27 June, 2014

En kulturmannentext kan vara bra eller dålig

vi är legio

Årsmöte för kulturmannens intresseförening.

Som alla vet är jag förtjust i George Orwell. Nej, alla vet inte det men det är alltså så att jag tillbringar en del av mitt liv med att beundra den där engelsmannen. Och det är inte det sämsta att göra. Orwell är lik Camus, vilket Mathias Worbin påpekade häromdagen. Albert och George är båda klarsynta, skriver löjligt väl och har ett slags totalt gehör för bullshit oavsett hur sådan levereras.

Att Orwells böcker är lika aktuella nu som när de skrevs är inte konstigt. Det är kännetecknet för bra litteratur. Men kanske mer oväntat är att samma gäller hans essäer, artiklar och kritik. Att de ofta utgår från något aktuellt gör dem inte på något vis inaktuella. Det som är intressant tänkt och väl formulerat håller för alltid.

Både Camus och Orwell var skickliga journalister, de kunde plocka ut något med stort allmänintresse ur något helt specifikt. Men det finns kvaliteter i Orwells litteratur som jag finner svåra att definiera; värden bortom det att han skriver bra och intressant som har något med den otvungenhet med vilken han skriver att göra. Orwell skriver om vad han vill, hur han vill. Det finns frihet både i hur han gör det och i hur han väljer sina ämnen och det gör honom träffsäker.

Kanske kan det kallas anti-dekorum? Eller nej, inte ens anti för han har inte valt bort dekorum, det tillrättalagda och passande, han verkar aldrig ens ha behövt bryta sig fri från det. Han är en författare ointresserad av att uppfylla andra krav än de han ställer på sig själv.

Min teori är: att skriva så förutsätter en särskild sorts självkänsla. Givetvis inte av slaget ”åh, vad jag är bra” utan snarare dess motsats – en författare som har begåvningen och ambitionen och ger så mycket tyngd åt sig själv att hen tar sig den här friheten/rätten. Och det är så det måste ske, författare som inte gör det och inte agerar utifrån sig själva är aldrig läsvärda. Inte ur det perspektiv vi talar om här. Orwells metod, om vi nu kallar den så, är motsatsen till anpassning och ett instrumentellt förhållningssätt.

Så han skriver om vad han vill hur han vill. Mycket om krig och poesi, vilket också är några av mina favoritämnen. Jag gillar särskilt Orwells texter om William Butler Yeats, en poet som jag har ett ”det är komplicerat” förhållande till. Men Orwell ägnar sig också gärna åt det vardagliga, perifera och märkliga. Han skriver lätt om tunga ämnen och tungt om lätta. I en essä avhandlar han att framträdande medlemmar ur brittiska adelssläkter är fula (någon liknar ”a monkey on a stick”) men ändå inte så fula som diktatorer. Ställ en vanlig tysk, skriver Orwell, bredvid Hitler och det blir uppenbart att Hitler ser helt missbildad ut. Orwell skriver om vilka leksaker som finns i butikerna, vilka värmesystem engelska hus bör ha, om dåliga brevkurser och han undersöker kitsch på vykort. Han är en sant uppmärksam, begåvad och analytisk person och hans texter blir intressanta för att han är intressant.

Kulturmannendebatten tycker jag inte är så intressant, jag ger den en fyra av tio på min personliga intresseskala. Men reaktionerna och invändningarna mot den är mer spännande, en åtta på skalan. Anmärkningarna är av olika slag, men här kommer några: det är erfarenheter ingen intresserar sig för, det är trams, det berör endast stockholmare, det berör endast en handfull kulturmänniskor, det är lögn, det är kvinnors helt egna fel att kulturmannen existerar och behandlar dem illa och därför bör de inte gnälla, ”men kulturkvinnorna då, de är värre!” Eller en DN-journalists förklaring; det är pinsamt, för de som skriver om detta är bara avundsjuka för att de inte får lika mycket sex som kulturmannen.

Und so weiter …

Så roligt att ett slags kulturmannen-arrogans här kommer i dagen. (Nu menar jag inte att de som kommer med invändningar är kulturmannen – så enkelt är det inte.) Och min invändning är inte mot invändningarna i sig utan att flera drar slutsatsen att kulturmannendebatten helst inte ska existera och sannerligen inte bör publiceras. De som uttalar detta tycks säkra på att utgöra normen för vad som är intressant: ”Vad är intressant och värdefullt i denna värld? Jo, det jag finner intressant och värdefullt.” Denna typ av arrogans intresserar mig.

Några konstaterar att kulturmannen-debatten är vad som hotar hela pressen. Really? När tidningar sedan länge fylls av rewrites om att Jennifer Lopez barn riskerar bli bortskämda eller att någon snubblat på sin trädgårdstomte och dött i sviterna, när urtrist konstkritik publiceras 24/7, när obsoleta, partistiska ledartexter renons på analys hejar på sin sida oavsett, eller när näringslivstexter är förtäckt reklam så ska branschen gå under av att kvinnor, kompetenta och välskrivande dessutom, skriver några texter om en manlig arketyp?

Jag tror ni har uppfattat sensmoralen i denna text. Vi bör vara som Orwell, båda läsande och skrivande gör klokt i att undvika en instrumentell checklista som utgår från dem själva, om vad som bör skrivas och publiceras. En kulturmannentext kan vara bra eller dålig och det avgörs på hur den är skriven, inte att den är skriven. I vår bransch är det aldrig vad utan hur.

Comment on this post: 11 COMMENTS

Comment on this post: 10 COMMENTS