Vore det inte till nytta om det fanns ett filmteam vars arbete var att dramatisera, och avtäcka, privata skeenden inför de berörda? Någon som via sitt beteende skadade människor fick se skådespelare iscensätta det egna handlandet: ett ”Uppdrag granskning” för relationer. De goda nyheterna är att det redan finns. Fiktion (i olika genrer) som till exempel skildrar hur det är att vara barn till en alkoholist – vilket Alex Schulmans roman ”Glöm mig” gör – är en sådan dramatisering. De dåliga nyheterna, åtminstone angående alkoholistföräldern, är att det ingår i sjukdomen att inte erkänna drickandet oavsett hur överbevisad man blir.

Diktjaget i romanen heter Alex, och är helt och hållet lik verklighetens Alex Schulman, han berättar sin historia i uppbruten kronologi; minnen från hela livet böljar fram och tillbaka. Lisette, hans mor, har supit i trettio år. Alex är desperat efter att bli sedd: få prata med mamman om smärtan hon åsamkat, få känna hennes kärlek och försonas – han är desperat efter att få helas.

Vilken kraft litteratur har, särskilt om den är bra och Schulmans bok är bra. Författaren förmår outhärdligt precist beskriva hur tillvaron går från vardag till mörker i takt med att föräldrar fyllnar till. Här är en scen: mor och far med sönerna Niklas, Alex och Calle har åkt till Pizzeria Coliseum i Hagfors. Föräldrarna börjar med att beställa in snaps, vodka och starköl, sedan mer snaps, mer öl och så blir mamma sugen på vin. Efter pizzan får pojkarna banana split och föräldrarna Irish coffe, och Alex skriver: ”men där [vid efterrätten] hade vi redan förlorat våra föräldrar för länge sedan.” På pizzerian i Hagfors ersätts de som borde vara ens trygghet med fyllhundar – ”att se sina föräldrar försvinna på det här sättet gjorde något med oss.” Niklas får ”övningsköra” hem och Alex tycker det är märkligt, Niklas är ju bara 14?

Så når Alex, som vuxen, sin gräns. Släkten kommer för att träffa hans nyfödda dotter Frances, sent omsider stövlar en berusad farmor in och äter tårta med händerna – Alex ber henne använda bestick och det är tillräckligt för att utlösa vrede. Varje konfrontation mellan mor och son är mättad av hans medberoende: ”Jag försöker ordna saker och ting så att risken för att mamma ska bli upprörd alltid är minimal.” Medan hustrun firar deras babydotter i den värld av trevlig, välmående kändisklass som borde vara Alex så är han upptagen med en grekisk tragedi – hans liv rinner iväg på att försöka hjälpa en mamma som inte kan hjälpas. Lisette vänder demonstrativt bort blicken från sondottern, och då brister det: ”Det var något som gick sönder i mig där. Jag har sett det beteendet så många gånger förut hos mamma, men då var det mig hon inte ville se. Det är min barndom. Och nu hände det igen, med Frances.” Alex bryter samman: ”Jag sätts ur spel. Jag ligger i sängen och koncentrerar mig på att andas. Jag ligger där i flera dagar.”

Alex kropp viker sig slutligen under den inre spänning han lever med, hans intellektuella jag tycks ha kunnat fortsätta vara domesticerat under medberoendet för alltid – också på bekostnad av hans nya familj. Mammans drog är alkohol men Alex drog är mamman, han tror att hans liv hänger på att få veta att den kärleksfulla, intelligenta och roliga – den nyktra – Lisette är den äkta. Många av er kan ana vad som sker när Alex vill få in mamman på behandlingshem (cirka en miljon svenskar har riskkonsumtion av alkohol); han blir fienden och hatet mot den som vill ta bort spriten är inte nådigt.

Är något prosa om man kan googla fram bilder av samtliga inblandade under deras rätta namn? Kolla deras Instagram? Leta rätt på sådant, i bild, som beskrivs i boken? Schulman verkar ha nedtecknat den här biten liv som han upplevt den, dedikationen är till bröderna och lyder: ”med respekt för att detta är min historia och att er kan vara en annan”. Men biten verklighet är tillrättalagd, utfylld till berättelse och också det som blott vidrörts av fiktion är romankonst.

Rimligt är att gråta sig genom ”Glöm mig”, vilket jag gjorde, men också skratta. Ibland är det dråpligt. Calle och Alex åker till Lisette och vet inte i vilket tillstånd de ska finna henne: ”Det här ska bli kul”, påpekar Calle, ”Ja, det ska bli mysigt” replikerar Alex. På Alex bröllop är mamman och marskalkarna plötsligt försvunna, mamman är sur och har stängt in sig på ett rum: ”Men, Lisette. Du kan väl komma ner och äta en bit tårta i alla fall, säger en av marskalkarna.” Alex förskönar inte, amerikanska filmslut är ovanliga i den här världen, det är tungt och ärligt. Schulman tycks född in i att axla rollen ”Alex Schulman” och det förefaller ofta klaustrofobiskt, nu försöker han skriva sig fri: knausgårdar sig framåt en familjemedlem i taget.

Privata detaljer bör fortsätta vara privata, tycker somliga. Fortsätt publicera, menar jag. Kändisen Schulman och hans kända mamma – det bidrar till dynamiken men allra mest är detta en historia om ett alkoholistbarns kamp för att överleva.

Jenny Maria Nilsson