Stockholm & Louisiana

duvor ska inte äta bröd

Jag med konst

Typiskt Stockholm

Jag är lite lik Klee

Så söt - barnbyst av Klee

Så här ser Humlebäck ut

En våg av melankoli har rullat in över mig, eller är det kanske en vägg av melankoli? Fast väggar rullar inte in över en utan man går, som bekant, in i dem. Kanske har en ångvält av melankoli kört över mig? Jag söker alltså här ivrigt en metafor som gör mig i sammanhanget oskyldig och beskriver hur känslan kommer utifrån – jag är liksom bara drabbad. Vemodigt känns det hur som helst och självtvivlet mal, vilket är självtvivlets specialitet – dess natur är malandet. Livet handlar för övrigt om att resa sig när man har snubblat – det har ni väl märkt. [Obs, retorisk fråga.]

Som bilderna ovan vittnar om (så påstår postmodernisterna att fotografiet inte är ett bevis – bah!) har jag varit både i Stockholm och på Louisiana – resor i tjänsten. I Stockholm diskuterade vi Album och bestämde saker som behövde bestämmas. Ack, så mycket enklare det är att besluta om saker än att genomföra dem. Vilket är tur, kanske kloka personer anmärker, för blev saker till enbart genom att man stipulerade dem (inte exakt rätt ord men jag vill så gärna använda det) skulle det finnas alltför mycket saker.

Men jag önskar att vi ett tag, några veckor, kunde ha det så att det räckte att tänka på saker, så vart de genomförda. Ty jag behöver komma ikapp, dessutom skulle saker bli mer perfekta om det gick att dra dem direkt ur idévärlden utan att de behövde passera den mer besvärliga livsvärlden som ju är full av felkällor

Mitt Stockholmsbesök får sju poäng av tio möjliga. Roligt att träffa Therese och Ivar, tråkigt att behöva flyga inrikes, vilket jag lovat mig själv att aldrig göra. Kan ni för fan köra med era tåg mer ofta, Veolia! Att bli raggad på i Sportbaren på Arlanda av ett gäng, glada, fulla tyska affärsmän drog också ner poängen. Obs, ingen rasism mot tyskar, alla nationaliteter hade i denna situation varit ovälkomna på grund av att jag läste Poetics of space och allt kändes poetiskt och fint och jag inbillade mig att jag var en karaktär i en särskild sorts film och de tyska herrarna passade inte in i denna film.

Gaston Bachelard har skrivit La Poétique de l’Espace, av någon anledning har jag den översatt till engelska. Jag upptäckte boken under mina studier i konstvetenskap och blev förtjust i den. Ett boktips faktiskt!

Ibland har jag funderat över varför jag inte har det folk kallar ”guilty pleasures”. Inte skäms jag över att jag ser lättviktiga tv-serier, actionthrillers, gillar Xena krigarprinsessan och tycker målningar av gråtande barn är fina.

Men så insåg jag att jag har sökt på fel platser, jag har inte samma ”guilty pleasures” som andra vilket jag upptäckte när jag berättade om La Poétique de l’Espace för min dotter. Jag redogjorde för boken men var full av brasklappar, typ: ”Visst, läs franska tänkare men var försiktig och kritisk … kanske är det bättre att du youtubar sexscener ur True Blood för du kan förstöra dig med svåra böcker och bli olycklig. Men det är så härligt att läsa att man faktiskt kan få unna sig någon gång. (Jag sa inte precis så här men kände att det var exakt så här jag menade.)

Jag borde inte läsa det här tänker jag ofta utan hellre lägga min tid på annat – blir jag rik av det här? Nej. Kan jag gå ut i köket och laga bättre mat? Nej. Blir jag starkare? Nej. Vad ska jag då med den här kunskapen? Så tänker jag, som om den måste kopplas till en synbar och nyttig effekt. Å andra sidan kan jag inte använda tv-serier till så mycket heller, att youtuba sexscener från True blood visar sig inte omedelbart i att det förbättrar mig men för mig bevisar det att jag är normal och det vill jag gärna vara.

Väntar ni på att det här resonemanget ska leda någonvart? Moi aussi, som en typisk fransk tänkare skulle ha sagt.

Orsaken till att jag besökte Louisiana var pressvisning på deras nya utställning Klee & Cobra. Jag lyssnar sällan på genomgången av konsten som någon curator (jag gillar inte det ordet) brukar hålla i. För det brukar ta värsta långa tiden och jag avskyr att röra mig i grupp. Jag känner mig instängd och att allt är meningslöst så fort jag är i en grupp. Vad är det för konstig sak att känna, tänker ni, men så är det.

Och jag är ändå mer intresserad av mina egna tankar om konst än andras. Ofta vill jag höra allt det praktiska: hur många konstverk finns med, hur kom de hit, vilket material? Men inte allt det där andra: konstnären gestaltar hur antikens myter går igen i vår civilisation genom att använda de tre mest intensiva nyanserna av grönt från Sokrates arsle. (Obs, falskt citat – ingen säger just så.)

Ni kan dra era egna slutsatser av det här, typ att jag är omogen. Och det är jag ibland men det finns också något som gör att jag inte vill lyssna, ett fenomen: det krävs ett nytt konstverk för att beskriva ett annat konstverk och en muntlig genomgång når sällan verkshöjd och kan därför istället förstöra den eventuella transcendentala känsla jag alltid hoppas på inför konst.

Det här begrep jag när jag läste Geoff Dyers utmärka pseudobiografi om D H Lawrence som handlar om hur Dyer misslyckas med att skriva en biografi om denne författare. Nu ids jag inte hämta boken för perfekt-korrekt återgivning utan berättar ur minnet.

Dyer berättar om att diverse personer som råkar känna till att han skriver om D H Lawrence i vissa fall skickar akademiska avhandlingar om författaren eftersom de tror att Dyer är intresserad av dessa avhandlingar med postmodernistiskt bajsnödiga titlar. En dag när han får en med en särskilt förfärlig titel så känner han att den hotar hans upplevelse av och relation med Lawrence. Dyer blir vansinnig och sliter boken i stycken.

Så fortsätter han och förklarar hur lukten av brända böcker ligger tung över varje universitetsområde, litterära upplevelser brända och förstörda av akademiker. Han träffar en utmärkt trevlig man som berättar att han är Rilke-kännare och föreläser om Rilke. Och Dyer vill skrika ”You don’t teach Rilke, you burn Rilke.”

Nåja, utställningen är vad kritiker brukar kalla värsta bra, snart om den i en KvP nära dig, och Louisiana är underbart om hösten. Jag kräver att ni reser dit.

THERE ARE 10 COMMENTS ON “Stockholm & Louisiana”

Göran

14. October 2011 at 09:00

1. Melankoli är inte att förakta. Många skriver till exempel jävligt bra när de är låga.

2. Curatorer är som barn, de bör ses men inte höras.

Rävjägarn

14. October 2011 at 09:00

“Och jag är ändå mer intresserad av mina egna tankar om konst än andras. Ofta vill jag höra allt det praktiska: hur många konstverk finns med, hur kom de hit, vilket material?” Detta gillar jag, för jag är likadan. För att inte tala om hur nyfiken jag är på dem som tittar på konsten. Varför de är där, bedrar de kanske sin fru o.s.v.

Lars

14. October 2011 at 23:58

Vilket fint foto av Milles skulpturgrupp! Några av figurerna verkar, för att vara skulpturer, ovanligt sysselsatta av duvorna. Fåglarnas närvaro får dem att leva upp. Han längst till höger inte minst.
Men Göran, jag tror inte många författare skriver särskilt bra “när de är låga”. Däremot finns säkert en hel del som skriver bra om att må dåligt – när de mår bra.

Signe

15. October 2011 at 08:37

Mycket trevlig läsning, så här på morgonkvisten. Kanske blir den här lördagen bra ändå.
/Signe

Göran

15. October 2011 at 09:10

Lars: Jag kallar mig ogärna författare, men jag skriver definitivt bättre när jag är låg. Det är fuck it-faktorn som gör det. Dagarna då man undrar vad man överhuvudtaget har på jorden att göra så är det lättare att inte vara så förbannat ängslig över minsta lilla ord. Det händer att jag skriver mig ur melankoliska tillstånd.

Med melankolisk menar jag inte deprimerad, det betraktar jag som ett sjukdomstillstånd. Men vanlig förortsmelankoli (som tidvis kommer ganska lätt till mig) är en annan sak.

Göran

15. October 2011 at 09:13

Lars, jag märkte att jag ljög i inlägget ovan, och för att slippa obehaget att göra en pudel senare så rättar jag direkt.

Jag kallar mig gärna författare om kontexten är känd: Att jag skriver fackböcker om fotografi. Men för folk som inte vet vilken typ av litteratur det skulle jag aldrig säga “jag är författare”.

Lite analt att rätta sig själv så här, jag vet. Men vafan.

Jenny Maria

15. October 2011 at 10:17

Göran, analt betyder ju ofta omsorgsfullt så jag tycker man ska vara anal i den bemärkelsen och undvika missuppfattningar när man kan. Och den där raden ”Curatorer är som barn, de bör ses men inte höras.” – är suverän! Jag kommer att citera dig ofta! Och nog är du författare. En författare är ju någon som åstadkommer böcker och det gör ju du.

Diskussionen om någon skriver bättre eller sämre vid depression är intressant. Tror ni inte att det är väldigt individuellt? Carsten Jensen kunde inte skriva förrän han skiljde sig, det verkar vara olika saker som hindrar folk från att kunna skriva. Bortsett från depression i klinisk bemärkelse då man väl knappast kan göra någonting.

Personligen kan jag skriva vid melankoli och sorgsenhet men inte vid oro. Det är som om min fantasi/kreativitet är blockerad då.

Tack för beröm Lars, jag tyckte ändå inte att jag fick någon riktigt bra bild av Milles-gruppen och duvorna. Det var så mycket duvor och jag ville att människor och duvor skulle formatera sig perfekt runt statyn. Alltid detta missnöje. Jag är för övrigt otroligt intresserad av att fotografera statyer och få dem att verka levande, de är ett så välkänt men ändå märkligt inslag i våra städer.

@Gustav, jag är precis likadan. Ibland kommer jag på mig själv med att undra över hur mycket den som pratar tränar, hur alla ser ut nakna och andra extremt banala tankar medan det hålls ett komplicerat föredrag som jag inte alls lyssnat på.

Tack Signe! Jag hoppas du fick en bra dag.

Lars

15. October 2011 at 23:39

Trots ditt missnöje tycker jag ändå det är en fin bild och undrar om det inte var lite tur ändå att duvor och människor inte formade sig exakt efter dina önskemål. Ja, vem vet… Hur som helst blir jag hemskt sugen på att se dina statyfoton. Jag älskar statyer. Blir ofta egendomligt berörd av dem. Ibland i fullt dagsljus, ungefär som i de Chiricos metafysiska måleri, men kanske ännu hellre när de framträder i dimma eller dunkelt belysta i en nattlig park. Som du säger: de är både välbekanta och högst märkliga inslag i vardagen. Jean Follain, en utsökt fransk poet, är en av de få diktare jag vet som har detta sinne för statyernas mystik. Som i denna dikt t ex (tolkningen är min):

Broderskap

När vagntjuven
träffar hästtjuven
äter de långsamt,
på deras spruckna tallrikar
stelnar såsen sakta
i dimman ser de
torgets ryttarstaty
vid stigbyglar av granit
i övernaturlig storlek
växlar par
sina klara ord.

Jenny Maria

17. October 2011 at 13:41

Men åh så fin! Jag är mycket glad för att du uppmärksammade mig på denna dikt och denna diktare som jag inte alls kände till. Tack!

”men kanske ännu hellre när de framträder i dimma eller dunkelt belysta i en nattlig park” – precis så, det är något mystisk över dem. Som vore de lämningar från ett annat folk som en gång levde här. Men det är det ju!

Här är några av mina statyer, jag har fotograferat sådana mycket men har ännu inte nått fram till mitt stora projekt av att verkligen ge det tid att fotografera dem.

COMMENT ON THIS POST




    Archive