Du ska va’ liberal

Bildgoogling av Per Svensson och liberal

Artisten Jason Diakité höll ett tal i samband med att han fick Fem i Tolv-rörelsens pris för sin antirasistiska kamp. Så här lät några strofer: ”Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig till, att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till. Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill. Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med om mina yttringar.” Talet uppmärksammades, ja det blev värsta stormen kring det, mest med beröm men även några anmärkningar. Liv Strömquist kritiserade Diakité, vilket gjorde honom arg. Strömquist hade ”mage att kalla mig liberal antirasist” berättar han i en intervju i Filter.

Ja, kan man tänka sig något värre än bli skylld för liberal?! Per Svensson kan det eftersom han är just ”liberal antirasist”. Angående Diakités rader citerade ovan konstaterar Svensson: ”Det är detta som liberaler i alla tider har krävt och arbetat för. Medborgerliga rättigheter. Meritokrati. Frihet.” Svensson och Strömquist använder liberal som komplimang respektive förolämpning men båda har rätt: Diakités formuleringar lät som om de vore hämtade ur boken ”Liberalismens hjärtefrågor”.

Såvitt jag vet finns ingen sådan bok men nu finns Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel. Svenssons titel är också en innehållsdeklaration och han ger en särskild historieskrivning, inte av hjärtefrågorna utan av liberalismens påverkan och reaktioner på densamma. Ett liberalt persongalleri av nidbilder beskrivs; den sluga Tartuffe-liberalen, den mordiske bombliberalen och den arroganta Voltaireliberalen, alla lätta att hata. Ligger det någon sanning i dessa karikatyrer? Ja, lika mycket som i bilden av gåsleversocialisten.

Utrymme ägnas den infekterade och gnagande gamla frågan om vilken ism som är mest ond. Svensson skriver: ”Hur ska frihetsdrömmarna räddas från sin släpskugga fanatismen” – det där är minsann tiotusenkronorsfrågan och en, får man väl säga, som intresserat liberalismen särskilt. Medan nazismen är lätt att döma ut (både väg och mål är ondska) så är kommunismens mål ett gott samhälle för alla. Tyvärr innebär metoden – att låta medel helga mål för att nå ett klasslöst samhälle – att man fastnar i dessa medel. I Mandarinerna, Simone de Beauvoirs tjocka efterkrigstidsroman, försvarar franska kommunister sovjetiska koncentrationsläger med att man måste knäcka några ägg för att göra en omelett. Anne Dubreuilh, karaktären i boken som motsvarar Beauvoir, tänker att det blir ju aldrig någon omelett, bara en massa ägg som ligger och ruttnar.

Ni känner säkert till den amerikanska vapenlobbyns talesätt ”vapen dödar inte människor, människor dödar människor”. Byt vapen mot valfri politisk ism – är inte det samma? Om det är så borde vi kanske inte ha ismer? Nej, just det och när liberalismen uppfyller liberala kriterier kommer den ut som anti-ism. Det är dess styrka och dess svaghet. Liberalismen anger ingen prioritet för hur människor ska vara och leva, bara vad vi ska slippa och låta bli och det gör sig inte på en banderoll. ”I radikalernas ögon har liberalismen alltid varit småttig”, skriver Svensson, ”det är deras värsta försyndelse”.

På Twitter finns många som ser sig som motsatsen till småttiga, man håller med Strömqvist och ”liberal” är en skymf. Kanske har Svensson ett anonymt twitterkonto? Bra koll på mikrobloggen har han i alla fall. I boken listas några liberalhatande twitterbiografier och tweets, som denna: ”Konservativ eller liberal, vilket är värst? Liberaler, de är så skenheliga och själsfina och vägrar inse att hela deras ideologi är ett enda försvarstal för allt existerande förtryck” – Voltaireliberalen definierad. Ni kanske tycker journalisters upptagenhet vid Twitter är prövande? Visst, men dessa hopfösta, ständigt tillkommande åsikter är tjänliga för att förstå opinion och i just den här opinionen framträder att hatet mot liberaler är något yttervänster och ytterhöger kan enas om.

Ett enkelt sätt att provocera på Twitter är att kalla sig liberal och socialist vilket jag gör – det förargade några ur vänstern. Det kan man inte vara! sa de. Men ingen annan i det här landet har drivit socialliberal politik så bra som sossarna, kombinationen är inte bara möjlig utan både logisk och fruktbar. Så här fungerar det: social rättvisa är avgörande för att frihet och demokrati ska råda (socialism) men frihet kan aldrig offras, inte heller tillfälligtvis, för att uppnå social rättvisa (liberalism). När frihet försvinner får staten alltid ohälsosamt mycket makt och blir förtryckande. Kanske är kombinationen av socialism och liberalism bästa svaret på frågan om hur man skyr fanatism.

Men det största problemet är inte okunnig vänster på Twitter utan okunniga liberaler överallt. Nämn skadeprincipen – liberalismens grundande princip – för somliga av dem och du får en tom blick till svar. Skadeprincipen lyder i sin enklaste formulering: gör vad du vill så länge du inte skadar andra. Somliga har tagit till sig bara första ledet, ”gör vad du vill”, men det är inte liberalism utan psykopati.

Kanske beror ens tolkning av liberalismen på hur man först kom i kontakt med den? För min del var det filosofiska studier, så jag förknippar den med utilitarismen, världens strängaste morallära, vilken den växte fram jämte. Så kom liberalen John Rawls och försökte fasa ut utilitarismen med ”bakom slöjan”-begreppet och uppfann det hittills mest effektiva argumentet för omfördelning av både makt och pengar. Jag vet inga andra än liberaler som så effektivt formulerat metoder för att uppnå det Diakité önskade i sitt tal. Därför anser jag, precis som Svensson gör, att Nina Björks uppfattning om liberalism är en halmgubbe. (Hon presenterar den till exempel i sin avhandling ”Fria själar – ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson.”) Liberalismen säger aldrig, vilket Björk verkar tro, att människan inte ska ingå i kollektiv utan bara att dessa aldrig kan äga henne.

Den viktigaste tänkaren i boken, undantaget Svensson, är Björk. Svensson är upptagen med hennes teorier och det förstår jag, för vem är inte det? Kvalitativt är Björk och Svensson rätt lika; originella tänkare, ointresserade av att positionera sig eller imponera och främst trogna det egna intellektet. Svensson tar spjärn mot några av Björks texter, till exempel krönikan från 2005 med rubriken ”Vi är på helt fel spår”. Det är en av de mest diskuterade tidningstexterna i Sverige på senare tid och i den sätter Björk vuxna medborgares plikt för sina egna barn mot samhällsplikten. Björk får barn, normer pressar på för att barnet ska lämnas på förskola och Björk menar att endast ett omänskligt samhälle tvingar föräldern att välja mellan barnet och gemenskapen.

Svenssons svar till Björk är märkligt stumt, eller kanske typiskt stumt? Han är den liberale mannen som sysselsätter sig med rättvisa i det offentliga rummet, Björk är vänsterkvinnan där det personliga är politiskt. Du inbillar dig – ungefär så svarar Svensson Björk. Liberalismen har ordnat bättre omständigheter för föräldrar än någonsin tidigare, menar han, och nämner som exempel föräldraförsäkringen och så ger han nutida liberalers favoritargument: allt är ändå bättre än förr.

Vilket dåligt sätt att sälja in liberalismen på! Svenssons svar hanterar inte Björks genuina dilemma utan avfärdar det och det är här hans argument brister. Somligt som orsakar skada verkar inte tillhöra Svenssons intressesfär. Varför inte ifrågasätta huruvida det alls är liberala dogmer som orsakar det där omänskliga valet som Björk ställs inför? Sedan makarna Myrdal har vänstern ivrat för förskola, av goda anledningar men också av dåliga. Solidaritet mot kollektivet har krävts av individen också när det är destruktivt. Och kapitalismen är krass: arbetarklassen ska inordna sig och arbeta. Valfrihet är för den som har råd. Men en liberal har ingen anledning att motsätta sig viljan att värna det egna barnet framför en socialistiskt eller kapitalistisk ordning – tvärtom.

Ur boken hämtar jag för egen del en ny spännande tanke. Fascism tycks mig vara en politisk rörelse sprungen ur en viss personlighetstyp, som om den uppstår när mobbare går samman och gör mobbning till ett storskaligt system. I Svenssons beskrivningar av diverse liberaler, bland annat Peter Forsskål, Linnés liberalt sinnade lärjunge, får jag syn på att också liberalen är en personlighetstyp. Inte alltid sympatisk. Ni som känner till John Stuart Mills historia vet att en inte så liten del av hans incitament kommer ur devisen ”ingen ska bestämma över mig!” Alla dessa liberala namn Svensson nämner verkar ha gemensamt ett auktoritetsproblem och en aggressiv frihetslängtan, i sin tur förbundet med ett annat drag: längtan efter bildning. Bättre att vara en missnöjd Sokrates än en nöjd gris, som Mill sa när han gjorde upp med hedonismen. Ljus och frihet, kallar Svensson det, liberalismens essens. Och ur hans perspektiv gör liberaler politik av människans längtan, och möjlighet att ägna sig åt, frihet och bildning.

Trots titeln är det här inget försvarstal och författaren är förmodligen ändå ute i ogjort väder, få kommer att omvändas. För att låna internetslang: ”haters gonna hate”. Svensson har sagt om Björk att det alltid finns anledning att läsa henne. Detsamma gäller honom.

▶︎  ◦ ◦ ◦ ◦ ◦  ◯  ◯  ◯       ⃝   ◯  ◯  ◯  ◦ ◦ ◦ ◦ ◦  ◀

Texten är en längre version av den recension som publicerades i Helsingborgs dagblad 140331.

THERE IS ONE COMMENT ON “Du ska va’ liberal”

Jan Hermansson

16. April 2014 at 13:11

Det sociala, liberala och meritokratiska samhällets fördelar beskrivs också bra av Tony Judt.

COMMENT ON THIS POST