Tionde november för ett år sedan. Jag var på väg till Louisiana – för att titta på konst.
Till skillnad från många andra kan jag endast producera en liten mängd text varje dag och somliga dagar kan jag inte skriva alls. Jag ramlar av hästen, rätt ner i leran och måste uppsöka tvättmöjligheter innan jag kan sitta upp igen. Det är en av mina egenskaper, medfödd eller förvärvad är oklart men jag tvingas – det är mycket ofrivilligt – hitta ett nytt förhållningssätt till livet var och varannan vecka. Därför blir det stiltje här då och då, inte för att jag tröttnat på att blogga utan för jag förmodligen åstadkommer text på annat håll eller är på resa i limbo. Det är ingen ursäkt, en sådan skulle förutsätta att ni klarade er sämre utan mina bloggtexter, det gör ni inte.
Jag vänjer mig aldrig, varken vid livets godtycklighet eller vid dess onödighet. Då menar jag inte på något deprimerat vis utan vill förmedla att fenomenet livet är en ständig överraskning, inte så mycket på grund av sitt innehåll, även om också det kan vara överrumplande, utan för den förvåning jag känner över att det alls förekommer. Det enda botemedel mot denna nyckfullhet finner jag vara omsorgsfullt arbete, en särskild typ av seriositet. Botemedel är fel ord, det läker inte utan lindrar enbart symptomen. Typiskt att just jag är sämst i världen då det gäller behärskning av medicinen.
Så det blir andra droger som håller tankarna borta från livets umbärlighet, men likt alla berusningsmedel – sådan är deras natur – så förvärrar de i längden. Givetvis tänker jag på amerikansk storfilm, framförallt av typen katastroffilm och kostymdito, behövs något annat på det hela taget?
I helgen for jag till pappa och hans fru. Jag köpte med mig en vit kamelia som doftade ljuvligt, kamelian åkte bredvid i passagerarsätet, doften lockade mig som vore jag ett bi – jag ville äta den. Söndagen, vilken mörkgrå dag, vanligtvis är jag en av de få lyckosamma som frodas i klimatalstrat mörker men då jag styrde mot pappas nya hem – de har precis flyttat – så passerade jag miljonprogramshusen där jag tillbringade mina första sju år. Det förflutna trängde sig in i bilen och brottade omkull mig. Jag vill gråta när jag ser de där gula obönhörliga husen, det är väl inget bra tecken? Rektangulära lådor uppställda på höjden, utplacerade i en precis rad som om någon nogsamt ordnat ett illvilligt förlöjligande; ”för oss är du alltid mager, rädd och hjälplös.” De tycker de har vunnit och jag vet inte ens vad det var för tävling.
Rävjägarn
10. November 2009 at 22:56Jag tror att du har fel, det är en ursäkt.
När kvinnor älskar dimper snart ner i min brevlåda, det är också ett sätt att tackla mörkret.
Thomas Nydahl
11. November 2009 at 01:12Jenny, jag tror du delar känslan med alla skapande människor: att det man gör egentligen är överflödigt, att ingen egentligen längtar efter det, att allt är sken… men alla dessa egentligen döljer något väsentligt, det faktum att det i andra änden av orden finns en människa som läser, begrundar, smakar på orden, försöker föreställa sig deras födelse. Därför är det alltid lika fantastiskt när du lägger ut något nytt, först den magiska bilden av din dotter (igen! du har haft tidigare sådana bilder med samma magi), och nu denna fina text om skrivandets villkor. Så ser de ut, för dig, villkoren. Jag tar tacksamt emot det du skriver, tar det med mig resten av natten, till tröst, till nytta för något tredje. Tack för det och en god natt.
Jenny Maria
11. November 2009 at 09:39Tack Thomas, jag tror du har rätt.
Möjligen upplevs jag som nihilistisk men är också motsatsen till det. Jag är buddist och många uppfattar buddismens tomhetsideal och utplånande som obehagligt men för mig är det frihet i det där också när det gäller skapande. Det ger en slags kraft och frihet att göra allt så väl som det går.
Men jag läser utmärkta bloggar, som din och jag är imponerad av hur du och några andra lyckas prestera så kvalitativ text så snabbt.
Gunnar Strandberg
11. November 2009 at 11:32Jenny: nu har ju inte jag skrivande (på samma sätt som du) som mitt arbete, men min sysselsättning kräver ändå ett visst mått av kreativitet, och jag är glad om jag får ut tre timmar om dagen av det. Resten blir förvaltning och administration. Så jag känner lite igen mig i det du säger. Mkt. fint skrivet, jag gillar din ton väldigt.
Thomas: trösterika och kloka ord… Jag är ju lite hobbypoet (inte ngn stor talang fö), och jag kan verkligen känna igen det du skriver. Men ändå så fortsätter jag, för det är så givande för mig att hålla på. Jag som inte har någon läskrets kan verkligen känna att det jag gör är totalt frånkopplat från världen, och på sätt och viss så egennyttigt att jag ibland skäms… Brukar få tänka att jag inte skadar någon med det jag gör, och att jag tar ansvar för det övriga i mitt liv. Då känns det lite bättre för mig,
Jenny Maria
12. November 2009 at 09:00Tack Gunnar.
Det du skriver i andra stycket låter som en hård men intressant typ av självkritik. Människors självkritik tycks mig se olika ut. Man kan ju trösta sig med att de helt utan självkritik sällan åstadkommer något intressant.
Susanne Otterberg
12. November 2009 at 14:46Du skriver mycket bra. Tröstande på något vis.
Gunnar Strandberg
12. November 2009 at 19:36Ja, så kan det nog vara. En del arroganta typer kan ju påstå motsatsen, om självkritik, men innerst inne är de mest självkritiska av alla. Jag tror, vet, att de skäms efter sådana påståenden, för de är fullständigt medvetna om att de for med osanning och kanske var elaka… Jag själv är ibland ett exempel på en sådan person, måste jag tyvärr erkänna.
Eftersom jag är nytto- och pliktskadad, är jag också hård och sträng mot mig själv, och det kan vändas utåt, mot andra. Fast jag inte vill det. Jag har alltid drivit mig själv orimligt hårt. Dubbla examina, 150 % arbete, fem träningspass i veckan, underhåll av hus, båtar, bilar, tappat räkningen på alla kök som har renoverats. Sorry. Inte tänkt att bli en bekännelse, men det blev det visst.
Så. För en sån skadeskjuten fågel som jag är det underbart att ha en frizon att bara leka i; leka hämningslöst och okritiskt. I teorin. I verkligheten finner jag mig ofta mycket sträng och hård mot mig själv, eller det jag gjort, skrivit. Speciellt i perioder av tvivel och misströstan. Försöker komma ur det.
Förlåt.
Mats L
13. November 2009 at 01:23Kloka ord. Att orden får ta sin tid tror jag bara är välgörande för resultatet. Att kreativiteten går i vågor är nog ett faktum för de flesta. Men vågdalarnas djup och längd kan nog vara väldigt individuella.
Kan inte komma på riktigt vad jag gör när jag är därnere i vågdalen. Tar en promenad på Söder och en latte på något fik? Eller kanske en konstrunda. Använder aldrig någon drogklassad produkt i något läge. Litar till min egna förmåga.
Jenny Maria
14. November 2009 at 20:49Tack Susanne, vilken fin komplimang.
Gunnar, förlåt-! Det där var sannerligen en kvalitetskommentar och jag gillar alla som är nytto- och pliktskadade även om det är till visst besvär för dem själva så är det bra för omgivningen.
Vi måste alla tänka på att inte bli reaktionsmaskiner, alltså reagera på ett hastigt vis, vi gör väl det särskilt när vi känner tvivel eller är känner oss hotade.
Mats, jag vet inte hur det är med dig. Inspiration tappar jag sällan däremot förmågan.
Mats L
15. November 2009 at 13:12Att tappa förmågan har alltid varit en stor rädsla. Men tror aldrig att det har hänt. Förmågan verkar att sitta på ett djupare plan när den väl har tränats in. Det kan ibland ta sin lilla tid att nå den, men den har alltid varit inom räckhåll. Inspiration behövs inte, kan ta mycket fina bilder ändå. De flesta bilder är mest bara ett slit. Inspiration är en sorts lyx. Det blir roligare att jobba inspirerad.
Kan du tappa både foto och skrivförmågan?
Gunnar Strandberg
15. November 2009 at 20:41Ivar
15. November 2009 at 23:29Jag känner starkt för det du skrev här. Känner igen mig mycket. Livet övermannar även mig ibland. Som med de gula husen du skriver om. Eller med “botemedlen”.
Har ägnat ett par dagar åt att förstå tidens gång med nära vänner. Frågor som alltid undgår svar, som bara går att greppa mycket korta stunder.
Karin A
17. November 2009 at 15:20mmm, självkritiken kan driva en till vansinne emellanåt, men den är nog bra…
din text, Jenny, som ur en bok..skriven av, ja just DIG..
Medryckande och ger mig iallafall, tid till eftertanke, vad man nu än må syssla med…
Jenny Maria
18. November 2009 at 12:16Mats, “Kan du tappa både foto och skrivförmågan?” åtminstone tror jag det. “Inspiration är en sorts lyx” – är ett bra citat.
Gunnar, alla håller inte med
Ivar, jag har alltid trott att det ska växa bort men har långsamt börjat inse att det är en läggning – en svaghet att leva med.
Ja Karin så är det, den är bra. Människor helt utan självkritik är ju outhärdliga.