Om jag vetat att jag skulle hamna på dragarbild i DN skulle jag arbetat lite mer med datorfetman – ni vet, den vi alla har. Strax efter det här flytandet deltog jag i en prisceremoni där jag tog hem första pris i kategorin ”Blekaste person på Maldiverna just nu”. Ärligt… när Catia – DN reportern – frågade om hon fick använda bilden blev jag glad. Jag har utnyttjat så många människor på så många bilder att mitt bildkarma är i stort behov av balansering.

Något har varit fel den här veckan. Problemet ligger inte hos mig och heller inte hos verkligheten utan det är mellanrummet, något i överföringen, som glappar. Ibland kan jag sticka fram en arm och få den att försvinna in i en annan dimension. Tills någon gång i 12-årsåldern uppfattade jag mig själv ömsom som en fågel och ömsom som Robin av Locksley. Så avståndet mellan världens sakförhållande och mitt JAG tar sig friheter.

Min pappa var här i förrgår kväll – jag älskar honom. Han och min bror har ett intressant sätt att ge gåvor. Pappa kollar vad han tycker man behöver, sen köper han det eller tar sådant han har hemma, fyller en låda och sätter den någonstans utan att säga något. Man får inte tacka, uppmärksammar man det ändå, vilket jag gör, så säger han ni gör vad ni vill med det, vill ni inte ha de så slänger ni det. När jag var 20 år och startade mitt företag så brukade min bror slå in pengar i kassan när han trodde att jag inte såg. Esse quam videri.

Det är svårt att beskriva sådant man tycker är lysande, (nästan) alla sådana där ord som ’fantastiskt’, ’genialt’, ’fenomenalt’, ’otroligt’ är så kliché-aktiga att de istället för att förstärka signalerar oärlighet. Eller är det bara jag som tycker så? Så jag skriver – titta på det här utomordentliga reportaget i The New York Times som Lars Tunbjörk tagit bilderna till, hans uppriktiga men blygsamt distanserade öga och hans omtanke om form och detaljer är superbra.