jenny

Vad är det för bild?

Kanske märker de flesta människor i en kultur inte ens att den faller samman, det är väl framtida historieskrivare som berättar om undergången..hoppas det, jag kan vara rädd för svält i bland…det som vi har glömt här…men icke-svält är bara ca 50 år i vår del av världen…

Jenny Maria

Från Flickr Commons. Men nu kan jag inte hitta den igen! Sökte på disaster.

Jag tänker också på svält. Är inte matproduktionen på ett vis ganska sårbar? Mat som skeppas omkring i världen. Hur tryggt är det?

Rävjägarn

Det är mycket som är instabilt just nu, även här i Europa. Jag tänker på alla länder som hotar att gå i konkurs och främlingsfientligheten. Men som Jenny säger, de senaste 50-60 åren har varit rätt lugna. Väldigt fin bil förresten! Även om den är hemsk-

Jenny Maria

Främlingsfientligheten är ett stort hot. Bilden är vacker med sin dystopiska känsla. Jag ska hitta den på Flickr Commons.

Pawel Flato

“När skulle allt börja falla samman?”

Varför undrar du det?

//Pawel

Jenny Maria

Jag tänker vara beredd Pawel.

Magnus

En del människor drömmer ju om en tribaliserad värld, även här i Europa, med klaner, Hell’s Angels, lynchningar, slaveri och sönderslagna offentliga strukturer. Ett Mad Max-samhälle: äntligen slut på hyckleriet och kärringsnacket! Inte min dröm precis.

Men visst ligger det så till att stora förändringar sällan syns klart när de händer. 400-talets bildade människor hade ingen klar uppfattning om att deras värld snabbt höll på att försvinna, trots den ena chocken efter den andra. Och mycket få svenskar eller engelsmän år 1980 kan ha anat hur mycket som skulle vändas upp och ner i ekonomin, i arbetslivet, i media, i sättet att resonera om framtiden, om politik, om genetik etc – på tjugo – trettio år. Och det har bara fläckvis belysts av media på senare år.

Jenny Maria

Är inte det en romantisering man kan ha enbart om man inte lever i ett sådant samhälle? Många verkar inte förstå hur det är att leva på en plats utan lag och ordning. Där den starkes rätt gäller. Alla de som tror de är ”den starke” själv.

Om man läser om hur det var innan mänskliga rättigheter fanns så är det förfärligt. En misär. Och så är det fortfarande på flera platser.

Men visst vi vet inte vad som sker när det gör det och ingenting är säkert, skeenden böljar hit och dit men jag antar att det är människor egentliga attityder som långsiktigt formar samhället.

Hur menar du med det där sista du skriver?

Magnus

Ungefär att det idag finns ett underskott på debatt om framtidsfrågor, ett underskott som syns i massmedia – och jag uppfattar inte att t ex bloggare eller webbfora har lyckats fylla den luckan. Det är svårare att verkligen få upp framtidsfrågor på bordet idag än det var för 25 år sen, att få dem diskuterade och erkända i en problemdriven (inte person- eller skandaldriven) debatt. Tror att det har något att göra med hur pr-bransch och pr-tänk har invaderat både media, politik och samtidsdebatt. Idag varvar ju många i media journalistik, tyckande, pr-arbete och politik och pr-branschens sätt att sälja in buidskap har blivit modell för mycket i media. Det gör i längden att allt måste ha en hook i något som händer just här och nu, perspektiven blir kortare än förr och det blir svårare att argumentera utifrån principer eller från något som kan ligga runt hörnet men som ännu inte har gett tydliga utslag.

Magnus

Är det inte romantiskt då att tänka sig mc- och flygburna kriminella band i skogarna, hederskoder män emellan, slavmarknad på Hisingen, feodala konflikter mellan lokala ledare och egen rättsskipning?

Jenny Maria

Jag skulle vilja se en seriös jämförelse. En stor utredning av hur pressen såg ut, för fem år sedan, för tio år sedan och nu. Ja du förstår. Hur har det förändrats?

Också jag tror att pr-tänket har invaderat, på flera nivåer. Vi är mer än någonsin reducerade till konsumenter.

Jag älskar ju allt det där på film men inte i verkligheten.

Magnus

Några förändringar över tid som verkar alldeles solklara för mig – utifrån sådär 25 år som tidningsläsare och litet tillbakablickar till lägg och klippböcker:

-Kravet på en synligt aktuell hook är nästan oemotsägligt idag. Ett jubileum, ett stjärnbesök, en tv-serie, en nygjord bred film. Ämnets relevans räcker inte längre på egen hand för att en artikel eller en debatt ska få plats.
-Artiklarna har blivit kortare och det är mera bilder, ofta rätt meningslösa.

-Kultur- och ledarsidorna har i stort sett gett upp rollen som arenor för verklig debatt om samtiden, omvärlden och framtiden. De debatter som förs idag är korta och ganska uppenbart riggade, tidningarna vill inte riskera att deras egna “husskribenter” ska visa sig för korta i rocken. Efter ett par vändor är det över och det handlar mer om personlig positionering än om några vässade argumentmatcher. På större debattsidor som DN och Expressen Debatt hittar man oftast kommunikéer från myndigheter, tankesmedjor och partier eller säljtexter, inte verkliga debattinlägg.

-Det finns ingen läroprocess över tid i debatten längre. Samma misstag gång på gång; även om en missuppfattning eller en offentlig lögn har exponerats tydligt ute i verkligheten och t o m diskuterats en del i pressen så är det glömt ett par år senare (exempel: IT-bubblan – samma naiva uppfattningar som eldade under Framfabs, Icons m fl kursrally och tron på en evig sommarlovstillvaro i webbhörnan eller den hippa reklambyrån utan några krav på svarta siffror, dessa illusioner är levande igen trots att alla borde ha lärt sig av det som hände för tio år sedan)

-Det som är poppis och kommersiellt stort måste alla “förhålla sig till”, det kan inte beskrivas kritiskt utan det måste befinnas intressant och komplext, om än inte gammaldags svårt. Britney Spears eller Liza Marklund slår Kafka, balett eller clausbeck-nielsen.net alla dagar i veckan. För 20-30 år sedan var det helt annorlunda, vilket inte innebar skitviktighet eller träig stil.

-Grävande journalistik är ute, stjärnporträtt är inne. Över huvud taget är det som skrivs mer personcentrerat och kåt på nuet än någonsin.

-Mediekritik är ute, men få frågar sig varför. Om man gör det svarar man som Karin Olsson att “bloggarna och deras kommentrarer står för en synnerligen avancerad mediekritik som tvingar oss att vara vassa” (för att sedan lugnt köra på i samma gamla spår eftersom bloggar inte har det genomslaget gentemot massmedia och eftersom det är lätt att helt enkelt stänga av kommenterandet eller lyfta bort kritiska kommentarer på den egna tidningen). Så en mer reflekterande och tolkande – och mera proaktiv – mediekritik i tryck behövs inte.

-Det tycks vara omöjligt att hålla igång någorlunda stora tidskrifter som syftar till kulturbevakning, litteratur, debatt och kvalificerat reportage. Moderna tider höll några år och gjorde stora ting under den tiden, sedan sjönk den ner och dog. Bibel och .doc försvann från kartan efter ganska kort tid. Filter och Fokus sysslar mer med personjournalistik (även om de ibalnd gör det bra) än med den sorts litet mer essäistiska och kulturbevakande format som jag tänker på, typ Granta, Der Spiegel eller Nouvel Observateur. Det borde inte vara omöjligt att driva den typen av tidningar eller tidngsbilagor i Sverige men idag tycker förlagen uppenbart att det är osäljbart.

-Intervjuer som inte fixerar på att lyfta fram en hårt stiliserad “story” eller en persons stjärnstatus, som låter ämnet tala för sig själv utan åthävor, är i stort sett utrotningshotade. Om man idag intervjuar en författare, en skådespelare, en teaterchef så handlar det till 90% om det de gjort senast och reportern jobbar hårt för att lyfta fram deras stjärnstatus. Motfrågor och försök att tvinga objektet till precisering förekommer knappast, sådant är så jobbigt.

Slutsats: vi behöver en rejäl nystart i media och en djärvare journalistik.

Jenny Maria

Det du skriver är intressant. Har du ingen egen blogg Magnus?

Jag håller med om allt. Ändå skulle jag gärna se någon forskning. Någon som ordentligt kartlade hur kultursidorna har sett ut de senaste femtio åren.

Jag kanske är naiv men jag tror snart folk, generellt, kommer att börja längta efter bildning och djup.

Magnus

Tja, statistiska metoder direkt utifrån vad som stått på tidningssidan (pressforskningens traditionella stapelvara) lämpar sig dåligt för att belysa förändringar, särskilt kvalitativa förändringar (jag avser både sänkt kvalitet och förändrade val av det som trycks, förändringar i de konventioner som styr redaktioner och skribenter, förändringar i själva bilden av vad man har tidningar, nyheter och kultur/debattsidor till). Men det måste ju vara helt uppenbart att t ex långa och inträngande debatter, den sorten som faktiskt genom antalet inlägg och dessas kvalitet etsar fram ny kunskap, nya insikter om hur läget ser ut på ett problemfält och att “om man säger A så får man säga B”, en kunskap eller brytpunkt som dessutom förblir levande och inte bara kan ignoreras ett par år senare – att den sortens debatt knappast förekommer längre i pressen.

Tidigare – ännu under 1990-talet – var det självklart att större kultursidor utgjorde ett hem för detta, och att deltagarna förväntades komma med verkliga argument och nån slags analys, inte förstuckna hänvisningar till att “ni måste ju känna med mig”, självmytologisering eller raffigt raljerande. Det har inte saknats ämnen som för tjugo år sedan skulle ha gett upphov till just den sortens debatter men nu landar det bara i narcissistiska smågräl eller i tv-sofforna, ambitionen att driva den sortens problembaserad debatt saknas. Något som förmodligen rätt mycket beror på ägarna och styrelserna; jag förmodar att det måste finnas interna policybeslut bakom men dessa har aldrig diskuterats offentligt.

Det är också tydligt att det har blvit svårare att få upp verkliga makthavare eller centrala personer i en fråga på spalterna, att få dem att göra allvarligt menade inlägg i en debatt där de s a s pekats ut som den som är svaret skyldig, som skulle kunna klargöra något. Tidigare gick det att få till exempel statsråd, utredare, rektorer och tv-kanalchefer att svara i en debatt som berörde något de gjort, idag ser man inte till dem. Det beror, tänker jag mig, både på att de aktivt (men tyst) vägrar p g a den allt mer plebejiska tonen på kultur/ledarsidorna och på att redaktionerna inte längre ser den sortens inlägg som väsentliga.

Nej, jag har ingen blogg och inga planer på att starta en, inte på egen hand i alla fall. Vill man uträtta något på allvar i de här frågorna tror jag tyvärr det behövs betydligt mer än bloggande.