I don’t bend I only break

skärpan ligger bakom oss

Nazistbilden kallar jag den. Det är uppenbart varför; två prima arier i svenskt sommarlandskap.

I den tid då jag utseendemässigt formades bestämde sig mitt yttre för att ta en annan väg än mitt inre, vilket var mig till stor fascination under en viss begränsad tid. Jag var lycklig när den här bilden togs (med självutlösare) men innan dess, i slutet av tonåren medan min gestalt utvecklades i enlighet med adjektiv som frisk, stark, ljus och rak var det jag kände smärta, rädsla och oro. Min exteriör utvecklades i opposition till min interiör.

Eller kanske inte? Möjligen representerade mitt utseende mitt faktiska inre, fast jag just då inte kände av det. Jag skulle föredra att tro det.

Ebba Witt Brattström sa i en intervju att hon har ett omättligt behov av sanning. Bra, för sanningen gör oss fria. Alltså, jag gör inga anspråk på att känna igen sanningen men tror att den finns och jag gör anspråk på att kunna se på människor vilka de är. Förmätet? Det är förmätet.

En natt när jag var arton och hade varit ute till tidig morgon och vandrat omkring planlöst i Malmö gick jag nere vid Ribersborg och ut på bryggorna vid stranden, vid Potatisåkern där dyra bostäder just påbörjats och runt i Slottsstaden. Anledningen var vanmakt, jag visste inte åt vilket håll den skulle riktas – frustration kan väl just inte riktas? Jag var rastlös och orolig. På morgonen kom jag hem utan att ha sovit och släppte in en vaktmästare som skulle ordna något.

”Du måste vara gymnast, man ser att du är frisk och stark, vilken rak rygg!” Vaktmästaren pratade om min fysiska uppenbarelse, som tycktes imponera på honom, medan han skruvade på ett element. Jag förstod att han trodde att detta mitt yttre hade en motsvarighet i min personlighet. Men jag var svart, söndervittrad. Det fanns en liten spegel i hallen, jag såg mig i den och inget av allt det där mörka syntes. Jag såg ut som någonting ungt och lovande – ett praktexemplar.

Fäktning och Volleyboll är de två sporter jag utövat förutom skolsport – de bästa, mest utmärkta sporter med undantag möjligen för konståkning. Volleyboll är, tror jag, den sport där deltagarna kommunicerar mest under spelets gång. Det är varje lagmedlems ansvar att se till att de andra vet var du är och vad du tänker göra. Så är det i andra sporter också säger ni men i volleyboll låter det sig göras på ett annat vis. Publiken är tyst, man är blott sex i laget och spelplanen liten.

I avancerat spel har alla i laget sin givna plats men måste rotera efter varje spelomgång, så efter serven återgår de sex spelarna till sin position om det inte råkar vara så att ursprungsplatsen, som uppstår var sjätte omgång, är den rådande. Jag spelade på passarplats, passaren är speluppläggare och måste snabbt kunna läsa bästa, möjliga väg för spelet. Passaren har också veto om många ”ger order” samtidigt och ska alltid ha andra bollen för att lägga upp den på säkrast vis för poäng.

Målet är inte vackrast spel, det är det aldrig. Bollen ska hållas i luften på den egna sidan men hamna i golvet på motståndarnas. Alla måste vara flexibla. Behöver laget anpassa sig ska det ske. Spelarna ska kunna byta funktion och därför bör alla ständigt klargöra för varandra vem som gör vad. Det är underbart när det fungerar.

Min fäktmästare berömde mig ofta för min goda hållning, han var ”old school”, utbildad i en tid då en sådan mästare också lärde sig sällskapsdans och att rida. Och en gång på en middag sa en vän att det var bra för henne att vara med mig för att hon då kom ihåg att sträcka på sig eftersom jag alltid gjorde det.

Herregud, tänkte jag, hon visste inte vad hon pratade om. Jag sträcker inte på mig, det är något fel på min rygg – jag kan inte sjunka ihop. Jag var elva och föll på is vid lek, fick en spricka i svanskotan och sedan dess är jag stel och känner jämt en viss stillsam, låghaltig smärta. En värk jag vant mig vid och gillar – jag förknippar den med livet självt.

Kanske var det inte leken häst och ryttare – jag satt på Lottas rygg, vi föll baklänges. Jag kunde inte helt stödja på benen innan det läktes, kanske var jag stel redan innan dess.

Den dagen fick jag ligga i lärarrummet på soffan, det är enda gången det hänt. Lotta fick bannor, hörde jag flera år senare, så orättvist! Det kunde lika gärna ha varit hon som skadade sig. Mamma hämtade mig och vi for till sjukhuset. Benen bar inte men det var inget smärtsamt tillstånd.

På röntgen sa en sköterska att jag skulle gå över till en annan brits. ”Jag kan inte gå” sa jag. Sköterskan puttade mig av britsen med orden ”Du har väl inte kommit hit i ambulans?” Jag var en tunn elvaåring helt oförberedd på knuffen och föll till golvet.

Skadan visade sig på röntgen och jag såg inte till sköterskan igen. Historien om henne hör inte hit, om det här nu är en historia om min rygg, det är inte säkert. Men det där oförklarliga, oprovocerade hatet från någon med lön för att hjälpa – det är intressant.

Ole, min danske yogalärare, ställde diagnosen om att något var fel. Jag var förtjust i Ole ”Det är bara ditt ego som smärtar” sa han om man kved på lektionerna och ”Har du fått den ställningen i födelsedagspresent ska du för fan se till att använda den!” sa han när jag slappade i halvlotus trots att jag utan vidare kunde sitta i full lotusställning. ”Använd för fan det du fått gratis” sa Ole – en utmärkt attityd.

Han klagade på att jag i solhälsningen inte rullade med ryggen. ”Jag gör mitt bästa” sa jag. Ole tog tag och tryckte i det skede där man långsamt fäller ner kota för kota ”Ha ha, du kan ju inte böja ryggen, det är något fel.” sa han och så är det – jag har ingen normal böjlighet i ryggen.

Efter lektionen promenerade jag hem, stod vid ljusen vid Skanstull. Säkert har också ni någon gång stått där, platsen är en av de i Sverige där alla förr eller senare passerar. Slika platser borde inte få finnas – de är oromantiska. I mjukiskläder, vid rödljusen stod jag och mådde sådär, I don’t bend, I only break – så kändes det.

En av mina rädslor är att jag ska föra mitt utanförskap vidare till mina barn, som om det vore något fysiskt, något genetiskt. Så den komplimang en tysk dam gav min dotter Myrna när hon var baby kände jag, som jag kände vid Skanstullsljusen, mig sådär inför.

Hansakompagniet i Malmö, Myrna var en baby på cirka sju månader och vi besökte regelbundet den vegetariska restaurangen på bottenvåningen som fanns där i mitten av 90-talet. Det var självservering med brickor och en flicka arbetade i kassan, hon var några år yngre än jag själv, kanske i övre tonåren och förtjusande. Hon intresserade sig för oss, det var som om hon behövde en vän och vi blev något bekanta. Först förvånades hon över att jag gav Myrna kamomillte men sa sedan att när hon fick en baby skulle den babyn också få kamomillte.

En dag, det var framåt eftermiddagen och glest mellan kunderna, åt vi där och flickan satt vid oss. En tysk dam passerade vårt bord och hon stannade och pratade med Myrna. Jag älskade sådana damer som pratade med mitt lilla barn. Så vände hon sig mot mig och sa ”Hon err schå rak i ryggen!” Flickan nickade instämmande.

Människor berömmer det de själva skulle bli glada för att få höra och vem skulle inte uppskatta något sådant? Jo, jag då, rak i ryggen tänkte jag – är det en förbannelse?

Nåja, bilden ovan skickade vi till våra små fadderbarn i Rwanda, en pojke och flicka som var föräldralösa och bodde i en barnby. Från det att de var fyra eller fem år var de våra fadderbarn. Bilden – jag skämdes över att vi såg så välmående ut men tänkte att det vore fånigt att försöka ta en bild där vi såg mindre ”välfärdssamhälle” ut.

Detta var innan vi hade egna barn och vi, mest jag, engagerade oss i dem, skickade presenter, extra pengar till födelsedagar och jul. Jag ställde en kartong på jobbet där alla kunde lägga saker, block, målarfärger, kartböcker, kläder, jag letade efter en liten jordglob och ansträngde mig för att hitta en engelsk där jag markerade Sverige och Rwanda med söta klistermärken.

Vi fick de finaste tackbrev tillbaka, teckningar först och sedan lärde barnen sig skriva. När kriget i Rwanda bröt ut ringde Stina som vi kände och som arbetade på kontoret i Malmö för den hjälporganisation barnbyn tillhörde. Hon ringde ner till vårt kafé, jag minns samtalet väl – det var förmiddag och stressigt. Hon sa att vi skulle sluta betala in den månatliga summan för allt var borta, barnen och barnbyn. ”Allt är borta” sa Stina.

Det plågade mig, och gör ännu. Om barnen inte var döda hoppades de säkert att vi skulle hjälpa dem. Tycker ni att det är en konstig tanke, långsökt? Tänk då att du är ett barn utan föräldrar som hamnar i ett krig och vet att det finns vuxna i ett annat land, med vissa resurser, som bryr sig om dig – då skulle du hoppas på dessa vuxna.

På Twitter för ett tag sedan var det diskussion om positivt tänkande. Jag vill inte förolämpa de vänner som arbetar seriöst med till exempel arbetslösa, jag vet hur bra somliga är.

Men jag vill förolämpa det banala floskelspammande som sker via sociala medier, den oseriösa coachingmarknaden. Caroline af Ugglas tar nästan 100 000 spänn för en föreläsning som betalas med skattepengar. Jag vill förolämpa alla som kommer med banala skituppmaningar om att tänka positivt.

(Köp förresten senaste Filter och läs reportaget om det här.)

För det är en kletig sörja mellan människor, precis som ord som värdegrund och antimobbningsprogram. Kraft och mänsklighet låter sig inte paketeras på det viset, det finns inga genvägar. ”Positivt” är inte värt ett skit i förhållande till “ansvar”, ”mod”, ”klarsyn” och ”resning”. Inte så att jag behärskar sådana egenskaper men det är vad jag eftersträvar.

Coachingkulturen växer på goda sakers bekostnad. Jag misstänker att den ökade girigheten, bristen på anständighet och självhjälpsmarknaden förutsätter varandra. Och det är dåligt.

Jag hoppas våra fadderbarn överlevde men tänker på mitt svek som är hela världens svek. Ni vet väl hur kriget startade och hur den fria världen inte ingrep? Vad hade du kunnat göra? frågar ni. Inte vet jag men det handlade om liv och död – jag borde ha försökt göra något.

THERE ARE 18 COMMENTS ON “I don’t bend I only break”

Jenny Maria

28. March 2011 at 16:27

Och en fröjd att läsa din kommentar. ;)

Fransyskan H

28. March 2011 at 16:43

Det inre och det yttre, i samkväm. Ditt oerhört vackra, precisa sprâk, med slik tanke. Säger som ovanstâende “talare”: Fröjd att läsa. Fröjd att veta att det finns Jenny Marior i världen.

Magnus

28. March 2011 at 21:09

Visst är coachingfirmorna en kräftsvulst, mentalt och samhälleligt. Deras smetiga, kalla retorik har inget att erbjuda, den är (som Lars Gustafsson en gång skrev) ett språk som är till för att fånga upp stöten av ett samhälle som hela tiden motsäger sig själv, som motsäger de idéer det säger sig leva av.

Ann

29. March 2011 at 09:29

Åh, vad jag avskydde volleyboll! Den där smärtan när bollen träffar handen… Jag skyller på öm hud och tunna handleder. Men kanske säger det mer om (o)förmågan att vara i team?
Men det kan också vara en lämplig bild för samhället idag: enheter som inte kommunicerar med varandra, där ansvaret upphör så fort bollen studsat vidare och var och en är rädd för att tvingas ta smällen.

Jenny Maria

30. March 2011 at 08:50

Tack snälla Fransyskan. :)

Magnus – borde vi inte fråga oss till vilken nytta bemanningsföretagen är? Är de till nytta för samhället, för de anställda, eller vad? Jag tycker de verkar vara en mellanhand som är till för sig själv, ett helt nytt steg, något som trängt in mellan anställd och företag för att kunna tjäna pengar. Vore det inte bättre att göra det lättare för företagen att visstidsanställa än att skapa en helt ny bransch? Som många tycks må dåligt av att jobba i? Undrar hur det ser ut i Danmark, där Flexicurity finns?

Ann – så där är det i början. Det tar ett tag innan huden blir hård. Sedan känns inget. I somras när jag spelade värkte armar och hud efter bara några slag. Men då när jag höll på tänkte jag ens aldrig på det. Numera har jag börjat tänka på att alla kanske kan vara i team – det är bara det att man inte vill vara i vilket team som helst utan bara i ett sådant där det har potential att fungera.

Vi vet inte vad en komplimang innebär för en annan människa « Nattens bibliotek

31. March 2011 at 08:12

[...] Det är något med Jenny Marias inlägg som berör mig. Jag känner igen mig tror jag. Jag är en person som ofta ger spontana komplimanger och efteråt kan jag undra hur det landade. Det är inte helt okomplicerat att säga att någon till exempel är smart, går snyggt eller har karisma. För många är det kanske en komplimang, men för andra kan det bli fokus på något ”med en historia” eller bli för mycket fokus på den egna personen i helt fel sammanhang. [...]

Mette

31. March 2011 at 09:01

Länkad hit av “Nattens” idag vilket jag är tacksam för, Ang Skanstull, ingen borde behöva passera där, ett riktigt gräsligt ställe. Underbart att läsa vad du skriver. Du har ett ljuvligt språk som får mig att hålla andan av nyfikenhet när jag scrollar nedåt.

Jenny Maria

31. March 2011 at 22:14

Tack Mette och välkommen hit. :)

A

5. April 2011 at 22:01

Jag är mycket glad att jag har börjat komma hit igen, jag tappade bort mig någonstnas på vägen, jag vet inte riktigt varför. Jag måste dock säga att jag inte håller med angående Skanstull. Men vid närmare eftertanke kan det nog bero på att jag bodde vid korsningen Götgatan/Ringvägen under mina år på gymnasiet. Vad hade jag för val annat än att försöka tänka “Times Square” varje gång jag stod och väntade på grön gubbe?

Moa

7. April 2011 at 18:20

Gud så bra. Jag är glad att du skriver så långa inlägg som man kan förlora sig i.

Jenny Maria

9. April 2011 at 09:33

A – jag är inte helt överens med mig själv när det gäller slika platser. Men det är känslan av att det numera finns ställen, också internationellt, där alla passerar – det stör min känsla för det hemliga. Och ang. att komma tillbaka, så där är det i bloggosfären. Jag tappar också bort platser jag besöker för att sedan komma tillbaka till dem.

Tack Moa!

Karin

10. April 2011 at 18:09

Jag blir så glad, nej glad är inte rätt ord, kanske tillfreds eller lugnad, av en text som den här som bara får vara i sig självt. Som rör sig sakta framåt, utan att stressa, utan att peka i en viss riktning även om orden leder i en riktning till slut. Där man kan få njuta av varje mening.

Jenny Maria

10. April 2011 at 21:56

Tack! Vad särskilt glad jag blir för din kommentar. När man skriver artiklar och måste anpassa ton, längd och innehåll till ett visst format så är det så skönt att bara få låta texten gå dit den vill. Utan krav på längd eller “felaktiga” avvikelser. :)

Ulrica

6. March 2012 at 16:50

Satt på kontorsstolen och kände att livet inte krävde något av mig. Så jävla meningslös och intetsägande som bara en tisdags eftermiddag på en kontorsstol kan vara. Tänkte att det var länge sedan jag tittade in på din sida. Åh, plötsligt händer det! Vilket mitt-i-magen inlägg!

Tack Tack Tack!

Jenny Maria

7. March 2012 at 20:09

Tack Ulrica. Och det är därför man skriver, för den där känslan av att man får kontakt med någon. Att folk förstår, förstår skrivandet och vad det kan göra.

COMMENT ON THIS POST