Farväl till 00-talet

Nyårsafton år 1999

Konterfej av mig tagna med självutlösare hemma hos Sara nyårsafton millenniumskiftet.

Vid den tiden, för tio år sedan, var jag sönder inuti, jag hade tappat både fotfästet och känslan av vem jag var och åt vilket håll jag borde röra mig. Alltmer frusen och desperat ansträngde jag mig för att få fason på tillvaron. Men som om funnes det ett samband; ju hårdare jag drog desto mer omöjlig blev härvan att reda ut. Från och med hösten 1999 blev allt för varje dag, för varje stund, värre, min alienation och nervositet växte. Tankar på att jag på något sätt av nödvändighet var förbannad, märkt, dömd att inte vara som andra och därför aldrig kunna accepteras i ”människobyn” växte. Sådana tankar har jag haft sedan barndomen. De är inte alltid elakartade men nu var de det. Mina farhågor angående detta tycktes bekräftas hela tiden, vanföreställningar gjorde entré och jag var livrädd.

Ingen annan visste något, jag är av den sorten som norrländska män sägs vara. Inte så att jag super, men jag tiger.

Bilderna är tagna med ett softfilter skruvat på linsen, ISO 50 som jag minns det, kanske ännu långsammare. Efter årsskiftet syntes mitt personliga sönderfall i mina fotografiers kvalitet. Jag pressade redan grovkornig film upp till 6400 i framkallningen, hade softfilter på plus ett annat filter där jag repat linsen med grus. Eftersom det filtret inte hade rätt mm på gängan så tryckte jag på det med häftmassa. På de färdiga bilderna syntes endast skuggor av världen och dess invånare.

Ett år senare, när år 2000 gick över i 2001, var allt annorlunda. Det året skulle jag få mitt tredje barn men det visste jag ännu inte. Vid sjutiden på kvällen innan middagen – jag var finklädd i en guldpolotröja jag en gång köpt på second hand – gick jag för att hämta tvätt. Tvättstugan låg i huset bredvid och luften var bitande mot ansiktet, ishavskyla som en kvällstidning nyss döpt det till. Trots det, med tvättbagen från Ikea på axeln, stannade jag till, drog in luften, såg ut över fjärden med dess frusna vatten med rännan mitt i som isbrytaren kört upp – det var storslaget. Örnsköldsvik låg utspritt runt vattnet, glittrande ljus som klättrade upp mot kyrkan på höjden. Hela jag genomfors av lycka, nästintill eufori, och jag var chockerad över hur ett år som börjat så dystert kunnat sluta så bra.

Jag önskar er ett Gott Nytt 2010! Vi ses på andra sidan!

And hey, let’s be careful out there.

/Er tillgivna Jenny Maria

WRITTEN ON THE 31 December 2009 AT 13:05.
POSTED IN: Liv.
KEEP UP TO DATE WITH COMMENTS: RSS.
URI TRACKBACK: TRACKBACK.
SOCIAL BOOKMARKS -

THERE ARE 15 COMMENTS ON “Farväl till 00-talet”

Håkan

31. December 2009 at 14:29

De bilderna vill jag se! Alltså bilderna på 6400 ISO med filter repat av grus. Höga ISO-tal, skuggor och brus fascinerar mig, varför vet jag inte. Kan du inte lägga upp några av dem här?

Ett gott nytt år till dig också!

Mats L

31. December 2009 at 16:21

Läser och små tårar trillar. Något i din text träffar mig med full kraft.

Sitter och jobbar in det nya 10-talet. Går ut en sväng vid 12-snåret och tittar på raketer och kanske plåtar. Vi får se.

Gott slut och Gott Nytt 10-tal!

Staffan W

31. December 2009 at 16:28

Men här tiger du inte. Gott att läsa, alltid gott när någon säger något som är väsentligt, som betyder något, något som handlar om hur det kan vara att finnas till. Den eufori du berättar om smittar av sig genom skärmen på nåt sätt, gott!!
Kramar till dig och hela familjen, hälsa dem.
GNÅ! /Staffan

Fransyskan H

1. January 2010 at 10:16

Sâ fint. Och sâ vackert hur allting kan ändras (men det gör det inte heller utan den ansträngning du nämner, tror jag – och kanske, kanske upplevs fler euphoristunder pga tidigare borttappningar?). Din text lâg kvar i mig under hela kvällen, igâr, ville bara att du skulle veta det. Gott Nytt Âr!

Jenny Maria

1. January 2010 at 11:57

Visst Håkan, jag kan plocka fram några sådana bilder endera dagen, de finns på råkopior och jag tror jag vet var de finns.

Gott Nytt År Mats! Hoppas det blev några nyårsbilder. En stökig natt i Stockholm?

Förmodligen är det så, eller jag tror det i alla fall att vi inte är så ensamma om somliga känslor som vi tror vi är.

Tack Staffan! Hälsa familjen och Gott Nytt År hoppas vi ses detta år! Ja när jag såg de där bilderna tagna för tio år sedan så kändes tiden och de känslorna så avväpnade, i alla fall just nu. Jag var alltid varit rädd för att personer skulle börja identifiera mig med de här känslorna och att det då skulle befästa dem och bli svårare att ta sig ur. Jag vet inte om det är sant.

Tack Fransyskan, så fint du skriver till mig. Gott Nytt År till dig!

Ann L

1. January 2010 at 14:50

Hoppas euforin följer med in i det nya decenniet!

Mats L

1. January 2010 at 20:30

Trafikstockning av värsta slaget blev det på Fjällgatan vid 12-slaget. Tusentals människor samlades på återvändsgatan med Stockholms kanske vackraste utsikt. Och tänk att jag har turen att hålla till bara hundra meter därifrån i min studio/galleri. För tio år sedan var liv mycket likt en dubbelnolla. Vad det kan hända mycket på tio år.

Jenny Maria

2. January 2010 at 15:39

Håll tummarna för mig Ann!

Ja, lyckos dig Mats som har studio på ett så vackert ställe.

Karin A

2. January 2010 at 15:44

Så sorgset och vemodigt och samtidigt så riktigt. Du delar med dig av en inre stillhet men med kämpaanda att komma ur svåra tider…kanske var det den lille som påverkade dig utan att du visste.? Du saknar Övik MYCKET,som jag saknar mina småländska somrar- förstår jag, det där att bara få stå och glo över det trolska och tysta som naturen kan ge…
tack för fina rader inför det nya året…
Gott Nytt år du också och din mysiga familj.

Rävjägarn

2. January 2010 at 16:34

Som norrlandsälvarna. De ser inte mycket ut för världen, men där finns en outgrundlig kraft som blott stundtals kommer upp till ytan. Det är mycket vackert.

Jenny Maria

2. January 2010 at 16:46

Karin det var sannerligen det jag ville få fram, att man behöver inte vara så rädd, en svår period betyder inte att man är förlorad. Jag önskar dig och familjen detsamma. Hoppas vi syns snart.

Gustav – så fint och vilken bra tanke, att den kraften finns inom den bräckliga människan.