Översättning: Kitty Knös Är det en översättarpseudonym? Finns sådana?
Mary Stewart, jag har inte läst henne sedan elvaårsåldern – då älskade jag henne. I fredags var jag till Universitetsbibliotekets för att låna något av Stewart. 61 innevarande titlar meddelade Lovisakatalogen mig. ”Vi lånar inte ut skönlitteratur” sa bibliotekarien och jag insåg att under de tre år jag lånat böcker där var det första gången jag frågade efter prosa.
Universitetsbiblioteket stora byggnad är ett av Lunds vackraste hus. Det äter liksom människor, söta studenter sväljs och syns aldrig mera till, de sugs upp av böckerna, eller om det är tvärtom. Men jag blir alltid sorgsen när jag kommer in, interiören är förstörd, sönderrenoverad på fulast möjliga vis.
De skönlitterära böckerna slits så vid hemlån men du får gärna titta på böckerna här om du vill sa bibliotekarien som hade mörkt hår och ljusrosa läppstift, men jag ville inte titta på böckerna just då utan släntrade ner till stadsbiblioteket för att låna Stewart där istället.
Inte så att jag blev upprörd. Au contraire, det mesta som har med arkivering att göra tilltalar mig, jag blir nästintill sexuellt upphetsad av tanken på böcker som förvaras i något magasin och sparas för framtiden. Och ordet pliktexemplar är så fint. Lunds universitetsbibliotek har pliktexemplar, de är skyldiga att hålla reda på somliga titlar och 61 titlar av en författare som Mary Stewart är imponerande. Snart måste vi kanske gräva gånger under jorden för att få plats med alla böcker – den tanken är också trevlig.
Thomas Nydahl
27. January 2010 at 14:54Jenny, det sista du skriver i den här posten är rörande. Jag håller med dig, både om den näst intill sexuella upphetsningen och om att få gräva sig ner till de hemliga lagren av böcker. Det är sannerligen en annan bild av litteraturens betydelse än den som sprids på våra kultursidor (nå, inte av alla, hela tiden, men allt för ofta av alltför många): att litteraturen är en färskvara som ska in, konsumeras och sedan ut igen.
Ravjagarn
27. January 2010 at 15:55Tänk om släktskap finns med familjen Knös i Uppsala, mor och dotter som levde under den era när man samlades hos Geijers och Silfverstolpes. Alida Knös var vacker och blev så småningom sinnessjuk (var det olycklig kärlek inblandad?) (http://www.ravjagarn.se/blogg/2009/05/josephson-och-hans-grannar/)
Både KB och Stadsbiblioteket här i stan är vackra byggnader med fantastsika rum. Så måste det vara, något annat vore inte bra. Jag älskar bibliotek. Och skolor, att få vistas i en miljö där folk vill lära sig!
Plikt – ett fint ord..
John Kjellberg
27. January 2010 at 16:00Bibliotekrien i mig svarar med en referens:
http://bedroomdancing.blogg.se/2008/september/kitty-knos.html
Tobias
27. January 2010 at 21:48Jag gick förbi den där graven nästan dagligen när jag bodde i Uppsala. Och även om hon omges av många fantastiska namn där i den sydöstra delen av kyrkogården där de burgna borgarna begravt de sina – en annan favorit är en borgmästare Kant (törs vi gissa att det var en plikttrogen herre?) – är det nog ingen som har ett tjusigare namn.
Minerva
27. January 2010 at 21:54Jag älskar vanligtvis bibliotek, men Universitetsbiblioteket i Lund gör mig nervös. Huset exteriör är fantastisk, och entrén med trappan upp till biblioteket är som den skall vara, men sen tar det stopp. Hur kan det genast ta slut efter svängdörren i detta stora hus? Man möts av en vägg med en liten disk framför och allt går i blålila. Rys. Bibliotek skall ha själ, men UB:s själ är bortrenoverad.
Jenny Maria
29. January 2010 at 09:49Thomas, jag tror jag är en sen läsare, sen som i att jag ännu håller att läsa klassiker från 18 och 1900talet. Jag kommer inte ikapp nyutgivningen, inte för att jag inte vill det bara blir så att jag läser äldre böcker när jag läser själv. Bra böcker blir bättre med åren på något vis.
Gustav, jag tycker plikt är ett baktalat ord.
John tack för den länken! Vi kan väl konstatera att Kitty Knös var en alldeles riktig människa om än med ett ovanligt namn.
Tobias, Borgmästare Kant! I love it. Jag tycker egna namn är så bra. Ett namns viktigaste funktion är ju att identifiera personen så om man heter som jag gjorde innan jag började använda mitt mellannamn ”Maria”; Jenny Nilsson så blir man ständigt förväxlad. Kitty Knös glömmer man inte.
Du har alldeles rätt Minerva, UBs själ är bortrenoverad och det är tråkigt. Jag har sett äldre bilder från biblioteket och undrar vad hände? Det är sorgligt för UB är ”i mitten” av en bildad värld om det inte där förstås vilket värde den inredningen som fanns där hade var ska det då förstås?
Thomas L
29. January 2010 at 20:36När jag flyttade till Lund för snart 10 år sedan minns jag att jag såg UB från dess framsida och häpnade – en sån vacker byggnad! Några dagar senare gick jag in och jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var verkligen inte det som jag väl fick se. En så otroligt oinspirerande miljö! Större delen av min studietid tillbringade jag sedan i matematikhuset på LTH, delvis för att det var närmare mina föreläsningssalar, men också för att UB knappast var bättre på insidan.
Jenny Maria
31. January 2010 at 15:57Thomas – ”En så otroligt oinspirerande miljö!” – ja sannerligen. Mitt test för ”inramningar” är om det går att känna sig som om man är med i en film, det är bra om man kan det. Tycker jag av någon anledning.
Det är väl även diskrepansen mellan husets in och utsida. Undrar när renoveringen gick över styr?
Jag studerade på filosofiska institutionens bibliotek och det är ett av världens vackraste rum, enkelt men värdigt och det gammeldags glaset ger alldeles särskilda ljusreflexer. Har matematikhuset något bibliotek?
Thomas L
31. January 2010 at 23:22Ja, det låter som ett bra test. Synd bara att det tycks finnas så få miljöer i Lund som får godkänt på ett sådant, har nog aldrig hittat någon som jag fastnat för helt. Biblioteket på filosofiska institutionen har jag nog aldrig varit i; däremot befann jag mig för någon månad sedan på dess tak, men det är nog inte att rekommendera om det är studiero som man är ute efter.
Matematikhuset har numera ett bibliotek, men det är inte särskilt trevligt, det är nog väldigt lite som är det uppe vid LTH. Jag satt ofta med ett antal studiekamrater i ett café som teknisk fysik-sektionen drev (och driver) på första våningen i det huset. Ser man till den rent fysiska miljön är det gräsligt, men allteftersom började man associera platsen till sina vänner och alla goda diskussioner man hade med dem medan man slet håret över sina övningsuppgifter. Det är väl en faktor som kan väga upp en oinspirerande miljö, antar jag – människorna som befinner sig däri.
Jenny Maria
1. February 2010 at 10:15Du måste genast besöka filosofiskas bibliotek!
Så är det när det gäller miljöer, åsikten om dem förändras medan man genomlider sin tid där. Det första intrycket är väl det rent estetiska kvaliteterna.
Jag blev vid något tillfälle erbjuden ett tak-besök men tackade nej på grund av höjdrädsla. Vad gör folk på det där taket!
Jag tycker nog att Lundagård har filmiska kvaliteter.
Julböcker | snowflakes in rain
23. December 2014 at 17:22[...] googlar ser jag att andra undrat samma sak och var hamnar jag om inte hos Jenny Maria som också upplyser om att Kitty Knös översatt Mary Stewarts Grottbergen! Allting går runt. Runt. God jul! [...]