De bygger, men inte främst på varumärket.
Tack alla! Jag har fått så mycket stöd och respons för mitt blogginlägg nedan att jag är överväldigad och rörd, det var sannerligen ingenting jag förutsåg. Om jag räknar mejl – somliga från lärare som vill vara anonyma – har det förmodligen kommit mer än hundra reaktioner och samtliga, förutom från mina ursprungskontrahenter, är positiva till min kritik. Några av gensvaren kommer från kända intellektuella och duktiga lärare, det säger ingenting förutom att det inte endast är jag som reagerar med olust inför den här filmen och de berördas sätt att bemöta kritiken. Och då skulle jag om jag vore Smedingeskolans rektorer fråga mig själv om detta är bästa sättet att bygga ett gott varumärke.
Låt oss för all del diskutera varumärke. För det kanske mest sorgliga i Jovell Swenssons, Mikael Parknäs och Malin Jeppssons attityder är att det inte förstår sig på det begrepp de så ivrigt vurmar för; varumärke i sig är inget man kan ge företräde åt i sitt arbete, det är dömt att misslyckas. ”Vi jobbar med skolans varumärke och skapar en skola för framtiden” står det i Mikael Parknäs twitterbiografi. Bättre vore till exempel: ”Vi arbetar ihärdigt för att nå goda kunskapsresultat hos eleverna”. Och nej, det är inte samma sak, för det visar var fokus ligger, vilket bildade människor förstår sig på.
Ett starkt varumärke kommer av goda resultat, det spelar ingen roll att lära lärare eller skolledare att de ska säga si eller så om skolan de arbetar på. Det var och en sanningsenligt bör förmedla och berätta om är verkligheten, så sker arbetet för att göra något så bra som möjligt. På en bra skola talar elever och lärare gott om skolan av sig själva. Måste du säga ”Vi har ett bra varumärke!” och inskärpa i personal att göra detsamma så har du förmodligen problem och det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten.
Karin Stensdotter föreslog på sin blogg ”Jag skulle ju råda Smedingeskolan att köpa Svenska Skrivregler om de nu har (skatte)pengar att spendera!” Kanske upplevs också det som en elak och kränkande kommentar och även om ingen måste skriva perfekt svenska på nätet, särskilt inte personer som inte arbetar inom skolan eller med språk, så kan jag efter att ha läst de inblandades bloggar och repliker konstatera att ingen av dem har en god skriven svenska vilket jag förväntar mig av vuxna inom skolans värld. Varumärket skulle givetvis långsiktigt stärkas mer av bättre kunskaper i svenska språket än av ”Varumärkesresan”.
Stensdotter skriver också ”Skolor har NAMN, bra skolor har stolta elever som går ut därifrån och som i och för sig kanske gör “reklam” för skolan senare. Men det är också allt.” Det har hon rätt i.
Min reaktion när jag såg filmen var ilska. Att se lärare, detta stolta och i bästa fall fria yrke, utnyttjat i kapitalismens tjänst utan att någon av de inblandade förstår olämpligheten gjorde mig arg. Jag tänkte på de utmärkta, skarpa och kärleksfulla lärare jag själv haft och de som mina barn har och har haft. Gemensamt för dem är goda ämneskunskaper, en egen agenda i sin undervisning, en förmåga att utvärdera det egna arbetet och de har alla stått för ett bildningsideal. De skulle aldrig, utifrån sin lärargärning, göra onyanserad reklam för ett kommersiellt företag, och att be dem arbeta för skolans varumärke vore att förminska dem.
Vi ska alltid vara försiktiga med att dra för stora slutsatser av saker och ting och flyktiga trender förändras snabbt, men vad säger den här attityden till skolan om vårt samhälle? Jag tror det är en av flera anledningar till att det går allt sämre för svenska skolan i internationella mätningar. Malin Jeppsson skriver att den kommunala skolan också måste börja sälja in sig nu när friskolorna gör det och den inställningen, som är kontraproduktiv och banal, minskar inte utan ökar. Fokus har hamnat fel och många med makt över skolan är ängsliga. I en tid då politiker, lärare och rektorer borde värna betydelsen av lärdom och bildning sker motsatsen. Charlataner och obeprövade metoder ges utrymme på vissa skolor och huruvida ett barn kan få en god grundskoleutbildning blir godtycklig och det kan inte jag acceptera.
Vi är inte så bra på att stå emot ett samhällsklimat som vi tror. Ni vet, när man går in i en ladugård tycker man först att det stinker, men efter en stund märker man inte av lukten. Vår tids peppande, att sälja in sig själv, vår egenberömmande stil och detta att alltid tala positivt om något istället för ärligt skapar en förljugenhet och gör oss mindre innerliga och mindre verkliga. Sådan ytlighet tränger ut seriositet, resning och kritisk tänkande och förslappar vårt intellekt och vår kompetens.
Förutom säljsnacket är problemet en ond cirkel av bristande bildning – framförallt i humaniora. Har ni tänkt på att de dalande resultaten i skolan löper jämte en allt lägre status för humaniora? Åter talar jag om fullkomligt mätbara resultat.
Humaniora ligger till grund för all kunskap och något typiskt för obildade människor är att de endast kan se en liten bit i taget och inte helheten. (När jag säger ”bildning” menar jag inte nödvändigtvis formell sådan.) Obildade människor är dåliga på att använda historien för utvärdering av sina egna planer och det i kombination med insmugna värderingar, ibland utifrån egna ekonomiska intressen, kan bli ödesdigert.
Ett sätt att känna igen okunniga människor oförankrade i sig själv är på det vis de talar om framtiden. De jagar alltid framåt. De tror de vet hur framtiden ser ut men tyvärr är det ofta den egna bristen på resning som gör att de skapat en bild av vad som komma skall och sedan klänger sig fast vid den som ett framgångskoncept för sin egen karriär.
Insikterna om vad som fungerar finns inte hos dem, lärarens roll och vilken grad av integritet yrket bör ha är inget de tänker på. Istället söker de en metod, en ’quick fix’ som till exempel ”att arbeta med varumärket”. Eftersom kunskap inte är något de själva har förstår de inte dess betydelse för framgång inom skolan. Framtiden är oförutsägbar, men om framtidens skola är varumärkesskolan, vad det nu är, så är vi alla illa ute.
Vi vet inte exakt vad som kommer att krävas i framtiden och därför bör skolans personal, och vi andra vuxna, satsa på att väva ett nät av gedigna kunskaper hos barnen. Det ger dem självkänsla, förmåga och kritiskt tänkande. I grundskolan är det enkelt – inte att lära ut eller in, skolarbetet är alltid tufft – men att avgöra vad eleverna behöver. De behöver det tidlösa: god känsla för matematik, bra tal och skrift, språkundervisning, geografi och så vidare. Utbildning som befriar deras intellekt, ökar deras förmåga att tänka självständigt och att tolka världen.
Ungdomskultur och det tidstypiska får barn och ungdomar med sig automatiskt. En bra lärare jag känner sa att ”datakunskap” på schemat är som om vi skulle gå en kurs i att prata i telefon. Mina barn läser själva Harry Potter och Gossip Girl. Jag sätter Tegnér, Martinson och Murakami i händerna på dem och jag försöker träna upp deras uthållighet i vår fragmentiserade tid.
På ett föräldramöte jag bevistade för ett tag sedan berättade en gymnasielärare att språket hos de elever som börjar hos honom i första ring har förfallit på bara fem år. Tidigare kunde han utan vidare inleda en mening med till exempel ”Ponera att …” idag kan han inte det och vi måste ta det på allvar och det är givetvis inte studenternas begåvning som har blivit sämre.
”Kritisk tänkande” sjunker trots att det är modernt och sägs vara eftersträvansvärt. Min teori är att det beror på en missuppfattning som också gäller ”pedagogik”. Ett gott kritisk tänkande hos både elever och vuxna stiger ur kunskap, inte tvärtom som många tycks tro. Likadant är det med pedagogik, ett ord så missbrukat att det snart är oanvändbart; att kunna lära ut effektivt förutsätter goda kunskaper hos en lärare.
Jag är trogen denna idé om kunskap som något särskilt som förändrar människor liv och bidrar till goda saker för individen och samhället. Och jag är trogen tanken på att klassisk bildning i grundskolan ger barn ambition och duglighet i en allt mer splittrad tid.
God kunskapsförmedling sker säkert också på Smedingeskolan men det är inte mindre kritik och diskussion om hur våra skolor sköts som behövs – det är mer.
Lucia
19. September 2011 at 13:58“Vår tids peppande, att sälja in sig själv, vår egenberömmande stil och detta att alltid tala positivt om något istället för ärligt skapar en förljugenhet och gör oss mindre innerliga och mindre verkliga. Sådan ytlighet tränger ut seriositet, resning och kritisk tänkande och förslappar vårt intellekt och vår kompetens.”
Detta är oerhört viktig!.
Hur många har inte genomlidit en sk inspirationsdag på arbetsplats med nån väckelseartad “konsult”? Som fullständigt skiter i arbetsplatsens kärnverksamhet (som det ju heter nuförtiden – vad skulle då det som inte var kärna vara? Dödkött?). Vår tids nya religion, säger jag bara. Som kostar.
Mycket märkligt att de berörda lärarna, som arbetar med bildning, inte tycker det här är en intressant diskussion. Att de inte tycker om din ton och därför inte är intresserade ekar illa.
Är inte förvånad att du får mängder med positiva kommentarer.
Göran
19. September 2011 at 19:59Du förtjänar all cred du fått i detta, och mycket till.
Jenny Maria
20. September 2011 at 08:17Ja, tack Lucia. Det tycker jag med. Och varför denna rädsla för att vara på riktigt? För att kunna arbeta med något måste vi kunna se det som det är och utgå från det. Alternativet är ju just förljugenhet.
Konkreta utbildningar är ju en sak men all denna inspiration som vi tycks behöva från människor som inte är bekanta med våra arbetsuppgifter. Kan vi inte klara vårt arbete utan det?
Efter alla mejl jag fått från lärare begriper jag att det finns ett problem och många lärare tycks må dåligt. Alla vill inte arbeta med framtiden, it-skolan, varumärkesbyggande eller entreprenörstänkande utan konkret här och nu med traditionella kunskaper.
Tack Göran! Jag har stort förtroende för ditt omdöme och tackar för ditt stöd.
Rävjägarn
20. September 2011 at 08:45Ja, tänk om man sålde sylt. Äcklig sylt. Istället för att göra något åt eländet, gör man något åt varumärket (genom att låta en C-kändis äta den med stort gillande).
De skolor som finns idag och som verkligen är bra och har engagerade lärare, är väl i ärlighetens namn mycket attraktiva och behöver inte tramsa med varumärket. Det är verkligen synd att fokus börjar förflyttas från vad man kan till vad man ger sken av att kunna. Har för mig att jag läste om en ny entreprenörsskola i Kista m Blondinbella som rådgivare.
Får 15 år sedan läste jag på KTH och det året var en kurs i ekologi och miljövård obligatorisk, och det till nästan allas förfäran. Vad hade detta ämne att lära framtida chefer och direktörer? Jag minns hur irriterad jag var på hur kortsynta mina klasskamrater var. Hade vi även tvingats läsa något filosofiskt ämne, hade säkerligen även det resulterat i liknande protester. Med detta exempel menar jag att det är viktigt att eleverna läser relevanta kurser, inte bara kurser som de själva anser relevanta eller som är “marknadsanpassade”,
Karin/Blott Sverige
20. September 2011 at 11:37Hittade via Pressylta och kommentatorn Agneta det här klippet, ett annat sätt att göra “reklam” för en, vad det verkar, bra skola:
http://www.youtube.com/BMSLchannel
Helt fantastiskt, tycker jag.
Jenny Maria
20. September 2011 at 12:22Intressant Gustav, varför ville de inte gå en sådan kurs kan man ju undra. Nu behöver ju alla ha kunskaper i sådant. Det handlar väl att kunna se långsiktigt och göra relevanta utvärderingar.
Karin den där videon gör mig alldeles gråtfärdig! Så fin! Särskilt gillar jag raderna ”I know where I’m going cause I know where I’m from. I know who I am and I know what I’ll become.” – det är väl precis det skolan ska hjälpa kidsen med.
merchandise=tidens melodi
20. September 2011 at 12:26en trend i den kommunala skolan är att man satsar på att kunna konkurrera med friskolorna genom att satsa en ansenlig summa pengar på reklam, t ex banderoller, pennor, sk “vepor” (jättelika hängande tygstycken med skolans namn), godis och en massa annat för att kunna visa upp och dela ut på olika gymnasiemässor och så har man knappt råd att köpa in klassuppsättningar av läroböcker. det är verkligen “varumärkesskappande” i sin mest konkreta och dumma form. vem byr sig? en elev får en nyckelring med X-gymnasiets namn på, får skolan en extra elev pga detta? Pengar rätt ner i klosetten om du frågar mig.
Jenny Maria
20. September 2011 at 13:57Jag har hört så många sådana här historier de senaste dagarna. De underminerar sin verksamhet för att få bli kortsiktigt populära. Pengar i klosetten givetvis.
Johan
20. September 2011 at 23:05Du har helt rätt om filmen, den är osmaklig och det känns som om lärarna blivit tvingade att säga dessa saker eller har blivit hjärntvättade under kursens gång. Sånt här hör inte hemma i dagens skola och kommunala skolor skall inte närma sig friskolors “tänk” (äckligt ord) utan tvärtom.
Däremot tycker jag att din text helt saknar själ och mänsklighet. Framför allt när du beskriver vad en obildad människa är och gör blir det väldigt obehagligt. Är det fakta det du skriver där eller är det åsikter, det framgår inte helt tydligt tycker jag och det gör att allt ditt prat om filosofi och humaniora i skolan faller platt eftersom din text saknar det som vi allra mest behöver i skolan, en värdig människosyn.
Johan
Jenny Maria
21. September 2011 at 11:26Johan, det är en både rimlig och korrekt invändning du gör. Mitt resonemang inte bara låter elitistiskt och kallt, det är också i vissa avseenden det.
Jovell Swensson skickade filmen till mig och undrade om den gjorde mig mer hoppfull än ett annat företags utbildning. Jag såg den och kritiserade henne hårt för att hon utnyttjat en kommunal skolas lärarkår och jag menade att förfarandet både från skolans och från hennes sida var olämpligt och att de var en del av den kunskapsförskingring vi ser i skolan.
Efter det kontaktade Malin Jeppsson och rektor Parknäs mig på Twitter och menade att jag kränkte konsulten och skolpersonalen. Jag svarade på de tweets de skickade mig genom att upprepa min kritik. Samtidigt berättade Malin Jeppsson i sin twitterström vilken osympatisk och okunnig person jag var. Hon föreslog att de istället för att ödsla tid på mig skulle kontakta mina uppdragsgivare eftersom jag var olämplig att ha uppdrag. Hon tweetade angående mig att ”alla knivar i lådan visst inte är så vassa” och att jag uppförde mig sämre än tonåringarna i hennes klass. Rektor Parknäs hånade mig för att jag arbetar för ett kommersiellt magasin, undrade om jag var en så van skribent och skrev att jag inte visste vad jag talade om. Och att jag kränkte dem.
Jag anmärkte inte på något av detta utan upprepade den kritik jag hela tiden framfört och hade inte en tanke på att göra sak av det. Tills jag såg Jeppssons blogginlägg nästa dag, där det bland annat står om mig att jag fullkomligt misshandlat en av hennes ”twänner”, att jag öppet kränkte, att jag inte har vett och etikett och att jag är dålig på att argumentera och konversera. Först då beslöt jag mig för att ta debatten och att då ta den ärligt.
Jag har fått mejl, också två från lärare som arbetar eller har arbetat på Smedingeskolan, som känner sig utsatta. (En av dem använder ordet övergrepp.)
Utsatta av de här människorna som med goda avsikter drar skolan bort från kunskaper och mot diverse metoder som inte verkar ge resultat. Jag tror inte att någon är ond eller mindre värda än någon annan utan att det finns personer i skolan som på grund av av dålig bildning i kombination med egna intressen inte kan värdera vad de gör. Nyss förstod jag att även Malin Jeppsson saluför sig som föreläsare och skolkonsult.
Detta är mina åsikter. Såklart! Detta är vad jag tror. Det finns ingen 1 +1 = 2 – lösning på hur skolan ska hanteras. Det är så här jag uppfattar det. Och jag tror att de största förlorarna är den sortens barn jag själv var en gång. Studiebegåvade barn med outbildade föräldrar som inte kan lotsa dem genom ett system långt mer godtyckligt än det jag själv genomgick.
Därför bestämde jag mig för att inta den här positionen, jag är inte ute efter att framställa mig själv som en god eller humanistisk människa. Jag är inte ute efter att vårda mitt varumärke utan jag vill opponera mig mot något jag ogillar. Jag vill skapa debatt och att skolledare ska börja fråga sig själva: vad är integritet och vad är olämpligt inom skolans väggar?
Jag noterar att du inte tycker jag att jag arbetar för en värdig människosyn. Jag hade kunna välja en mjukare ton men efter det som skett ville jag ta i. Ibland tror jag att det mest värdiga en person kan göra är att röra upp himmel och jord. Också det är en åsikt.
Christian Andersson
21. September 2011 at 13:08Jenny Maria, jag håller med dig på samtliga punkter. Det finns alldeles för många friskolor som värnar sina namn – sina varumärken – framför sina elevers kunskaper.
Jag tycker för övrigt att det är osmakligt att tjäna pengar på att driva skolverksamhet. Det är näringslivets bottenskrap som fyller sina aktieportföljer genom att utnyttja barn på det sättet. Friskolorna är verklighetens pomperipossa, de lovar runt men håller tunt.
Claes Thureson
21. September 2011 at 16:36Efter att ha letat en stund på nätet har jag gett upp och frågar här: Var hittar man information om vad “Varumärkesresan” har för innehåll, mål och syfte?
Jenny Maria
21. September 2011 at 22:52Tack för ert stöd. Jag började titta på branschen och jag är chockad över hur många som vill ha del av skolans kaka. Många friskolor är usla och vad gör några kommunala skolor? Jo, tar efter friskolorna?! Om de åtminstone bara kopplade resultaten till hur de arbetar. Blir kunskaperna bättre? Den frågan ställs alldeles för sällan. Som om varumärkestänk är ett självändamål.
Jag letade också efter det Claes, jag tycker det verkar synnerligen oseriöst. Borta på Malin Jeppssons blogg finns en kommentar från en av de konsulter som arbetar på företaget som ger Varumärkesresan och hon skriver att det inte är en reklamfilm utan en filmad utvärdering. I så fall är den usel. Vad är det egentligen de har lärt sig? På vilket sätt kommer detta att hjälpa eleverna nå kunskapsmålen?
Och det är lustigt att inte vid ett enda tillfälle har någon av de som jag kritiserat försvarat innehållet i den här ”utbildningen”. De verkar hellre mena att de har en rätt att lägga pengar på sina experiment.
Magnus
22. September 2011 at 03:34Humaniora – eller kvalificerad och obunden samhällsforskning – säljer inte (rakt uttryckt) om det inte finns arenor där sådant som språk, historia, litteratur, humanistisk kunskap och dito frågor, kan ta plats utan att genast behöva omsättas till annat, t ex abonnemang, souvenirer, skatteintäkter, mingeltillfällen, varumärken. Och i dagens Sverige saknas ofta den sortens arenor. Varken kommunerna, skolorna (många av dem) eller staten är intresserade av att människor ska bygga upp verkliga, djupgående kunskaper, stora delar av medelklassen är det inte heller. Det är inte det minsta förvånande att en hel del av de här nya skolorna inte har verkliga skolbibliotek men lockar elever med “börja hos oss så får du en gratis laptop”. Böcker är osexigt jämfört med datorer, text är osexigt jämfört med video.
Det här är inte bara en fråga om ekonomiskt tryck. Det ligger i hela tidsandan att folk blir alltmer obekväma med att ge ärliga och ordentliga svar, att vara tillgängliga för frågor och ta ansvar för det man säger, att tala sanning på allvar. Vare sig de står i en affär och säljer något eller vill lansera sig själva så är det ‘berättelser’ och värdeladdade ord snarare än klara, ärliga och distinkta svar som gäller, Vi har det snabba bredband du behöver för att få den optimala nätupplevelsen, jag är främst av dem som har infört de här nya insikterna, mitt nya hus har en avantgardistisk textil färgsättning och så vidare. “För vem är alla dessa ord?” frågar man sig, med Göran Sonnevi, inte för mig i alla fall. Folk har blivit mer manipulativa och mer självsmekande, kanske för att det finns allt mindre kaka att slåss om.
Johan
22. September 2011 at 17:07Tack för ditt intressanta svar! Jag förstår nu vad du ville uppnå och efter att ha kollat runt på din blogg och läst dina texter så skall jag akta mig innan jag kritiserar dig igen…. Slut på fjäsket. Ner med friskolorna!
Godkväll.
Gunnar Strandberg
22. September 2011 at 21:14Magnus: ja.
En filmad utvärdering som publiceras på konsultens hemsida är såklart reklam. Allt annat är trams och just som Magnus skriver oärligt.
Jenny Maria
23. September 2011 at 09:44Johan, jag vet inte om du är ironisk nu men tack, antar jag. Du är välkommen hit för att kritisera mig när du så helst önskar.
Många av mina vänner gör det ständigt. Kritik skrämmer inte mig. Det kan vara obehagligt men inte skrämmande.
Smedingeskolan är inte en friskola utan en kommunal skola intresserad av att ta efter sådant som är dåligt med friskolan. Jag tycker nog det finns en hel del seriösa friskolor. Väl?
Ja Gunnar, nyspråket spelar ingen roll – det är reklam.
Trevlig helg för övrigt!
Johan
25. September 2011 at 11:02http://gt.expressen.se/ledare/1.2571106/debatt-ocksa-skolan-ar-ett-varumarke
Mer reklam!
Johan
25. September 2011 at 11:18Angående huruvida det finns seriösa friskolor så har jag jobbat på två stycken och jag har mycket dåliga erfarenheter. “På pappret” var ett begrepp som användes mycket under min tid där när det gällde saker som specialpedagoger, elevvård, kuratorer och personalhälsa. Många av dessa saker sållas bort av friskolor för att tjäna (obs. inte “spara”) pengar och jag har sett helt sjuka coachingsamtal med personalen innan skolinspektionen skulle komma. Till detta kan även tilläggas att jag kan inte skriva vilka skolorna är för då riskerar jag att bli stämd, sjukt system, jorå….
För ett antal år sedan när friskolorna startades så har jag för mig att det befarades att A-laget skulle vara på friskolorna och B-laget i den kommunala skolan. Nu är det på väg att bli precis tvärtom och det är, tror jag, till stor del att skylla på dålig lagstiftning(ingen vinstbegränsning) och vanlig, ohederlig girighet.
Angående huruvida jag var ironisk förut så stämmer det men jag kan inte “smajlisen” för ironi……
Magnus
27. September 2011 at 07:40Johan: i fråga om vilka slags familjer som tenderar att välja friskolor, det beror kanske på vilka platser, och vilka skolor, man tittar på. I t ex Malmö kan jag tänka mig att allt fler föräldrar med ambitioner för sina barns räkning väljer (och allt fler kommer att välja) privatskolor – inte ideologiskt styrda friskolor, men privata skolor – då den kommunala skolan verkar alltför bråkig eller ofokuserad. På andra ställen är det kanske tvärtom, att en del omotiverade elever flyttas över av sina föräldrar, eller t o m att familjen kan få signaler av barnets skola att “det är nog bäst att ni tar den här killen ur skolan, här kommer vi inte att ge honom några hyfsade betyg”.
Och efter att det här pågått en tid skulle man närma sig en brytpunkt där den kommunala skolan ofta inte längre kan uppfylla sina uppgifter men där det uppfattas som gnälligt, eller “företagarfientligt” och sossigt, att försöka få upp detta till debatt, för “det är ju våra skattepengar, och alla kan ju välja vilken skola de vill sätta sina barn i; gilla läget!”
Ungefär på samma sätt som den galopperande bostadsrättifieringen av lägenheter i städerna och lyxifieringen av nybyggandet av bostäder gröper ur den vanliga hyresmarknaden och tvingar människor att plöja ner miljonbelopp i sitt boende redan vid 20-22 års ålder. Idag är det i stort sett omöjligt i många större svenska städer, inte bara i Stockholm eller Malmö, att hitta hyreslägenheter med det som för tio-femton år sedan skulle ha setts som hyfsat tidsenlig standard: _allt_ som finns på marknaden är insatslägenheter. Och detta är något som allmännyttan har varit med och matchat fram, och som knappt diskuteras i vanliga medier, just därför att det ses som “ditt, mitt och marknadens myriader av enskilda val” och därmed inte som en samhällelig fråga.
Jenny Maria
28. September 2011 at 13:16Johan,
jag förstår och tack för länken! Jag anser Swenssons Jowells debattartikel sorglig om inte ens hon verkar ha något tydligt syfte om varför något som varumärkesresan ska äga rum i skolan eller hur det ska göra skolan bättre, vem har det då?
Som du förstår har jag fått massa reaktioner både från lärare på friskolor och på kommunala skolor. De tycker saker och ting är fel och de bästa flyr till skolor som är bra. Idag finns det inget jämlikt med grundskoleutbildningen.
Den coaching du nämner är vad jag uppfattar Varumärkesresan håller på med. Hur ska vi någonsin kunna utveckla och förbättra om det bara ska berömmas och talas positivt. Vi måste vara kritiska, självkritiska, ställa höga krav på oss själva, ta kunskapsbortfallet på största allvar.
Min erfarenhet är samma som din, jag har hoppats på att utvecklingen ska vända och har trott att det är några bra kommunala skolor, med integritet, som ska visa vägen ur det här. Jag hoppas ännu på det.
Där jag bor har vi en skola med 100 % behörighet till gymnasiet och i utvärderingar på gymnasiet klarar de förra eleverna sig väl. Vår skola har ett bra varumärke men det är ingen som har arbetat med det.
Alla de tre personer jag har diskuterat med, eller inte diskuterat eftersom de undvikit det efter min reaktion, säljer sig själva som föreläsare och konsulter. Jag tror inte de märker av att deras ekonomiska intressen gör dem jäviga. Den enda vägen framåt är kloka skolledare som utvärderar metoder och är noga med vad som betyder något för elevernas kunskapsresultat.
Magnus, jag tror att det ligger något i vad Johan säger. Det finns några seriösa friskolor som är mycket bra men de bästa skolorna idag är kommunala skolor med bra lärarlag.
Här där vi bor går barnen från arbetarklassen i större utsträckning på friskolor medan medelklassens barn går på den kommunala skolan som just här är hårdare med betyg och kunskapskontroll.
Jacob C
2. October 2011 at 19:09Detta fann jag vara viktiga och intressanta tankar med giltighet utöver det enskilda fallet. Hoppas att du skriver några debattartiklar i ämnet.
Jenny Maria
5. October 2011 at 14:47Tack Jacob!
Om skolan som varumärke « benknäckarvals
6. January 2016 at 23:47[...] Om skolan som varumärke, av Jenny Maria. Dela det här:TwitterFacebookGoogleGillaGilla Laddar… [...]