Jag och mina lejon. Under mars månad hoppas jag få extra tid att träna dessa djur.
Jag kommer att tvingas ta itu med personalens surfande på arbetstid. Eftersom jag är den enda personalen i mitt företag så innebär det att ta itu med mitt eget surfande. Ja mer än så, under mars månad kommer jag att göra en socialmediapaus. Inget bloggande, twittrande, facebookande eller okynnessurfande fram tills den första april. Det här beslutet ger mig panik och det är ett gott tecken på att uppehållet är nödvändigt.
Min kapacitet att tillgodogöra mig stora mängder information har alltid varit ansenlig. Informationsmassan ökar och min hjärna tycks älska det. Men jag vet inte längre, varken hur mycket tid det här inhämtandet tar eller hur det inverkar på mig. Hjärnan mumsar i sig, den tror att den kan läsa all text och se varje bild på nätet som om allting vore upplagt för mig att gå igenom. Därjämte finns för någon med mitt yrke ekonomiska incitament, det är bra att vara uppdaterad. ”Läser du detta blir du en bättre skribent” påpekar min hjärna. Den är listig och kopplar informationsintaget till prestation.
Bloggen är ett förträffligt och särskilt forum, friare än det som publiceras på papper och utvecklande för mig. Under dessa bloggår har jag fört en daglig och fortlöpande dialog med andra, men även med mig själv. Det har skärpt och tränat mig i textomdömen – inbillar jag mig i alla fall. Känslan av att veta att personer jag ser upp till läser mina texter är bra. När Peter Englund satte upp mig på sin blogroll var det i något avseende som att gå från att ha varit barfota till att ha skor.
Anledningen till mitt liv är att jag ska anstränga mig för att bli bättre och mer omsorgsfull på allt jag tar mig för. Vid gud en plågsam inställning som gör att mina dagar är fulla av fiaskon, men det är så jag måste leva, det är så jag vill leva.
För en gång skull leder det här ”pratet” någon vart; jag kan inte se mig själv sluta blogga eller att upphöra vara en del av den här världen som kallas internet för den är något jag inte vill vara utan. Mina strävanden har aldrig varit att ha en stor blogg med massor av läsare, jag vill bli läst av er som av olika skäl naturligt hittar hit.
Men på sista tiden har jag oroat mig. Peter Englund skrev på sin akademiblogg för ett tag sedan; ” Än allvarligare är att jag också lagt märke till en oroande förändring hos mig efter perioder av utdraget surfande, en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter. Alltmer orolig i min kropp, och alltmer rastlös i min tanke är det som om någon del av mig vill vidare, vidare.”
Känner inte också ni så? Min uppmärksamhet kräver ständig matning med allt fler stycken och denna girighet måste stävjas. Världen är i mitt huvud, sannolikt trängs något ut och frågor om vad som skulle ske om jag inte vore så uppkopplad, så inblandad i snabba samtal, har blivit alltmer nödvändiga. Skulle jag bli mer effektiv, kunna tänka klarare eller det mest betydelsefulla; skulle jag förmå skriva bättre? En undersökning är på sin plats – kanske nödgas jag byta strategi
Jag är inte heller där jag vill vara, utan frustrerad, och förvisso kan det bero på min allmänt missnöjda personlighetstyp. Sedan jag började skriva för pengar för snart tre år sedan har jag inte vid något tillfälle saknat uppdrag vilket gör mig glad eftersom jag älskar det här arbetet – älskar att ha del i orden. Men som alla som skriver på heltid vet så har arvodena inte gått upp på många år, det är svårt att få pengarna att räcka, särskilt om man har familj. Jag behöver åstadkomma en New Deal för mig själv.
Till exempel genom att slutföra min uppsats om Claude Nicolas Ledoux och Architecture parlante. Efter det kan jag ta ut en kandidatexamen i humaniora och jag är endast en uppsats bort från också en kandidatexamen i praktisk filosofi. Det är idiotiskt men jag har inte hunnit avsluta. Kvasirealismen får vänta ytterligare men denna månad tänkte jag ta itu med Ledoux.
På inget vis kommer jag att vara onåbar, som vanligt mailar jag och skickar meddelanden, förmodligen kommer jag även att uppdatera artikellänkar. Endast bloggandet, twittrandet, facebookandet och okynnessurfandet stryps.
Önska mig gärna lycka till i denna ansträngning i att få ordning. Innan den första mars, som är min ljuva dotters födelsedag, så kommer ytterligare två blogginlägg.
⊂ ∗ ∗ ⋄ ˜ ˚ ✸ ˚ ˜ ⋄ ∗ ∗ ⊃
Andreas Birath
27. February 2010 at 23:44.Jag har pratat med alla jag känner (nästan) om Englunds text. Helst om förhållandet mellan spenderad tid och tillgodogjord information. Lycka till. Själv har jag inte slösurfat på en vecka. Ser fram emot att få gratulera till dina examina.
Jenny Maria
27. February 2010 at 23:53Jaha, intressant. Jag gissar att vi är många som känner så och att gränser måste sättas – samtidigt vill jag inte.
Jag hoppas du får tillfälle att gratulera mig. Jag är min egna värsta fiende.
Andreas Birath
28. February 2010 at 00:11Absolut. Det finns en baksida på allt och den där arbetsmoralen du skrev om i ett annat inlägg – för min del är baksidan av den att jag måste se färdigt filmer. Svårt att göra jobbet klart när jobbet inte tar slut. Som internet.
Mats L
28. February 2010 at 00:34Du får en lyckospark av mig! Tror att det där andra kan bringa olycka.
För egen del så var Twitter den klart farligaste tidstjuven. Och där också utdelningen var sämst. Jag fick massor gjort när jag lade det åt sidan.
Du är redan efterlängtad och mycket välkommen tillbaka till socialwebben senare.
Mats L
28. February 2010 at 00:38Hmmmm, det där med TV-tittandet då? Det sysslar jag nästan aldrig med.
Ann
28. February 2010 at 01:08När jag skriver nuförtiden måste jag nästan alltid göra det på en dator utan uppkoppling för att kunna fokusera. Den tid jag under årens lopp vunnit på att effektivisera skrivandet försvinner nog nästan helt på surfande…
Ivar
28. February 2010 at 02:20Du talar rakt till mig. Jag känner igen mig i nästan allt, även om jag inte är där du är med familj och heltidsskribent. Jag hade tänkt göra samma sak med start snart. Kanske ska jag låta mig inspireras och göra nåt liknande. Mitt incitament är min masteruppsats i statsvetenskap.
Men framförallt känner jag igen mig i frågorna om hur mitt surfande påverkar mig nuförtiden. Även min hjärna tänker sig att den blir bättre av informationsflödet. Men jag har märkt att jag läser färre böcker, både skönlitteratur och fack, och att jag har blivit rastlösare. Förr sprang man ett varv runt skolan när man blev rastlös och inte kunde sitta still, nuförtiden surfar jag bort samma känsla.
Lycka till! Kommer dock sakna dig på twitter och din blogg
Fransyskan H
28. February 2010 at 08:20Du sätter pâ pränt det jag inte lyckades eller hade ork att utveckla när jag satte punkt för en dryg vecka sedan “hos mig”. Om det fâr mig att läsa kortare och/eller mindre vet jag ej, men att det är den mest intelligenta tidstjuv som finns, det gâr inte att komma ifrân – mitt i det man har inte ens känslan av att förlora sin tid, eftersom man precis som du skriver, vinner sâ mycket – ocksâ.
Stort lycka till med ditt intressanta uppsatsämne!
Rävjägarn
28. February 2010 at 09:01Förträffligt! Åtminstone för din del, inte för mig och dina läsare.
Visst blir man rastlösare och visst läser man mindre. Jag har funderat på att sätta upp regler för mig själv. Att bara få ha nätverkssladden i en timme om dagen eller så. det skulle förändra en hel del. Det är så lätt att fastna och inte få något meningsfullt gjort när man hela tiden har. Kanske är man räd att bli ensam.
Och nu, skulle äta frukost, fick syn på ditt inlägg, läser det, samtidigt som jag twittrar.
För ett par år sedan, när GBS hade internetfri Bokember, skickade vi brev till varandra, ett varje dag. Per post. Det var intressant.
Therese E
28. February 2010 at 09:23Också jag har påverkats av det Englund skrev, eftersom jag allt oftare märker att jag har svårt att läsa böcker under längre perioder, utan avbrott för att kolla mejl, FB och nu twitter (hehe). Det är ganska problematiskt när man har till arbete att läsa böcker, och just nu dessutom en ansenlig mängd. När jag skriver texter måste jag alltid stänga ner webbläsaren och sätta upp tidsgränser för mig själv: läsa/skriva i 45 minuter, sen får jag kolla nätet. Det är inte så bra. Jag tror jag ska göra dig sällskap, på något sätt. Får fundera över hur, bara. Lycka till!
MJV
28. February 2010 at 11:02Känns SÅ igen. Jag hänger på. Jag tar det som en utmaning. Fram till den 1a april.
lycka till till oss!
Jenny Maria
28. February 2010 at 11:11Vi verkar alla kunna känna igen det här! Så där gör jag också Therese, ”skriv klart de här styckena och sedan får du kolla av allt” men jag misslyckas ofta och ibland blir en del av hjärnan kvar i någon konversation eller tänker ut ett svar jag ska skriva.
Förhoppningen är att efter denna tids fasta kunna dra upp nya regler där jag kan använda mig av ”du nya sköna värld” och ändå träna mitt tänkande på att bli mer uthålligt. För det är vad som behövs. Kanske en variant att istället för att dela upp dagarna i stunder där man skriver och där man får surfa så kanske hellre veckovis. Varannan vecka på, varannan vecka av eller något sådant.
TV-tittande Mats – som jag älskar. Jag älskar att titta på TV men gör det numera sällan. Däremot så är det snarare motsatsen till splittrad hjärna, på nätet så är hjärnan så aktiv men film eller serier som jag ser och jag föredrar ju; thrillers, science fiction, krigsfilm och dylikt så är åtminstone min tanke helt stillad.
Jag tycker mycket synd om mig för att jag inte ska vara i de här ”rummen” under en månad, som tur är går en månad fort.
En uppplockad handske eller hon som älskar den kvicka repliken « Et in Arcadia Ego
28. February 2010 at 11:33[...] handske eller hon som älskar den kvicka repliken Hoppa till kommentarer Jag läste Jenny Marias bloggpost om hur tanken aldrig får ro i det snabbrörliga landskap som stavas facebook, twitter, blogg. [...]
Therese E
28. February 2010 at 11:49Damn it, I’m in! Också till den första april, inget FB, inget twitter. Däremot får jag blogga, jag gör det alldeles för sällan för att så mycket annat på nätet tar tid. Inget okynnessurfande heller dock, jag får läsa tidningar och använda sånt jag behöver till research i jobbet. Hur ska du göra med mejlen Jenny, några restriktioner för hur ofta man får kolla den?
MalligaMallan
28. February 2010 at 12:27Jag önskar er alla lycka till som deltar i detta experiment! Mitt liv är så stillastående ändå, så jag behöver ingen pausning, annars hade jag hängt på. Inte bara för skojs skull, utan för att jag tror på tanken med långsam tid, långsamma tankar.
oskcar
28. February 2010 at 15:05Lycka till! Har själv dragit ner på twittrandet en hel del. Och det går lättare än vad jag förväntade mig. Ser i alla händelser mycket fram emot när du är tillbaka.
Jenny Maria
28. February 2010 at 17:24Tack hör ni!
Therese, jag tänker att jag kollar mail en gång om dagen, då jag även lägger ut mina länkar om det finns några att lägga ut.
Tänkte också maila redaktörer och säga att de kan ringa om de behöver ha tag på mig omgående. Vilket de mycket sällan behöver.
Thomas L
28. February 2010 at 19:57Lycka till. Som de flesta andra (verkar det som) känner jag också igen mig i det du skriver. Funderar själv på att ha en “vit” period, för min del verkar en vecka vara mer realistiskt. Men det är svårt, särskilt som jag måste använda datorn och dessutom internet under perioder i mitt jobb. Annars hade man ju bara kunnat låsa in laptopen i garderoben…
Jenny Maria
28. February 2010 at 20:10Sannerligen, planeringen måste se ut för som för en matmissbrukare snarare än en drogmissbrukare. Mat och datorer kan de flesta av oss inte vara helt utan.
Linda F
28. February 2010 at 22:02Lycka till! När jag skrev klart min avhandling var den här boken http://www.amazon.com/Clockwork-Muse-Practical-Writing-Dissertations/dp/0674135865 (The Clockwork Muse. A Practical Guide to Writing Theses, Dissertations, and Books) till stor hjälp för att för att skärpa mig och effektivisera skrivandet – bland annat just hur man balanserar koncentrerat skrivarbete mot bokläsande, biblioteksbesök, mailkoll etc. och planera varje dags arbete, varje veckas och månad tills man är klar! kram!
Jenny Maria
28. February 2010 at 22:16Tack Linda! Precis vad jag behöver. Jag känner mig patetisk som inte kan avsluta det här. Jag gör det så svårt för mig och blir aldrig nöjd.
Så tack för tipset!
Claes
28. February 2010 at 22:54Lycka till, jag har också funderat vad Internet gör med mig. Varför är det så svårt att bara disciplinera sig? Hursom, jag ser fram mot 1 april!
Jenny Maria
28. February 2010 at 22:57Jag med Claes. Vi ses.
Tomas
1. March 2010 at 00:53Internet är ju livsfarligt, både på kollektiv och individuell nivå. Jag har också försökt skoja till det genom att hävda att Internet måste förbjudas, av i första hand kollektiva skäl – som att det är svårare att förtrycka, lättare att intrigera och stört omöjligt att ta betalt för tjänster i medier sedan Internet slog igenom och blev allmänt tillgängligt (http://bit.ly/dl9DzK) . Internet är helt klart samhällsomstörtande. Fast samtidigt är Internet något alldeles underbart, Det är fullt blås dygnet runt för oss lätt störda personer, som inget vill eller kan missa. Men visst träffar din beskrivning av Internets inverkan på det personliga planet mig. Även det Englund upplevt finns hos mig. Jag har ju dessutom redan hoppat av twittret en gång efter att jag kände hur jag alltmer tappade kontrollen över mitt liv. Det går emellertid inte att bortse ifrån att tiden på bloggen och kanske framförallt den på twittret utvecklat mitt tänkande och skrivande i en rasande fart. Jag önskar att verktygen funnits tidigare. Då hade jag haft en rimlig chans att lära mig skriv, på riktigt alltså. Jag får se i vilken utsträckning jag fortsätter att internetta. Antagligen begränsar jag twittret. Till det är jag nödd och tvungen, av skäl som du så precist ringat in. Och ett är säkert: jag får försöka hitta ett acceptabelt mellanläge. See ya!
Håkan
1. March 2010 at 08:47Ett bra beslut. Lycka till säger jag också!
Och för den som undrar om nätet håller på att förändra vårt sätt att läsa och tänka (vi blir stressade, får sämre koncentrationsförmåga) rekommenderas en artikel av Nicholas Carr i The Atlantic. Jag vet inte om Carr har rätt, men han är tänkvärd. Som ofta har artikeln fått en missvisande rubrik – “Is Google making us stupid”. Den handlar inte om att Google gör oss dumma, utan om att vi håller på att förlora förmågan att läsa på djupet.
http://bit.ly/cXNeCU
Stina
1. March 2010 at 19:42Hoppas du klarar det!
Man är sin egen värsta fiende ibland med sitt uppdaterande och bläddrande, huga.
Jag har försökt göra så att jag gömmer datorn i ett skåp ett par dagar i veckan istället.
Det går väl sådär, heh.
Hejja på!
Stina K
Tid, mode, arkiv « Therese E:s skriverier – allt i text
2. March 2010 at 09:11[...] 2, 2010 in Uncategorized Jag har hakat på Jenny Marias nya deal, den här, och avhåller mig under en månad från sociala medier som Facebook och Twitter, samt planlöst [...]