Lafayette get your gun

Jag har inte den åsikten att man inte bör skriva om det som det redan skrivits mycket om. Inget ämne blir uttömt av den orsaken att flera uttalat sig. Tröttnar folk på temat, för att det flitigt diskuterats, är det deras problem. Människans förmåga till variation är löjligt stor och som min kompis säger ”Det man pratar mycket om behöver man prata mer om.”

Om en skribent, amatör eller betald, har något egensinnigt och skarpt att tillföra bör han/hon göra det utan tankar på att hejda sig för att andra redan yttrat sig. Ibland när folk anmärker om att något är passé eller fel ämne att tvista om är det för att förminska kontrahenterna och/eller höja sig själv: ”Så larvig är inte jag” – liksom.

”Vart vill du komma?” undrar ni. Dit till den plats där det blir sagt att även om det skrivits sju miljoner artiklar där den nutida vampyren analyseras så menar jag att man kan publicera den sjumiljonteförsta artikeln.

Som Sydsvenskan gjorde i onsdags eftersom filmen Eclipse är aktuell. De utgav i tryck en text av litteraturvetaren Karin Nykvist. Nykvists artikel är märkvärdigt stum inför den nu rätt lång tid pågående vampyrtrenden, hon bjuder enbart slentrianmässigt tyckande. Så blir det ibland även när personer som är tränade på att fundera och utreda skriver. Av varudeklarationsskäl vill jag klargöra att detta blogginlägg så småningom består av en del gnäll över Nykvists artikel.

Inte heller hyser jag tanken om att resonemang kring teveserier som True Blood ogärna ska beredas utrymme på kultursidor. Serier och film är viktiga kulturformer som i flera hänseenden kan likställas med till exempel litteratur. Teve bör debatteras som fan och samtalet blir, som alltid, mer givande om man för det utifrån ett bra/dåligt-resonemang eller frågar ”vad innebär det här?” hellre än anammar instrumentella regler. Regler om till exempel att det som visas i rörlig bild och har skapats av välavlönade amerikanska personer per se inte kvalificerar sig som diskussionsunderlag i svenska tidningar. Den åsikten är inte extrasmart, som somliga tycks anse, utan enfaldig.

I våras fikade jag med de söta tjejerna Violetta och Emma, min snygge sambo var också med. Han har inte sett True Blood, han prioriterar inte teve – en position jag har svårt att förstå men som måste respekteras.

Jag prioriterar teve på ett godis/sprit/kaffe/filt-i-soffan-mysigt vis. Upplevelsen av sådant som visas via detta medium är något av det roligaste i mitt liv och jag inmundigar den, i alla fall då och då, på ett andäktigt vis. Trots att jag har hörlurar förmanar jag alla i hushållet att vara tysta, och absolut inte högljutt hänga tvätt, som förekom häromdagen. Jag är ytterst seriös. Seriöst är bra, mindre bra är att jag har dålig smak. Xena krigarprinsessan menar jag är en kvalitetsserie – en ovanlig uppfattning. Min smak skiljer sig från den som finns hos smarta, pålästa tv-tittare, från den som finns hos tv-medelklassen och från den som finns hos teve-amöborna. I teveserieavseende (vilket e-igt ord) känner jag mig som Peter Wahlbeck – ständigt annorlunda.

Fast alls inte så när jag fikade med Violetta och Emma, de visade samma förtjusning som jag gjorde anbelangande True Blood, som bygger på de här böckerna. Vi talte om vem som var vår favoritkaraktär i serien. Violetta sa Jason Stackhouse – vilket utmärkt val! När har en manlig bimbo skildrats så väl? Sällan eller aldrig! Jason är ett hedonistiskt men kärleksfullt barn som ställer till det oavsett goda avsikter. Han är inte tillräckligt smart för att tolka världen – minsann ett av bimbons typiska kännetecken. Jason duger mest till sex och allt blir fel när han stiger utanför sovrummet, ja det blir fel i sovrummet också.

Tiden han tillbringar hos Fellowship of the Sun i triangeldrama med det högerkristna paret Steven och Sarah är en plågsamt adekvat gestaltning om varför religion är så frestande – utvaldhet och gemenskap, och varför religion är så otäck – utvaldhet och vanföreställningar.

Lafayette Reynolds är min egen älskling i True Blood, bög, prostituerad, langare och återgiven som en entreprenör och vinnare. Med sin stil, som är en följd av hans skarpsinne, behärskar Lafayette livet. Han är machiavelliskt klarsynt, inte så att han är det folk mestadels associerar med ordet machiavellisk – härskande och söndrande. Han härskar enbart, men likt Machiavelli ser han människors sanna beskaffenhet och handlar utifrån det hellre än en önskedröm om hur människor borde vara. Utifrån den betingelsen gör han sig till verktyg i sitt liv.

Längre fram förändras Lafayette av den posttraumatiska stress han blir offer för sedan något han trodde hans omdöme skyddat honom mot inträffar. Han måste omtolka, byta strategi och blir svag, men en ny typ av förmåga, mindre säker, försöker ta sin plats inom honom.

Nåja, jag skulle klaga på Nykvist artikel. Först av allt – To whom it may concern; använd inte Susan Faludis tes om att den elfte september har inneburit en återgång till mer traditionella könsroller i tid och otid.

Akademiker vill färdas på Faluditåget, för Faludi är distinkt och avväpnande eftersom hon gör goda och viktiga poänger. Nog finns tendenser inom det amerikanska samhället som delvis har inneburit en romantisering och en vilja att återgå till konservativa könsroller på grund av rädsla och osäkerhet uppkommen efter den elfte september. Själv tror jag effekten numera är försvagad och att göra en kausal koppling mellan terrordåden och hur den nya vampyrrollen allmängiltigt är utformad och vårt ”ökade” behov av slika berättelser är att dra för långtgående slutsatser.

Orsak och verkan är ett outhärdligt stort nystan och det är svårt att hitta ändarna på ett fenomen så omfattande som moderna blodsugare. Normer syns i konst och underhållning men i de flesta fall på ett långt mer fluffigt, svävande vis än personer tror. Människan är en meningsskapande art och felaktiga slutsatser beror ofta på att 1) något observeras 2) en akademisk konstruktion skapas för att förhålla sig till det observerade 3) konstruktionen läggs tillbaka på verkligheten. Men överensstämmelse uteblir, det fungerar bara åt ena hållet. Att göra en akademisk mall av något specifikt som iakttagits går bra men det går inte att enkelt lägga tillbaka det uppkomna mönstret på verkligheten och dra slutsatser. Någon dag ska jag förklara med ett praktiskt exempel.

Övernaturlighet är praktiskt för berättare och vampyrtrenden, som består av åtskilliga strömningar, kommer an på mycket, framförallt banala orsaker som somliga upphovsmän, kommersialism och tillfälligheter.

Nykvist avslutar och sammanfattar sin artikel med ”Nej, det är muskelsvaga, dånande tjejer och råstarka, dådkraftiga killar som gäller.” Det är fel. Vilka är de dånande kvinnorna? Sookie, Eli – det mördande vampyrflickebarnet i ”Låt den rätte komma”, Bella Swan? Knappast. Både kvinnliga och manliga vampyrer är råstarka. Sookie och Bella är långt mer dådkraftiga än sina respektive – kanske märks det inte lika ”fysiskt” då de blott är utrustade med människostyrka. Bill räddar Sookie men Sookie räddar också Bill.

I True Blood ökar en vampyrs kraft med åldern, vilket vänder upp och ner på vårt normala rangsystem, där fysisk styrka beror på kön och fysik. Bill kan aldrig, oavsett sin manlighet, övervinna sin gamla, späda, barnsliga flamma Lorena i slagsmål eftersom hon är äldre än honom. Storheten, särskilt i True Blood, är förnyandet av genrens stereotyper –  i synnerhet leken med könsroller.

Sookie är på ett vis stilartens konventionella, blonda oskuld men hon är inte oskyldig för att hon inget vet utan trots att hon vet allt om människans natur och måste förhålla sig till den kunskapen ständigt. Bill är hennes chans till lycka, hennes chans att få del av tystnad och mental kyskhet. Bill har den funktion som kvinnorollen brukar vara utsedd att bära.

Ytterligare en enskildhet i omskakandet av könsroller är att när Bill och Sookie nyss träffats tar Sookie tillfälligt avstånd från Bill av hederskäl. Hon blir varse att han legat med en vulgär och ond vampyr, ”that’s gross” utbrister hon. Han äcklar henne, han är oren, hans tidigare sexliv står mellan dem. Kan hon älska en man som lånat sin kropp till något sådant? Vampyren Bills heder ligger, för Sookie, i hans kropp och sexualitet.

Det var bara det.