Varför lidande?

mackerel sky

När jag motionsspringer, vilket skedde tidigare idag, sker det delvis på en stig längs med spåren mot Åkarpshållet till. Jag kommer förbi en manshög kub täckt av graffiti, en elstation belägen på andra sidan spåren och varje gång är det outhärdligt. En fredagsförmiddag för snart tre år sedan klättrade en 12-årig pojke upp på den och kastade sig framför ett X2000-tåg.

I begravningsannonsen stod Varför hjärtat, varför?

Outhärdligt.

Ibland önskar jag det fanns en diagnos och således ett botemedel på mitt tillstånd. Men det är inget fel på mig, mitt problem är världen och min svaghet kan sammanfattas i frågan ”Varför lidande?” Den frågan slår undan benen på mig.

THERE ARE 11 COMMENTS ON “Varför lidande?”

Jenny Maria

15. January 2011 at 16:15

Vilken synd? Menar du verkligen att det lidande jag beskriver ovan beror på synd?

Thomas Engström

15. January 2011 at 16:57

Jag tror ditt tillstånd kallas medlidande och mot det ska det inte finnas botemedel, för om det funnes skulle lidandet öka.
Kanske det är därför vi inte heller får svaret på frågan “varför”

Ha det gott! /Thomas

Mats Lindfors

15. January 2011 at 17:09

Eller varför är inte människor snälla, varma och kärleksfulla mot varandra. Då skulle nog 12-åringen levat idag. Och då skulle du troligen ha mått bättre.

Marie Rosenqvist

15. January 2011 at 17:45

Jag tror jag förstår.
Det finns ett tillstånd som jag kallar “bära världens lidande på sina axlar”.
Man känner av för mycket, tar in för mycket, för sitt eget bästa.
Där får det stötas och nötas och blötas.
Och den största frågan är alltid återkommande – varför?

Empati är en av de finaste egenskaper jag vet.
Se bara upp så den inte krossar dig.

/Marie

Ivar

15. January 2011 at 23:11

Precis så. Dina inlägg är dikter.

Tweets that mention Varför lidande? | Jenny Maria -- Topsy.com

15. January 2011 at 23:30

[...] This post was mentioned on Twitter by Ivar Arpi. Ivar Arpi said: RT @jennymaria: Varför lidande? http://jennymaria.com/?p=1569 [...]

Jenny Maria

16. January 2011 at 11:50

Tack för era kommentarer. Ett tag funderade jag över att jag skulle plantera något vid platsen men sedan insåg jag att det inte var min sak. Att det nästan vore att ta sig friheter.

Göran

16. January 2011 at 12:32

Din fråga utgår från att det finns en avsikt. Och om det gör det så är det verkligen outhärdligt att tänka på lidandet. Det blir ett sorts övergrepp, ett obegripligt systemfel som borde ha designats bort.

Men den motsatta tanken är inte lätt den heller – det finns ingen avsikt. Den enda mening som existerar är den vi själva skapar. För mig är det en ännu svårare, men troligen sannare, tanke.

Vikomten

20. January 2011 at 02:09

Hemskt. Jag reagerade extra starkt av nyheterna idag eftersom ett inslag handlade om en nioårig flicka som hade hoppat ut genom sitt fönster och lämnat två förtvivlade föräldrar med sorgen. Efteråt berättade en psykolog att självmordsfrekvensen för barn stiget. Det här var visserligen Frankrike men jag tror det gäller många andra länder i Väst. Det gör mig väldigt upprörd – barn som tar sina liv. Barn.

Jenny Maria

22. January 2011 at 22:18

Göran! – “Det blir ett sorts övergrepp” Jag tror inte så, alltså att det finns ett överlägset subjekt som önskar saker. Det vore än mer outhärdligt. Vi tycker samma, antar jag, i den frågan.
För mig finns befrielsen i Nirvana, att få upplösas i alltet. Jag hoppas på det. Men jag kan önska att jag var en av dem som kunde finna tröst i en konkret gud men allt jag kan känna är att det är att lura sig själva. Det finns ingen mening, bara mening bortom meningslösheten.

Så förfärligt Vikomten. Barn och unga människor har inte den livserfarenheten som lär en att saker kan göra ont men går över. Så onödigt en sådan förlust.

COMMENT ON THIS POST




    Archive