Anna Brodow Inzaina

Och vad skulle det vara för farligt med jämställdister? Slår de ner folk på stan? Uppviglar till våld? Möjligtvis är de ett hot mot den radikalfeministiska rörelsens dominans på kultursidor och i akademin eftersom de uttrycker en kritik och ser saken utifrån ett jämställdistiskt perspektiv – men tål inte feminismen det? De jämställdister jag har träffat (läst) är alla mycket engagerade i kampen för jämställdhet; man skall inte förstå antifeminism som riktat mot kvinnor. Demokrati är väl att kunna tillåta två åsikter åt gången? Dessutom tror jag att det finns färre män som våldtar än det finns kvinnor som blir våldtagna, så varför det är sämre att räkna offer än förövare förstår jag inte.

Jenny

Jag förstår varför det är bättre att säga “män våldtar” än att säga “kvinnor blir våldtagna”. Katz vill konsekvent styra över ljuset på förövarna för att det är dessa som måste hanteras. Han betraktar mäns våld som en mansfråga.

Ja, angående jämställdisterna så lockar de till sig mycket misogyni och sådant är farlig. Den man som mördade 7 personer i Santa Barbara gjorde det utifrån kvinnohat och han hängde på mansrörelseforum. Det uttrycks mycket hat där. Men, jag försökte hitta någon enda människa som mördats i feminsismens namn, av en feminist. Jag fann ingen. Bara Solanas misslyckade mordförsök.

Katz menar att utan feminsim så ingen demokrati och ingen demokrati = farligt.

Carlos

“KOMUNISM är en av de bästa frihetsrörelser som
människans historia skapat” /Fidel Castro

JN

Ja, vi kan nog konstatera att bra saker sagts om samtligt som är dåligt.

Anna Brodow Inzaina

Det är just uttryck som “män våldtar” som man faktiskt kan ha invändningar mot eftersom det är liten grupp män som våldtar, majoriteten gör det inte. Jag tror inte på kollektiv skuldbeläggning av det ena könet som en effektiv metod att komma tillrätta med den grupp män som våldtar. Kanske att det även lockar till misandri och hat mot män i allmänhet.

Jenny

Jag tror inte heller på kollektiv skuldbeläggning men jag tror att det våld män utövar kan kallas en mansfråga långt mer än en kvinnofråga. Makten ligger hos gruppen män. Misandri dödar ingen, mosogyni dödar många. Jag förstår poängen med att fråga sig “Hur många män våldtog förra året?”

Anna Brodow Inzaina

Hej Jenny Maria! Det jag reagerade mot var nog snarast passagen i din artikel om jämställdister och de som kallar sig detta i Sverige. Jag tycker att du orättfärdigt klumpar ihop dem med våldsverkare och mördare. Men om du läser Per Ström, Pelle Billing och en bloggare som Susanna Varis (som jag känner) blir det märkligt att fösa ihop dem med samhällsfarliga element. Jag anser fortfarande att feminismen mår bra av kritik, såväl internt som av andra grupper. Det främjar också demokratin.

Jenny

Ja, givetvis. Men jag tycker att Pär Ström är en propagandist som bygger sina argument på lögner. Och jag tycker att han är anti-demokratisk i den felaktiga propaganda han för fram. Han försöker dölja vad kvinnor utsätts för och i stället peka på att det är männen som är utsatta för generell underordning. (Det finns INGEN vetenskaplig forskning som stöder honom) Det förekommer oerhört mycket kritik mot feminismen. Det finns ingen rörelse som utsätts för sådant hot och hat. Feminister är de mest hotade debattörerna i vårt samhälle. Åsa Linderborg har levt med livvaktsskydd i flera år. Kan inte bo med sin son och uppmanas av Säpo att ta olika vägar hem efter jobbet varje dag. Finns det till exempel någon jämställdist som lever med mordhot av det konkreta slaget? Varje gång ojämlikheter kommer upp förklarar Pär ström att det är rimligt. Löneskillnader till exempel. Ja, det är ett hot mot demokratin att inte vilja ha lika rättigheter och skyldigheter för människor beroende på kön.

Anna Brodow Inzaina

Jag uppfattar det kanske inte på riktigt samma sätt som du, men jag vill inte driva diskussionen vidare här i ditt bloggfält, så jag lägger ner min del av argumentationen. Det är en diskussion som förs i olika sammanhang och den tenderar att låsa sig, mycket kanske för att det är en så polariserad debatt med tydliga ställningstaganden där motståndarsidan ofta beskrivs som den farliga och anti-demokratiska. Där menar jag att båda sidor gör sig skyldiga till detta polariserade och ofruktsamma klimat.

Magnus

Genusdebatten I Sverige har förändrats oerhört under de senaste tjugo åren eller så, och tyvärr inte till det bättre. Både de uppfattningar deltagarna står för, debattklimat och graden av intellektuell hederlighet, detta att vara beredd att diskutera öppet, obundet och utan att bara låsa sig vid uppblåsta bilder och projektioner (antydningar om att ”alla män sysslar med våldtäkter och förtryck”, alla män är medansvariga om ni inte blint håller med mig, guilt by association, luddiga pseudoargument osv), beredvilligheten att kunna medge att någon tagit i på tok för mycket – allt detta har förskjutits mot ett sekteristiskt stuk där deltgarna inte längre debatterar med varandra utan mest står och poserar och manifesterar sig ut mot publiken.

För många debattörer idag (och för en hel del genusforskande akademiker också) är det viktigare att passa in i flocken och att hänga med på det senaste drevet eller det senaste modet än att visa någon slags omdöme och tänka själva, att visa ansvar inför vad man skickar ut mot publiken eller mot de andra deltagarna. Villigheten at diskutera det och att t ex markera att det inte är okej att kollektivt utnämna alla män till kompisar med våldtäkltsmännen, såvida de inte rullar sig i säck och aska, är i stort sett lika med noll. Många har byggt hela karriärer i akademin, litteraturen, politiken eller offentligheten på att driva in bilden av oöverstigliga skillnader mellan en viss grupp och de andra, av att just de måste få rita om kartan för alla och att det är vederbörande politiker, journalister, proffstyckare etc som ska vara med och leda omritandet, nybygget, nybenämnandet, omskolningen…

Det är helt uppenbart att många av dem som kallar sig feminister idag kommer från en debattkultur där det är viktigare att hålla ihop och hålla med alla sina polare än att vara intellektuellt hederlig och våga ta tag i frågor där man faktiskt har andra uppfattningar än somliag av sina polare.

Ditt bloggkommentarfält är ju inte platsen för en diskussion om det här, men jag kan konstatera att svensk feminism idag är

1)en rejäl outlier gentemot feminismen på andra håll, den sitter fast i en naiv och halvbildad deg av ortodoxi, slagord och halvförstådda fraser,

2)mer fokuserad på snackisar och (kollektiva) känsloflöden än på argument,

3)djupt infekterad av sexism, både i sina uppfattningar om män och kvinnor (och ofta om transpersoner), om vad dy får och kan göra, hur du bör vara om du tillhör det ena eller andra könet,

4)ointresserad av att skilja på hur det ser ut i t ex Indien och USA och hur den verklighet är som svenska män, kvinnor och barn lever i: man kör hämningslöst på att typ, eftersom kvinnor gängvåldtas och dödas i Indien eller blir mordhotade för aborter i Utah så råder samma slags förtryck i Sverige, och vi förföljs på samma sätt och med samma blinda (och strukturella) våld.

5)ofta beredd att uppträda som både åklagare, jury och domare (vilket går bra eftersom den här sortens skribenter har starkuppbackning i mdia, där man är mer intresserade av att få många klick ich läsare än av att få fram någon slags meninsgfull diskussion. Annars hade det varit omöjligt)

6) ofta beredd att bryta mot sina egna principer för en bra rubrik eller en fet bloggsnackis.

Så ligger det till tyvärr, och därför väljer jag numera att inte forhålla mig till den sortens genusdebatt över huvud taget. Det är slöseri med tid. Det handlar om en halvfet mobbkultur mer än verklig debatt eller vilja att uppnå ett mer jämställt samhälle. Jag skippar de här typerna av sama anledning som (fingerat exempel, än så länge) seriösa historiker inte bör nedlåta sig till ett delta i en debatt som media riggar till att hela tiden ställa Herman Lindquist och Dan Brown och deras psikter i centrum. jag hart gärna ett tankeutbyte med delar av den feministiska diskussion som förs utomlands, men den svenska har idag gjot sig irrelevant. Om tjugo år kommer många att se tillbaka med svårartad rodnad på de senaste årtiondena, precis som att många idag inte vill bli påminda om vad de ropade eller skrev på 1970-talet.