31 December, 2013

Vi omfamnar

Skånsk nyårsafton brukar vara en grå dam men idag var solen framme och så även inuti mig. Efter två hårda år slutar allt ljust med en vardag i vad som liknar kontroll. Alla är friska och jag fick i december veta att jag fått Författarfondens tvååriga arbetsstipendium, vilket innnebar att jag för första gången på – jag vågar inte berätta hur länge – kunde vara ledig några veckor utan dåligt samvete. Tacksamheten vet inga gränser.

Och vad hände? Jo, när sinnena slappnade av blev de mer vakna och tankarna färdades genast till Leonardo da Vinci och ett tips han gav en av sina lärjungar när de drack kaffe i Leonardos renässanska målarverkstad: ”Ge dina gestalter en hållning som visar vilka de är”. Är inte det bra sagt? Jo, svarar jag själv på den frågan och jag har sagt till barnen (eller borde ha gjort det) att man ska gå och föra sig som om man nyss vunnit en stor seger och dessutom tänka att det spirar lotusblommor i ens spår. (Det där sista har min vän Sara lärt mig.) Nå, full av da Vincis geni och med öppna sinnen gav jag mig in på Youtube och upptäckte individer vars resning gjorde mig glad.

Så, voilà! här kommer min topp tre-lista på goda hållningar. (I överförd bemärkelse.)

Många i denna video dansar underbart - klicka på bilden för att se hela videon

BRONS – FULDANS AV FLICKA I GULT

Inte ofta ser man kvinnor på film ägna sig åt en särskild typ av fuldans, den sort som flickan i gult i Pharrell Williams video Happy ägnar sig åt. Vad är dess karaktär? Hon dansar för sig själv, hon älskar sin egen coolhet och är tillfreds med sin dans, som är allt annat än tillrättalagd (den är galen faktiskt) och hon bryr sig inte om vad folk tycker. En flicka vars konst är till för henne själv och därav följer möjlig genistatus – endast den som gör konst trogen den egna idén kan nå den högsta nivån. Detta har kvinnor generellt förvägrats (män också, men inte i samma utsträckning) då normen varit att kvinnor ska sätta sig själva i tjänst. Ni kanske tycker jag drar lite stora växlar och det är just vad jag gör. Gå alltid för långt, det är där du hittar sanningen (i det här fallet åtminstone). Go yellow girl! och alla andra som vill vara trogna sin idé om konst och fria i sitt utövande.

Revolten sträcker sig över samma varma värde inom varje människa

SILVER – VÄRDIGHET AV POJKE/UNG MAN I MOZAMBIQUE

När jag la upp den här bilden av fotografen Alex Webb (tagen i Mozambique 2012) på min Facebook så kommenterade Lisa Magnusson: ”Hans koncentrerade min, högtidligheten, tycker bilden känns som ett löfte”. Det där är fint och precist sagt av Lisa. Först gången jag såg bilden av denne pojkman så vreds något om i bröstkorgen. Ett löfte, ja, och den där värdigheten människor kan ha. ”Varför skulle man gå till revolt om det inte i jaget finns något oföränderligt att bevara?” (Camus) Ja, så länge värdigheten som syns i hans hela gestalt finns så finns det hopp om att vi långsamt ska tränga in i vårt öde och förändra det tills alla har ett värdigt liv.

Klicka på bilden för att se hela filmen

GULD – MARSHA BONNER LÄR OSS OMFAMNA

Alltså, jag tror hur gott som helst om människan (hur ont som helst också för all del). Ändå blev jag tagen av mängden varadagshjältar i det här klippet. Det är inte bara att de reagerar utan även hur de reagerar; så bestämt, så ”I want back down” för bekvämlighetens skull. Se till slutet för sist kommer Marsha Bonner och uppträder på ett så storlaget vis att man knappt tror det. Hon ”stands tall” (som de säger i The Wire) och försvarar en individ, för att det är det moraliskt riktiga att göra, trots att just den individen tillhör en grupp som förtryckt och mördat den grupp hon själv tillhör. ”We embrace”, säger Bonner och jag beundrar henne. Så mogna och anständiga är alltså människor.

För övrigt: inför 2014 lovar jag att anstränga mig för att behålla datorfetman, ty den kommer att tjäna mig väl om apokalypsen inträffar. Vi ses nästa år för omgrupperingar. Dansa nu in det nya året, ni är bäst! Gott Nytt År!

Comment on this post: 4 COMMENTS

30 December, 2013

Dagerman, Hyde & Carter

Stig, Robin och Kevin

Den här skärmdumpen, några år gammal, dök upp nu. Dessa tre planerade jag, planerar ännu, att skriva en essä om. Alla tre var ett slags krigskorrespondenter (efter-krigetkorrespondent i Dagermans fall) alla tre tog livet av sig när de var strax över trettio.

Comment on this post: 0 COMMENTS

30 December, 2013

#Mansfullt1914

Februari 1924. Norska sjömän från skeppet Mexiko. Kapten, i mitten, är Edvin Eriksen

juni 1914, från glasnegativ. University of Pennsylvanias roddlag. Som jag förstår det

Jurister, av något slag, från Canada. Föreningen Phi Delta Phi fotograferade 1914 på Osgoode Inn

Vi kommer inte undan, det är som vanligt. Tid är en motståndare suprème, det nya året makar in och det firas med gruppbilder av män tagna för hundra år sedan. (Det är sen gammalt.)

Här hade jag tänkt lägga in en strof ur en dikt av Karin Boye men efter att ha ordnat i min bokhylla står den inte att finna. Nå, jag fann i stället Shakespeares Stormen. Prospero frågar sin dotter Miranda: “Vad minns du? Andra mänskor, annat hem? Vad helst det vara må nämn mig den bild, som fäst sig i din själ.”

Det är så fint.

Comment on this post: 0 COMMENTS

28 December, 2013

Varje ämne kan kavlas ut till ett eget universum.

Den moriska sjuksköterskan som spikar igen kistan har ständigt ett plåster på näsan på grund av ett frätande sår

Jag tycker mig alltid vara i början av något, i början av att upptäcka något, som om jag blott inlett ätandet på en pannkaka i storleksordning världen eller står vid foten av ett berg så högt att det försvinner bland molnen. Kanske beror det på min naturliga och medfödda instinkt – som är stark i mig – att förstå hur stort allt är och hur stort man kan ”göra” något genom att upptäcka nivåer, skikt, detaljer och låta alltihop färdas och dra på sig skala, genom ens egna labyrintiska tankar.

Så även om jag avslutat min bok om Camus så känns det som om jag är i början av att undersöka honom. En enda människa och hens texter leder vidare till annat, som om hela världen hänger ihop. Nå, arbetet är tillfälligtvis avslutat och boken Albert Camus: Varken offer eller bödel finns här. ”Ej utkommen” står det men det bör snart ändras för boken existerar nu i det fenomenologerna kallar livsvärlden. Jag har aldrig varit helt nöjd med ett färdigt arbete och kommer inte att börja vara det nu, men jag är nöjd med att vara klar och nöjd med några formuleringar. I några stycken har jag lyckats komma åt något särskilt.

Sedan jag avslutat arbetet öppnar sig långsamt sinnet och andra ämnen jag vill skriva om har börjat tränga sig fram: sanning, ljus, fotografi, Francis Galton och Krimkriget till exempel. Trots att jag studerat dessa ämnen länge så tycker jag mig vara i början, mer i början än när jag började.

Det är mina favoritsoldater Zouavekrigare som stred i Krimkriget, på bilden ovan alltså. Zouavekrigare stred också i första världskriget, på Frankrikes sida och Albert Camus pappa Lucien var en av dem. För övrigt tänkte jag börja blogga igen – jag är ännu bara i början av det här med att blogga.

Comment on this post: 3 COMMENTS