Angående journalist-versus-akademiker-på-kultursidorna-diskussionen

bildbevis

Till vänster: akademiker som recenserar sakprosa. Till höger: poet utan utbildning som recenserar sakprosa.

Jag läste Heberlein om vad som sker på universiteten efter klockan tre. (Typ.) Någon måste sannerligen ta itu med att vårt samhälle och våra utbildningar håller på att lida utvärderingsdöden. Särskilt eftersom resultaten, i grundskolan i alla fall, inte verkar bli bättre av det.

Men något som ibland hävdas när journalist-versus-akademiker-på-kultursidorna-diskussionen är på tapeten är det som Heberlein formulerar så här: ”en poet utan några som helst universitetsstudier kan utan tvekan ges uppgiften att recensera ett filosofiskt eller etnologiskt verk, bara för att ta ett exempel.”

Vilka är dessa outbildade poeter som recenserar sakprosa skriven av akademiker? Jag säger inte att de inte finns men jag vet inte vilka som åsyftas.

THERE ARE 14 COMMENTS ON “Angående journalist-versus-akademiker-på-kultursidorna-diskussionen”

Håkan

20. October 2011 at 15:24

Men… det är ju jag! Till höger, alltså. Hur fick du tag i den bilden?

Andreas E

20. October 2011 at 15:34

Det vill jag också veta! Låt mig veta om det bringas någon klarhet i detta.

Jenny Maria

20. October 2011 at 15:53

Håkan, jag tog den i smyg på dig när du arbetade. Försök i alla fall sitta vid ett skrivbord när du recenserar saker.

Andreas, vi hoppas på att dessa obildade poeter nu träder fram.

bernur

20. October 2011 at 20:04

Lite löjeväckande att hon i artikeln menar att det ska ingå i forskarutbildningen att “skriva populärt”. Vore de goda skribenter skulle de fatta att det finns plats för akademiskt språk i vissa texter, och mer publiktillgängligt i andra texter. Men som vanligt handlar mycket i artikeln om att Heberlein tar sig själv och sitt beteende i försvar, att hon rättfärdigar sina mediala framträdanden.

Men allvarligt talat, det var intressant att få denna inblick. I gymnasieskolan håller vi också på att drunkna i utvärderingar, utan att några synbara positiva effekter kan skönjas. Tvärtom. Det är ett stort problem, och det jobbiga är att alla som jobbar i skolan fattar det: lärare, elever, rektorer – föräldrar fattar också. Politikerna är som vanligt inte mottagliga för någon form av diskussion.

Ann

20. October 2011 at 23:05

Det skulle mycket väl kunna vara jag! Förutom då att jag inte är poet. Och att jag väl visst har några års universitetsstudier. Men jag har i alla fall recenserat åtskilliga saker som jag inte har minsta kvalifikationer för…
(Visst fanns det intressanta aspekter i hennes text, men annars, är man inte ganska less på debatten “ni-som-inte-är-akademiker-håll-er-borta-från-kultursidorna-och-våga-bara-skriva-en-bok…”

Anna Brodow Inzaina

21. October 2011 at 08:15

Jag vet inte heller vem Heberlein syftar på, det är kanske en fiktiv figur som tjänar som exempel. Men jag tycker att hennes artikel har en poäng i beskrivningen av det lågprioriterade i att som akademiker delta i samhällsdebatten. Många akademiker ser med viss avund på dem som får uttala sig i medier och som skriver på kultursidorna och avvisar dem gärna med att de saknar kunskaper, att debatten är låg osv. Själva deltar de inte, eftersom de helt enkelt inte vågar, eller kanske inte kan, skriva för en bredare publik. Rädslan tar sig uttryck i ett nedvärderande av dem som befattar sig med kultur- och samhällsdebatten.

Akademiker är ofta rädda för att avslöja kunskapsluckor och de är också rädda för att ha fel. Det ligger ju liksom i yrkesrollen att ständigt ha på fötter och leverera ny kunskap. Med de kraven på sig är det inte lätt att ge sig in i en debatt eftersom det innebär ett risktagande. Det är beklagligt, eftersom den intellektuelle behövs i samhället, och inte enbart i akademien. Som jag ser det är det också ett stort slöseri med resurser att utbilda forskare som endast skriver för kollegerna. Forskningen tar skada av det och samhället går miste om kunskapsutvecklingen.

Jenny Maria

21. October 2011 at 08:53

Bernur, jag oroar mig för att bli en person som, utan att märka det, hela tiden rättfärdigar just det jag är och det jag gör. Det är vanligt och typiskt för vår art, tycker mig se det hela tiden.

Som förälder har jag upplevt utvärderingshetsen från andra hållet och tyckt allt mer illa om den. Detta tycks jag dock vara ensam om. Föräldrar verkar älska att de hela tiden förses med info om allt som sker och allt som det arbetas med. Finns det också en vilja i detta att avhända sig ansvar ”det går dåligt för ditt barn men vi har gjort vad vi har kunnat och dessutom dokumenterat det.” ?

Kanske är det för att mina barn är duktiga i skolan och att jag litar på både dem och deras lärare som jag tycker det är lite löjligt med all denna uppföljning. Det räcker väl med klassiska kvartsamtal?

Ann! Så allt det här är ditt fel! ;) Men du är ju visst utbildad och jag uppfattar dig som en ovanligt seriös recensent. Jag tänkte också på Marie Lundqvist, som ju är poet – dock vet jag inte vilken utbildning hon har, hon recenserar bland annat fotoböcker. Och hon är Sveriges bästa fotorecensent, skulle jag vilja påstå, kanske just för att hon är poet.

Inom den akademiska världen recenserar experter varandra men tidningsvärlden är annorlunda. Vi skriver för allmänheten. Alla mina redaktörsvänner säger att det är få akademiker som skriver bra tidningstext. Men det är en påhittad konflikt, den mellan akademiker och andra skrivande. Att kunna skriva bra och ha något att säga bör ju vara premissen för att få breda ut sig.

Jag har också skrivit om vissa områden som jag inte kan lika bra som vissa andra. Det är ju fullkomligt nödvändigt. Ofta kan jag längta efter en djupare kunskap om det jag ska skriva om men jag använder de teorier jag har lärt mig i mina studier också på dessa områden och gör en noggrann research. Det kan vara bra att komma från ett helt annat håll.

Jenny Maria

21. October 2011 at 09:05

Anna , jag känner igen det. Och det finns ett problem med strukturen som jag tror att alla akademiker inte förstår. Jag har haft 2500 tecken på mig att recensera till exempel en avhandling. Eftersom en text måste vara läsbar så går det inte att göra ett sådant verk rättvisa på det utrymmet. Det blir rumphugget. Men akademiker har berättat för mig att de till exempel har blivit intervjuade om något de sysslar med och sedan har inte ett ord stämt i tidningen. Så ska det ju inte vara. Diskussionen som sker i dags eller kvällspress kan ju aldrig vara lika omfattande och rättvis som den som sker inom den akademiska världen. Det är intressant med ditt perspektiv eftersom du, liksom Heberlein, har del i båda världarna som här dryftas.

”Akademiker är ofta rädda för att avslöja kunskapsluckor och de är också rädda för att ha fel.” Det där har man ju som skribent fått komma över. Jag har fått lära mig att göra mitt bästa och sedan ta den eventuella kritik som kommer.

Men jag tycker själv att till exempel fotografi har varit ett eftersatt område, både inom den akademiska världen och på våra kultursidor. Många som skriver om fotografi, det gäller både akademiskt och på kultursidorna, har inget helhetsgrepp om den världen. Känner inte till de aktuella diskussionerna, gör inte ens skillnad på konstfoto och dokumentärt foto. Förstår inte den verklighet till exempel en pressfotograf lever under. Det har dock blivit bättre under senare år.

Magnus

22. October 2011 at 13:00

Populärvetenskap, och över huvud taget att skriva för dem som inte har det som yrke att läsa ens akademiska texter, har ju länge setts över axeln i Sverige. Kanske inte på det sättet att kulturredaktörerna ser ner på det, men du får inget för det som akademiker. det är internt på akademien värt bara typ en tjugondel av att ha varit en av fyra bakom en artikel i Historisk Tidskrift eller The Lancet. Och förlagen jagar inte heller, eller odlar inte, den sortens skribenter, istället får man Herman Lindquist.

Vi har i Sverige en slags utbredd kolartro på att formella akademiska meriter skulle bevisa att man kan skriva eller att skribenten är opartisk. De flesta som studerat har mött lärare som inte borde undervisa, i alla fall inte på lägre nivåer, eftersom de inte kan. eller som har haft tydliga käpphästar. De enda som verkligen kan sätta sökarljuset på den sortens begränsningar är, ibland i alla fall, de fria skribenterna – de som har tagit sig fram på att de _kan_ skriva och tänka, reflktera och engagera. Men de är ju inte poppis idag….

Magnus Pettersson

23. October 2011 at 09:50

Intressant diskussion.

Ett stort problem är det som min namne här ovanför talar om, och med nya system för resurstilldelning lär saken inte bli lättare. Den som idag vill meritera sig, till exempel för docentkompetens, och undvika att bli förbisprungen av kolleger på en arbetsmarknad där konkurrensen är stenhård skall skriva 1) vetenskapliga artiklar, 2) helst på engelska och 3) i alla händelser i fackorgan som är refereegranskade. Så får man meritpoäng, och så får institutionen stadigare finansiering. Populärvetenskapligt skrivande, för en bredare publik, eller för den delen kulturjournalistik betalar sig helt enkelt inte för den akademiker som vill trygga sin framtid. Att de nya publiceringspåbuden är svåra att förena med ett ihållande engagemang för folkbildning, deltagande i debatten inser var och en. Själv gör jag bäggedera, men det är tungt.

Vadå betala sig, tänker ni? Akademiker blir man väl inte för att tjäna pengar. Nej, förvisso, men vi har alla hyror att betala, och amorteringar, familjer att grunda etc etc.

Det är ETT problem. Ett annat är den administrativa överbelastningen. Här har Ann Heberlein helt rätt (vilket är en mycket viktigare poäng i hennes text än att hon skulle rättfärdiga sig själv – det bryr mig inte om). Ett tredje är just den rörelse bort från sakkunskaper och mot gapiga åsikter som finns i tidningsvärlden.

Det finns många akademiker som skriver illa, men lika många som skriver lätt, lärt och elokvent. Men de (senare) måste ges möjlighet att göra det, både av sina arbetsgivare och av redaktörerna.

Jenny Maria

29. October 2011 at 10:46

Ja, så är det Magnus och det kan man på ett vis förstå. Men jag skulle inte känna så om jag vore akademiker. Den anglosaxiska världen har ju många fina skribenter som skriver texter som är både djupa och lättlästa, det är ju ingen motsättning. De finns här i Sverige också för den delen men vi har inte riktigt samma tradition och inte heller samma jättelika marknad.

”De flesta som studerat har mött lärare som inte borde undervisa, i alla fall inte på lägre nivåer, eftersom de inte kan. eller som har haft tydliga käpphästar.”

Precis så är det och jag bedömer akademiker precis som alla andra – utifrån det innehåll de åstadkommer. En titel eller omfattande akademiska meriter betyder ingenting. Jag får många böcker till mig som är skrivna av akademiker och är illa utförda, ur både förståelse och texthanterings-perspektiv.

”Men de är ju inte poppis idag….” men varför skriver du så? Jag tror att mycket just nu är skakigt. Och extremt komplicerat. Kanske kommer vi inte att få fram lika många fria och goda skribenter men jag tror inte det beror på att tidningar och redaktörer inte villa ha sådana. För det vill de.

Jag vet att det finns en myt om att saker och ting är styrda och jag vet att det tex fanns personer som vill styra men annars tycker jag att redaktörer och tidningar är glada för allt som är skrivet ur ett fritt sinne. Det är deras våta dröm när det dyker upp någon som kan tänka fritt och egensinnigt och dessutom kan skriva.

Magnus

1. November 2011 at 07:52

Jenny: Om redaktionerna var genuint intresserade av texter om vetenskap, om teorier och deras implikationer – inom och utom det vetenskapliga fält där dessa teorier och metoder formuleras – om idéhistoria och filosofi, om olika sätt att beskriva t ex beteenden, litteraturens roll, ethnicitet och bildning, då skulle vi se betydligt mer av den sortens material. Det sknas inte folk som vill syssla med den sortens frågor men redaktionerna vill inte, möjligen vill man ha en skrivbenmt som redan har vunnit stjärnstatus. och framfölrallt vill man ha inlägg som är tvärsäkra, som spikar en enda hårt profilerad tes från början till slut, och det är ju sällan den sortens inlägg som är intressanta eller klargörande.

Redaktionera säger “jaa, intressant, hm, återkom gärna” men viker undan och köper inte. Det är illavarslande att den här sortens texter – prövande, envetna, idérika och med oväntade uppslag – idag påträffas i studenttidningar och småtidskrifter, det vill säga den sorts publikationer där redaktörerna i stort sett känner sig fria att köra sitt eget race, gå på sitt eget intresse och sin känsla för bra texter, och inte upplever ett tryck att i första hand nå ut på en kommersiell marknad. Så fort man tittar på “ledande kultursidor” som DN, Sydsvenskan eller GP blir det betydligt glesare med intressant och obändig vetenskapsjournalistik och (ofta) dito kritik, både av fack. och skönlitteratur. Och man behöver inte direkt vara clairvoyant fö att inse att kultursidorna kommer att få ännu mindre pengar att röra sig med i en nära framtid, att t ex de nedskärningar Sydan aviserade i förra veckan kommer att drabba bland annat just kultursidorna.

Det här är en förvandling som har gått fort men som nästan inte alls har diskuterats, inte i “gammelmedia” i alla fall. Kultursidorna har fått betydligt mindre spelrum, utrymmet för att släppa in fria skribenter (inte krönikörer som är anställda på sex månader för att spotta ur sig rubrikstinna krönikor utan frilansare som förväntas kunna tänka själva och reflektera över något) och ge plats för debatt om det de skriver har beskurits hårt; redaktionerna är betydligt mer kuschade idag än för tjugo år sen. Vid mitten av 90-talet kunde till och med Finanstidningens kultursida ha inne hyfsat långa, initierade artiklar om logikern Frege (jo, jag minns det från en busstur då: mannen i sätet bredvid hade tidningen uppslagen), det vore idag otänkbart precis överallt. Och vilken dagstidning skulle idag ta in en artikel som till exempel seriöst diskuterade likheter och skillnader mellan John Laws bank och moderna spekulationsbubblor? Eller försökte belysa den nationella självbildens förändringar i Ryssland eller i de tidigare sovjetiska länderna i Centralasien? Eller deras konst? I en liten halvideell tidskrift skulle den sortens material kunna dyka upp, men knappast på en dagstidnings kultursida.

Magnus

1. November 2011 at 16:16

Det är ju inte så länge sen det gick att på kultursidorna följa vad som hände inom en del tunga vetenskaper, att få höra om nya och banbrytande insatser – den sort som inte skapade rubriker på nyhetssidorna men som var viktiga för sitt vetenskapliga fält, och i förlängningen för större debatter. På 80-talet skrev större kultursidor om t ex medeltidsforskning, om etnologi, om etniska konflikter i det förflutna och i samtiden, om astronomi, arkitektur, naturvård, man puffade för kunnig och engagerad populärvetenskap och skrev om utländsk forskning när den kom, inte enbart när den översattes till svenska. Idag finns det, med undantag då och då för Svenska Dagbladet och vissa ambitiösa små lokaltidningar, ingen dagstidning i Sverige som skulle skriva om samtida motsvarigheter till t ex Michel Foucault, Jagdish Bhagwati, Colin Renfrew, Michail Bachtin, Annemarie Schimmel, Mircea Eliade – som verkligen skulle recensera deras böcker eller intervjua dem, kunnigt diskutera deras insatser (för samtliga de nämnda var/är det en självklarhet att vetenskapen och dess metoder inte är en intern angelägenhet för mandarinatet). För 25 år sedan hade det varit en självklar prioritering på en ledande kultursida, men inte idag, istället får vi debila (och ängsligt trendiga) texter om konceptuellt mode, om vem som har vilken slags handväska och av vilket märke, om ljudeffekter i datorspel och om Beyoncé och Oprah som “svarta feministikoner”.

Häromveckan gick en inköpt dokumentär om debatten kring klimatfrågan och om vetenskapens roll på SVT. Ciceronen i filmen, en engelsk professor (jag noterade inte namnet, han var runt sextio och hade som barn sett Sputnik 2 på Londons natthimmel) underströk att vetenskapen ofta presenteras på ett enkelt, monolitiskt sätt i populärmedia och att det är ett problem. Man skriver om vetenskapliga rön som om de stod där idiotsäkra eller plötsligt krossas med en gång av nya rön; man gör ingen tydlig skillnad på ett påstående som gjorts utifrån en modell och en metod för att filtrera data, ett stokastiskt grundat påstående och dess påbyggda tolkningar, och ett som vilar direkt på en enda serie observationer och utgör en given konsekvens av dem. och när folk då hör om att t ex projektionen att Himalayas ´glaciärer skulle smälta helt inom några årtionden var fel, eller att man inte kan veta exakt hur mycket havsytan stiger till år 2150 även om man bestämmer sig för en temperaturhöjning på ett visst antal hela grader, så drar de slutsasten att “allting är smäck” som några elaka professorer och politiker vill slå i oss, och att det nog inte finns något verkligt klimathot. Om framför allt tidningarna erbjöd en mera aktiv och kunnig bevakning av vetenskap så skulle den sortens tvärnitar inte vara lika vanliga.

Jenny Maria

6. November 2011 at 13:33

Intressanta kommentarer. Din Magnus Pettersson hade fastnat i spamfiltret, därför vart den sen. Jag är så otroligt senfärdig men kommer att återvända till diskussionen och kommentera era kommentarer.

COMMENT ON THIS POST