Könsroller bland vampyrer

lafayette-true-blood-78 copy

Lafayette get your gun

Jag har inte den åsikten att man inte bör skriva om det som det redan skrivits mycket om. Inget ämne blir uttömt av den orsaken att flera uttalat sig. Tröttnar folk på temat, för att det flitigt diskuterats, är det deras problem. Människans förmåga till variation är löjligt stor och som min kompis säger ”Det man pratar mycket om behöver man prata mer om.”

Om en skribent, amatör eller betald, har något egensinnigt och skarpt att tillföra bör han/hon göra det utan tankar på att hejda sig för att andra redan yttrat sig. Ibland när folk anmärker om att något är passé eller fel ämne att tvista om är det för att förminska kontrahenterna och/eller höja sig själv: ”Så larvig är inte jag” – liksom.

”Vart vill du komma?” undrar ni. Dit till den plats där det blir sagt att även om det skrivits sju miljoner artiklar där den nutida vampyren analyseras så menar jag att man kan publicera den sjumiljonteförsta artikeln.

Som Sydsvenskan gjorde i onsdags eftersom filmen Eclipse är aktuell. De utgav i tryck en text av litteraturvetaren Karin Nykvist. Nykvists artikel är märkvärdigt stum inför den nu rätt lång tid pågående vampyrtrenden, hon bjuder enbart slentrianmässigt tyckande. Så blir det ibland även när personer som är tränade på att fundera och utreda skriver. Av varudeklarationsskäl vill jag klargöra att detta blogginlägg så småningom består av en del gnäll över Nykvists artikel.

Inte heller hyser jag tanken om att resonemang kring teveserier som True Blood ogärna ska beredas utrymme på kultursidor. Serier och film är viktiga kulturformer som i flera hänseenden kan likställas med till exempel litteratur. Teve bör debatteras som fan och samtalet blir, som alltid, mer givande om man för det utifrån ett bra/dåligt-resonemang eller frågar ”vad innebär det här?” hellre än anammar instrumentella regler. Regler om till exempel att det som visas i rörlig bild och har skapats av välavlönade amerikanska personer per se inte kvalificerar sig som diskussionsunderlag i svenska tidningar. Den åsikten är inte extrasmart, som somliga tycks anse, utan enfaldig.

I våras fikade jag med de söta tjejerna Violetta och Emma, min snygge sambo var också med. Han har inte sett True Blood, han prioriterar inte teve – en position jag har svårt att förstå men som måste respekteras.

Jag prioriterar teve på ett godis/sprit/kaffe/filt-i-soffan-mysigt vis. Upplevelsen av sådant som visas via detta medium är något av det roligaste i mitt liv och jag inmundigar den, i alla fall då och då, på ett andäktigt vis. Trots att jag har hörlurar förmanar jag alla i hushållet att vara tysta, och absolut inte högljutt hänga tvätt, som förekom häromdagen. Jag är ytterst seriös. Seriöst är bra, mindre bra är att jag har dålig smak. Xena krigarprinsessan menar jag är en kvalitetsserie – en ovanlig uppfattning. Min smak skiljer sig från den som finns hos smarta, pålästa tv-tittare, från den som finns hos tv-medelklassen och från den som finns hos teve-amöborna. I teveserieavseende (vilket e-igt ord) känner jag mig som Peter Wahlbeck – ständigt annorlunda.

Fast alls inte så när jag fikade med Violetta och Emma, de visade samma förtjusning som jag gjorde anbelangande True Blood, som bygger på de här böckerna. Vi talte om vem som var vår favoritkaraktär i serien. Violetta sa Jason Stackhouse – vilket utmärkt val! När har en manlig bimbo skildrats så väl? Sällan eller aldrig! Jason är ett hedonistiskt men kärleksfullt barn som ställer till det oavsett goda avsikter. Han är inte tillräckligt smart för att tolka världen – minsann ett av bimbons typiska kännetecken. Jason duger mest till sex och allt blir fel när han stiger utanför sovrummet, ja det blir fel i sovrummet också.

Tiden han tillbringar hos Fellowship of the Sun i triangeldrama med det högerkristna paret Steven och Sarah är en plågsamt adekvat gestaltning om varför religion är så frestande – utvaldhet och gemenskap, och varför religion är så otäck – utvaldhet och vanföreställningar.

Lafayette Reynolds är min egen älskling i True Blood, bög, prostituerad, langare och återgiven som en entreprenör och vinnare. Med sin stil, som är en följd av hans skarpsinne, behärskar Lafayette livet. Han är machiavelliskt klarsynt, inte så att han är det folk mestadels associerar med ordet machiavellisk – härskande och söndrande. Han härskar enbart, men likt Machiavelli ser han människors sanna beskaffenhet och handlar utifrån det hellre än en önskedröm om hur människor borde vara. Utifrån den betingelsen gör han sig till verktyg i sitt liv.

Längre fram förändras Lafayette av den posttraumatiska stress han blir offer för sedan något han trodde hans omdöme skyddat honom mot inträffar. Han måste omtolka, byta strategi och blir svag, men en ny typ av förmåga, mindre säker, försöker ta sin plats inom honom.

Nåja, jag skulle klaga på Nykvist artikel. Först av allt – To whom it may concern; använd inte Susan Faludis tes om att den elfte september har inneburit en återgång till mer traditionella könsroller i tid och otid.

Akademiker vill färdas på Faluditåget, för Faludi är distinkt och avväpnande eftersom hon gör goda och viktiga poänger. Nog finns tendenser inom det amerikanska samhället som delvis har inneburit en romantisering och en vilja att återgå till konservativa könsroller på grund av rädsla och osäkerhet uppkommen efter den elfte september. Själv tror jag effekten numera är försvagad och att göra en kausal koppling mellan terrordåden och hur den nya vampyrrollen allmängiltigt är utformad och vårt ”ökade” behov av slika berättelser är att dra för långtgående slutsatser.

Orsak och verkan är ett outhärdligt stort nystan och det är svårt att hitta ändarna på ett fenomen så omfattande som moderna blodsugare. Normer syns i konst och underhållning men i de flesta fall på ett långt mer fluffigt, svävande vis än personer tror. Människan är en meningsskapande art och felaktiga slutsatser beror ofta på att 1) något observeras 2) en akademisk konstruktion skapas för att förhålla sig till det observerade 3) konstruktionen läggs tillbaka på verkligheten. Men överensstämmelse uteblir, det fungerar bara åt ena hållet. Att göra en akademisk mall av något specifikt som iakttagits går bra men det går inte att enkelt lägga tillbaka det uppkomna mönstret på verkligheten och dra slutsatser. Någon dag ska jag förklara med ett praktiskt exempel.

Övernaturlighet är praktiskt för berättare och vampyrtrenden, som består av åtskilliga strömningar, kommer an på mycket, framförallt banala orsaker som somliga upphovsmän, kommersialism och tillfälligheter.

Nykvist avslutar och sammanfattar sin artikel med ”Nej, det är muskelsvaga, dånande tjejer och råstarka, dådkraftiga killar som gäller.” Det är fel. Vilka är de dånande kvinnorna? Sookie, Eli – det mördande vampyrflickebarnet i ”Låt den rätte komma”, Bella Swan? Knappast. Både kvinnliga och manliga vampyrer är råstarka. Sookie och Bella är långt mer dådkraftiga än sina respektive – kanske märks det inte lika ”fysiskt” då de blott är utrustade med människostyrka. Bill räddar Sookie men Sookie räddar också Bill.

I True Blood ökar en vampyrs kraft med åldern, vilket vänder upp och ner på vårt normala rangsystem, där fysisk styrka beror på kön och fysik. Bill kan aldrig, oavsett sin manlighet, övervinna sin gamla, späda, barnsliga flamma Lorena i slagsmål eftersom hon är äldre än honom. Storheten, särskilt i True Blood, är förnyandet av genrens stereotyper –  i synnerhet leken med könsroller.

Sookie är på ett vis stilartens konventionella, blonda oskuld men hon är inte oskyldig för att hon inget vet utan trots att hon vet allt om människans natur och måste förhålla sig till den kunskapen ständigt. Bill är hennes chans till lycka, hennes chans att få del av tystnad och mental kyskhet. Bill har den funktion som kvinnorollen brukar vara utsedd att bära.

Ytterligare en enskildhet i omskakandet av könsroller är att när Bill och Sookie nyss träffats tar Sookie tillfälligt avstånd från Bill av hederskäl. Hon blir varse att han legat med en vulgär och ond vampyr, ”that’s gross” utbrister hon. Han äcklar henne, han är oren, hans tidigare sexliv står mellan dem. Kan hon älska en man som lånat sin kropp till något sådant? Vampyren Bills heder ligger, för Sookie, i hans kropp och sexualitet.

Det var bara det.

THERE ARE 14 COMMENTS ON “Könsroller bland vampyrer”

Andreas Sundgren

5. July 2010 at 11:45

Så fint. Och sant. För att inte tala om Jace Everetts klaustrofobiska öppningsdänga.

Tweets that mention Könsroller i True Blood | Jenny Maria -- Topsy.com

5. July 2010 at 12:31

[...] This post was mentioned on Twitter by Bourgeois Bohemian . Bourgeois Bohemian said: @SysterEllen sätt tänderna i RT @oskcar Läs. RT @jennymaria Jag har bloggat om könsroller i True Blood: http://jennymaria.com/?p=1363 [...]

Jenny Maria

5. July 2010 at 12:34

“Bad things” är så väl vald. Överhuvudtaget känslan av det fuktiga, södra redneck-USA är så väl förmedlad.

Rävjägarn

5. July 2010 at 12:58

Det övernaturliga erbjuder en helt suverän bra grund för att leka med könsrollerna (se bara på Bonn-Karl!) och True Bood verkar vara en av de allra bästa i sin genre. Sookie påminner mig om Monroes rollfigur Lorelei Lee i den klassiska Herrar föredrar blondiner. Och Jason! Han är en amerikansk variant av en nattklubbsansvarig vars namn jag inte vågar nämna. Jag tycker att hans karaktär är en av de mest intressanta under senare år. Att leka med könsroller och stereotyper är både roande och ett bra sätt att få människor att förstå hur starka dessa oskrivna regler verkligen är.

Det är möjligt att Klein har en poäng, men att enbart se till den 11:e september är att begränsa sig. Jag tror att det är många faktorer som spelar in, t.ex. klimatoro och ekonomiska problem. Dock finner jag det mycket naivt att tro att en återgång till 50-talets ideal, skall hjälpa upp dessa problem. Men uppenbarligen tänker inte alla som jag gör.

Jenny Maria

5. July 2010 at 20:01

Jag älskar Bonn-Karl! Saga med övernaturliga inslag. Som jag minns det sa redan Aristoteles det, att fantasin är så utmärkt lämpad till att gestalta människors problem.

Sookie påminner om ”de där blondinerna” och hennes karaktär så intressant i och med att hon måste kämpa för sin oskuld, för att inte bli cynisk.

” Och Jason! Han är en amerikansk variant av en nattklubbsansvarig vars namn jag inte vågar nämna. Jag tycker att hans karaktär är en av de mest intressanta under senare år. Att leka med könsroller och stereotyper är både roande och ett bra sätt att få människor att förstå hur starka dessa oskrivna regler verkligen är.”

… precis och jag är så imponerad av min omgivning som förstår det komplexa och spännande med de här karaktärerna.

En återgång förvärrar det bra. Som jag förstår det blir allt bättre av jämlikhet.

Steven Ekholm

5. July 2010 at 21:49

Så sant, så sant. Vampyrer har alltid lånat sig till de mest vitt skilda tolkningsmodeller och idéer. From The Very Beginning. Men det har också slitit ut dem till den milda grad att vampyren blivit vår tids alver. Alver som har tänder, som suger blod och har sex. Men sen då?

Jag kan tycka det är sorgligt att en av litteraturhistoriens mest fantastiska innovationer: vampyren, som skrämt och kittlat i nästan 200 år har blivit husdjur och mellanmjölk för alla postmoderna tycktänkare och allsköns amerikanska TV-bolag. Jag är väl snart den ende som saknar den gamle vampyren som fortfarande skrämdes och representerade något annat än bara förträngda lustar och övermänsklig sexualitet. Låt den rätte komma in är faktiskt väldigt omodern och reaktionär i detta perspektiv – men säg inte det till analytikerna bara. Låt den rätte…vara ifred!

Jenny Maria

6. July 2010 at 10:39

Du vet mer om det här Steven och har såklart rätt i ditt påpekande. I Twilightsagan och True Bloodserien så har i alla fall huvudvampyrkaraktärerna tämjts och blivit en slags accessoar till människorna. Nosferatu skulle knappast nedlåta sig till något sådant.

Låt den rätte komma in är en mer traditionell historia, rollerna är de klassiska på ett vis och ett vampyrflickebarn är inget nytt. Anne Rice vampyrsaga är väl också mer klassiska vampyrer? Eli är ett monster och människorna är hennes hellre än tvärtom. Är inte också Låt den rätte komma in en mycket svensk berättelse?

Jag ser gärna att olika sorters vampyrer finns bredvid varandra och tror att det kommer att komma andra som är en tillbakagång. Twiligt är fånig men Ming säger att jag tycker det för att jag inte tillhör målgruppen.

Vampyrtrenden är flera strömningar och kommer att fortsätta att bli ett än bredare fenomen med en återkomst av Nosferatutypen? Jag vet en kille som är författare, han debuterade nyss i en deckarantologi, med stor kunskap på området. Han skulle kunna skriva berättelser om otämjda vampyrer men jag vet inte om han hinner, han reser mycket.

Steven Ekholm

6. July 2010 at 11:03

;-)

Ett mänskligt liv är för kort om man vill lära känna det djup som finns hos vampyrerna. Så man får väl acceptera folkhemsvampyrerna, mamma-pappa-barnvampyrerna, alkisvampyrerna, fjollvampyrerna, Skarsgårdshunkarna, de deprimerade vampyrerna med ätstörningar och självskadebeteende (Vamire Academy) och de snälla vegetarianvamparna, dagisvampyrerna och superhjältevampyrerna.

Men, Låt den rätte komma in är dock en traditionell vampyrsaga placerad i Blackeberg, som funkar. Hollywoodhunkar och lättklädda servitriser ger mig väldigt lite, även om jag älskar New Orleansmiljöerna etablerade och lånade av Rice, old world/new world.

Min spaning är att vi ganska snart kommer tröttna på vampyrerna som trycks ner i våra HBO-mätta strupar just nu. Marknaden, precis som alla annan globalisering vill ha nya och fräscha förpackningar för att sälja sina gamla stapelvaror (sex, våld, patriotism, svek, ortrohet, rädda världen…)

Känner till den där killen du nämner. Reser mycket som du sa, men håller tydligen på med en novell just nu om ett äldre par som steker pannkakor. Nåt för HBO?

Jenny Maria

6. July 2010 at 13:37

HBO kommer att kasta sig över det. Vardagssysslor är den nya trenden.

Vi tröttnar ju alltid på allting. Och det är en stor förklaring till trenderna. Något uppstår, trötthet, behov av något nytt. Och allt finns ju hela tiden. Säkert finns några nu som oberoende skriver på det som kommer att bli nästa underhållningsfenomen.

”sex, våld, patriotism, svek, ortrohet, rädda världen” det är grejer det. Får den där killen in det i historien om paret som steker pannkakor?

Steven Ekholm

6. July 2010 at 14:57

Nja. Vad jag vet vänder det gamla paret även ostar och lägger in sill och strömming. Gills det som sex eller våld?

Har du någon spaning på nästa underhållningskick? I så fall kan du ju skriva ihop något och rida på vågen.

Ivar

20. July 2010 at 04:19

Du skriver så bra!

Jag har två nära vänner som med stor viktighet tar upp filmers kommersialitet så fort vi sett nåt. Senast var det Kick-ass. Jag tyckte den hade flera intressanta bottnar. Min ena vän rynkade pannan och sa med viktig röst “asså den är ju bara gjord för att tjäna pengar”. Jaha? Va ska jag göra med den informationen? Jag kan inte förstå varför inte Xena, True Blood och Twilight skulle kunna vara både kommersiellt gångbara och samtidigt tala på flera nivåer. Vill avsluta med ett klipp från Hercules http://www.youtube.com/watch?v=Lp7ZLVdzplY

Jenny Maria

20. July 2010 at 10:52

Tack Ivar,

“asså den är ju bara gjord för att tjäna pengar” – precis! Men när amerikanska producenter bestämmer sig för att göra något bra som tilltalar intellektuella människor så lyckad de ofta eftersom de har tillgång till allt det bästa. Bästa tekniken och bästa manusförfattarna och visst vill de tjäna pengar. Det är deras affärsidé.

Och de andra serierna, som Xena, har andra intressanta aspekter som handlar om vad underhållning är och såklart könsroller.

När det gäller Twilightsagan tycker jag folk ibland glömmer att den väldigt uttryckligen vänder sig till tweens. Jag tycker den är seg och fånig men vore jag tolv skulle jag älskat den.

Hercules, en av mina favoriter, skulle inte förvåna mig om den betraktades som underhållningsskräp av somliga då när den kom.

Uppdatering: den Hercules! Jag älskar den! Trodde jag var den ende! Trodde du hade länkat till den gamla filmen. :)

Ivar

22. July 2010 at 11:14

Jag har inte sett Twilight-filmerna så borde väl inte tagit upp dem som exempel egentligen. Jag gillar att fansen kallas för twihards dock.

Jag älskade både Hercules och Xena när de gick på TV :-) . Men jag lättflörtad vad gäller tuffa tjejer med svärd, och vad gäller tuffa killar med svärd.

COMMENT ON THIS POST