micke

Tjena, bra grej du skrev om Arbus, till skillnad från denhär skitfilmen so gick för ngt år sedan,

“Som om den dokumentära bilden bär sin egen kontext medan ett fotografi taget med konstnärliga avsikter är beroende av sammanhanget det skapades i.”

Det där du skrev ovan tvivlar jag dock på. Bra bild är bra bild, kram på dej annars.
m

Jenny Maria

Micke,

är du i närheten av en dator? ☺ Filmen om Arbus var så jävla outhärdligt dålig!!

Pawel Flato var också kritisk till det där jag skrev, som jag förstår det. Det är du väl Pawel?

Men jag tror jag har rätt. Med ”konstnärlig bild” menar jag en bild som är skapad utifrån att vara konst. Som till exempel den här. Ett rayogram av Man Ray.

Jag menar då om man jämför den bilden med en dokumentärbild av den här typen. Så vinner Arbus bild när tiden går, den blir mer angelägen medan Man Rays förlorar i viktighet.

Micke

Jenny Maria,,,hahaha, jag skrattar,,,Man Rays bild är ju ganska usel i vilket sammanhang som helst, den andra hur bra som helst var som helst,,,,du får gärna ha rätt, du är toppen i alla fall…
m

Pawel Flato

Hallå Jenny!

Minns det inte som att jag var kritisk mot just det resonemanget i din text. Men jag kan vara det nu om du vill

Vad gäller dina exempel, Man Ray och Arbus, så behandlar de två helt skilda saker. Monroe, en ikon i den västerländska kulturen kontra några neutrala objekt (åtinstone för oss idag) i en bild som mest tycks sträva efter en grafisk effekt snarare än något djupare budskap.
Man kan ju tänka sig det omvända. Ett konstnärlig verk, t,ex något av Heartfields collage ( http://tinyurl.se/t5b987 ), kontra en, förvisso vacker, men ganska “menlös” dokumentär bild ( http://tinyurl.se/2mgqog ).

Man Rays bild kanske var “laddad” på något sätt när det begav sig. Och Arbus bild kanske mest var mainstream då. Men nu när vi vet Monroes öde så “laddas” den och blir intressant.

Hur något klarar sig över tid beror väl helt på hållet om bilden de facto säger oss någonting i nutid, oavsett intentionerna när den skapades.
Och att något har konstnärliga ambitioner så ökar inte chansen automatiskt att det blir intressantare än om något framställs med dokumentära ambitioner.
Allt handlar väl om man har något intressant att säga eller inte.

Jenny Maria

Pawel, det där är inte Marilyn Monroe! Vilket gör att din teori om varför just den bilden är betydelsefull fallerar. Iofs kanske den är betydelsefull om man tror det är Monroe.

Ändå driver du en av mina käpphästar nu: att man kan inte med ett instrumentellt synsätt värdera bra eller dåligt. Det vill säga, jag tror du menar vad jag brukar mena, att man måste bedöma case by case och inte generellt kan säga att ”konstfoto blir sämre över tid” Men jag tror att man kan det. Även om det inte stämmer i alla fall.

Det är en otroligt komplicerad diskussion, vad som gör fotot värdefullt. Det skulle också kunna förändra sig, dvs att det blir en trend för konstfotot att använda sig av det som är fotots storhet och mindre av en konstnärlig idé. Somliga idéer håller över tid men många gör det inte.

Till exempel 60-talets konstfotograf. Det var intressant då men nu har tiden kommit i kapp.

Jag skrev om den här utställningen. Jag beundrar Danmark som fotoland och var chockad över att så många av de inköpta bilderna var dåliga i bemärkelsen passé.

Jag blir helt uppeldad av dina två exempel. Jag håller bara delvis med. Men när det gäller naturbilder, landskap så har jag en annan teori. De är lite som med experimentell prosa – de måste vara geniala för att alls vara bra.

Pawel Flato

Ha-ha! Men om det nu inte är Monroe så är det ju en “Monroe”, eller hur?
Temat är därför detsamma som i mitt exempel.

Du har en poäng så till vida att en dokumentär bild, eller en bild med dokumentära kvalitéer, alltid förblir intressant i någon mån då den t.ex visar hur något faktiskt såg ut en gång i tiden. Om det är detta som är kärnan i ditt påstående så är jag med på noterna.

Däremot är ju detta inte bara något som gäller fotografin ( och det kanske du inte menar heller).

Även en “icke-fotografisk” bild kan ju vara dokumentär, eller ha dokumentära kvalitéer.

Om jag omformulerar din tes så blir det:

Om något är gjort i dokumentärt syfte, eller gjort i annat syfte men har stora dokumentära kvalitéer, så är sannolikheten stor att bilden överlever längre, än om bilden först och främst gjordes i konstnärlig syfte, men har lågt eller inget dokumentärt värde.

Om du köper denna skrivning så gäller att detta har då inget att göra med om det är fotografi eller någon annan teknik att framställa bilder.

Det handlar alltså om att dokumentära värden över tid oftare trumfar konstnärliga värden än vice versa.

Karin

det är litegrand som i målningar. Visst är det vacker med ett landskap och/eller naturbilder, men det är inget mer…det blev bara en avbildning…inget spännande man kan se något annat i. Många vill ha det så, en bild att hänga på väggen, andra att fundera över, hitta egna tolkningar…

Jenny Maria

Ibland tror jag du är smartare än mig Pawel! Det är det förvisso många som är. Det är så jag menar! Men man kan tänka sig att det ändrar sig. När jag skrev om utställningen i Danmark så blev det så tydligt att många av fotograferna var intresserade av trender som märklig kopiering eller någon idé som upplevdes på annat vis då. De försökte nästan sortera bort, fotografiets förmåga att visa tid och blev därför otidsenliga. Paradoxalt kanske? Numera tycker jag konstfotograferna är mer intresserade av det dokumentärfotografer alltid varit intresserade av. Eller? Tänk Atgéts bruksbilder, de har ett stort värde nu medan futuristernas fotocollage eller det här är trist taget ur sin tid.

Men visst det finns dokumentärbilder som är trista av samma anledningar. Idébaserat foto måste vara jättebra för att alls vara bra och man ser inte om det är bra förrän tiden passerar om det håller.

Karin, det finns naturfoto jag gillar men återigen är det som en bild av ett landskap måste vara väldigt bra för att vara bra. Fast visst kan man nöja sig med att något är vackert.

Pawel Flato

Äsch, nu blir jag så där konstigt “skämmig” när jag får en komplimang…

Vad gäller fotografin inom konsten är jag inte så bevandrad. Men mitt allmänna intryck av utvecklingen där stämmer med din beskrivning.

Hur man än vänder och vrider på det så är ju den fotografiska teknikens styrka dess koppling till verkligheten och förmågan att visa hur den ser ut.
Kanske har konstnärerna som använder sig av fotografin lämnat något slags initialt experimentstadium och med tiden mer och mer upptäckt vad fotografins styrka är?

Jenny Maria

” Kanske har konstnärerna som använder sig av fotografin lämnat något slags initialt experimentstadium och med tiden mer och mer upptäckt vad fotografins styrka är?”

Så tror jag att det är. Även om det kommer att gå i olika stadier och i somliga perioder är det som om ett media måste välta eller omforma sig självt.

Karin

mmm…fast jag tycker ändå att ovan bilder är härliga att titta på, att undra över, händelserna där finns aldrig mer…de har gått förbi och det finns inga likadana…men fotot förblir…

Jenny Maria

Samma här Karin! Det slutar aldrig fascinera mig att det är så. Den ganska naiva grejen.