jämbördiga. Winters var dock först grupp- och sedan kompanichef, Nixon underättelseofficer och därmed tillhörande staben = inte involverad i direkt strid på samma sätt. Fast han hängde med Winters jämt ändå så slutligen blev han tillbakaflyttand under hans befäl.”

NO COMMENTS YET ON “Vem är du när allt är draget till sin spets?”
COMMENT ON THIS POST