Vad väntar alla de här personerna på? På nästa nummer av Album givetvis! Men de får tåla sig. Jag och Therese arbetar nu med numret och essäerna är sjukt bra. Det säger du för att du är redaktör tänker ni men jag behöver inte övertyga er – ni kommer så småningom att kunna läsa och bli varse detta faktum helt på egen hand. Temat för numret är litterära karaktärer och alla som läser böcker har sådana som man är särskilt intresserad av. Eller hur? Jag vet att ni har det.

I samband med skrivandet av min egen essä, som ännu inte har något namn (men ordet krig kommer definitivt att finnas med i titeln) har jag läst lite olika biografier. Oavsett vilket jobb det gäller känner jag alltid att jag måste göra en enorm research, och till sist går allt över styr – jag har samlat så mycket material att det förlamar mig och så blir utmaningen att lyckas hantera alla uppgifter. Detta beteende kan vi kalla motsatsen till vishet.

Bland annat läser jag Humphrey Carpenters biografi om J.R.R. Tolkien (jag länkar numera till Goodreads när jag nämner böcker – ty det är ett suveränt och roligt ställe) och jag är intresserad av denne författares liv som till en början var dramatiskt men sedan blev väldans lugnt. Tolkiens språkbegåvning är stor, märklig och intuitiv. Att barn som har talang för konst, musik eller att skriva ägnar sig åt sådant tidigt har man ju hört talas om men Tolkien uppfinner, från det att han är helt liten, egna språk som han sedan skriver och diktar på.

Varför är Tolkiens kvinnoporträtt så idealiserade? För det är de. Eller idealiserade är fel ord; kvinnorna är alla hjältar, de är metaforer för typiska, klassiska och goda egenskaper. I Sagan om ringen finns inte lika många kvinnor som män men de kvinnliga karaktärerna är noder som upprätthåller och driver historien framåt. Kvinnorna tillhör givetvis inte brödraskapet – Tolkien var förresten en del av ett verkligt brödraskap som i stor utsträckning påverkade hans liv – utan de är mer självständiga, mer starka och mer värdiga än de flesta männen i Sagan om ringen.

Galadriel representerar, bland annat, den goda ledaren och dennes förmåga att stå emot korruption. Arwen offrar sin odödlighet för kärleken, hon försvagas av ondskan och är en metafor för allt som står på spel och som är värt att bevara. Och Éowyn, den stridbara sköldmön som gör uppror och går in i striden, är det som vinner slaget och hon vinner det tillsammans med ett ”barn” (i formen av en hobbit). Alltså: Éowyn bryter normerna, blir krigare och just det faktum att hon är kvinna är avgörande för hennes makt i slaget och det godas seger.

De är alla hjälteporträtt, några genusteoretiker vill säkert mena att det är ett slags förtryck i sig, att de är hänvisade till vissa stereotyper, men det vore en orättvis åsikt, för även männen är beskrivna så. Men skillnaden mellan män och kvinnor är dock att kvinnorna inte har några dåliga sidor – som ju trots allt några av de också goda männen har. Ingen kvinna kämpar i Sagan om ringen på ondskans sida.

Det här fenomenet, om jag nu får kalla det så, personer som bara ser gott, eller ont, om ett kön, har ofta vuxit upp med en mor eller far som de avgudar eller hatar. Ja det stämmer, nu ägnar jag mig åt extrem och ovetenskaplig spekulation som bygger på egna gissningar. Men ändå, det är som om vissa inte kan se antingen män eller kvinnor som onda, eller goda, som om det är dem så främmande. Det barn som tillbringar sin första tid hänvisad till en grym far eller mor har sedan svårt att tro det könet om gott. Som om barnet kommer att identifiera egenskaperna med könstillhörigheten, och det tycks mig vara just ytterligheterna som präglar mest: en grym förälder eller en gudomlig.

Allt det här låter pseudo-Freud och flummigt men jag tror att det i fallet Tolkien, och med hans upphöjda kvinnliga karaktärer, kan ha viss bäring. Han älskade och vördade sin mor Mabel och det hade han anledning att göra. Efter att pappan dör medan Tolkien och brodern är helt små står Mabel ung och sårbar, såsom kvinnor är i det patriarkala engelska samhället i början av 1900-talet, i världen. Hon konverterar dessutom till katolicismen vilket gör att delar av hennes släkt tar avstånd från henne. Men hon kämpar, ger omsorg och kärlek. Inte bara kläder och mat utan också det där andra som gör att hennes två söner kan, trots allt, utveckla sin fantasi och sina begåvningar. Tolkien kallade henne en martyr och han tror att hon arbetar ihjäl sig. Det gör hon på sätt och vis också. Mabel är nedgången, men hon dör av sin diabetes (detta är några år innan insulinet) när Tolkien är 12 och brodern 10 år men den kärlek hon gav skyddar dem hela livet.

✣ ✣ ✣  ∗ ∗ * * * ♡  ♡  ♥  ♡  ♡ * * * ∗ ∗  ✣ ✣ ✣