Familjen Grieg på sitt ställe i Landås innan de sögs upp av marken.

Ursäkta om du är den som sköljts upp här efter en googling på “gränslös ångest”, som någon enligt min statistisk har gjort. Mina förslag angående åtgärdanden mot detta är dåliga, det tycker inte jag själv men andra har påpekat det. Det som tröstar mig är min egen teori om att vi inte finns. Jorden, a.k.a planeten Tellus, beräknas ha funnits i 4,54 miljarder år och då är en enstaka människas livsbana så kort att det inte är mätbart och då existerar vi ju inte.

”Det spelar ju ingen roll eftersom vi upplever det som om vi finns” och ”det beror ju på känsligheten i mätinstrumentet” invände min dotter. Mycket irriterande med giltiga invändningar på sina teorier och jag svarade att jag gärna hade lyssnat på henne om vi bara hade funnits.

Nåja, folk har förklarat för mig att det antagandet ändå inte hjälper. Att inte vara mätbar ger mer gränslös ångest, inte mindre. Liksom mitt andra försökt till tröst, det att vi alla ska sugas upp av naturen, också ger ytterligre ångest. Som kråkan jag brukar passera på mina promenader. I början av sommaren var den nydöd men nu har den sugits upp av marken, i alla fall innehållet i den, skelett och fjädrar finns till viss del kvar. Jag vill också bli uppsugen av naturen och det kommer jag att bli.