Bild från middagen. Nä det är inte sant, bilden är från Flickr Commons, ni kan klicka på den om ni vill.

För några år sedan var jag och min familj bjudna på middag hos vänner, exemplariska människor. Men denna text är inte om dem utan om en annan man som även han var gäst vid detta tillfälle. Han anlände som brukligt är vid den här typen av bjudningar tillsammans med sin fru och sina barn, denna familj är jag blott flyktigt bekant med sedan jag träffat dem i anslutning till mina förstnämnda vänner.

Mannen är snygg och har en egensinnig klädsmak, en gång såg jag honom i en oerhört klädsam pärongrön kostym vilken inte många skulle ha kunnat bära så som han kunde. Men inte heller hans stil är relevant för det jag vill meddela er som han berättade för oss medan vi satt och åt. Några år tidigare, som jag förstod det under en period av cirka två år, hade han besvär med sina stämband. Något slags sjukdom som jag nu glömt namnet på. Sjukdomen innebar att stämbanden lätt tröttades ut och han tappade rösten framåt eftermiddagen varje dag. Han förmådde inte producera ljud så det täckte behovet av en hel dags tal, röstresurserna var mängdmässigt och därför även tidsmässigt begränsade.

Så han tvangs värdera allt han tänkte säga, ständiga, hastiga överväganden av typen; ”är detta tillräckligt väsentligt för mig att ”slösa” tal på, kan det komma något mer angeläget framåt dagen”. Vidare märkte han att han hade särskilda kvoter för privat tal och arbetsrelaterat dito. Dagar då han visste att han behövde prata på kvällen höll han sig undan människor dagtid och han försökte uppskatta hur mycket prat som skulle krävas från hans sida i olika omständigheter. Detta medförde också en daglig, pågående utvärdering av hur han använde tal; ”där borde jag sagt något men där kunde jag ha tigit.”