Se! Där borta kommer framtiden och den ser ut exakt som vi har föreställt oss.
God fortsättning och så. Hoppas allt är sjukt bra. Här kan ni lyssna på mig, Jeanette Emt och Matti Edén när vi diskuterar smak och identitet i P2-programmet Musikalismer. Jag önskar att ni också kunnat vara med och diskutera, ty det är intressant.
Nu till något annat. Läs här vad Monsieur Östbring skrev sedan han lyssnat på Birgitta Ohlsson i lördagsintervjun i P1. Östbring har rätt, vilket tycks vara en av hans specialiteter. Han förefaller medfött Humeansk i det avseende att han på ett korrekt vis anpassar sin tro efter bevisen.
I Hannah Arendts bok Om våld står något som varje seriös politiker borde vilja skriva ner och hänga ovanför sitt skrivbord:
HANNA ARENDT, OM VÅLD, SIDAN 17
”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas. Framtidsprognoser är aldrig något annat än projektioner av aktuella, automatiska processer och procedurer, det vill säga av vad som sannolikt kommer att ske om människor inte handlar och om ingenting oväntat inträffar: varje handling och varje oväntad händelse måste – på gott och ont – ofrånkomligen trasa sönder hela det mönster som prognosen rör sig inom och som den bygger på. (Proudhons lilla anmärkning: ”Det oväntades växtkraft överträffar statsmannens förutseende många gånger om”, är lyckligtvis fortfarande sann. Det oväntades inflytande överträffar ännu mer uppenbart prognosmakarnas kalkyler.) Att kalla sådana oförutsedda och oberäkneliga händelser för ”slumphändelser” eller ”det förgångnas sista krampryckningar” i ett försök att avskriva dem som irrelevanta eller hänvisa dem till ”Historiens skräpkammare” är ett gammalt yrkesknep – ett knep som tvivelsutan gör sitt till för att ge teorin klarare linjer, men till priset av att den fjärmas allt längre från realiteternas värld. Den stora faran med dessa prognosteorier är inte bara att de kan förefalla trovärdiga, eftersom de bygger sin bevisning på för närvarande påvisbara trender, utan också att de genom sin inre logiska uppbyggnad kan få en hypnotisk effekt: de dövar vårt sunda förnuft, vilket inte är något annat än vårt mentala organ för att uppfatta, förstå och handskas med verkligheten och det faktiska.”
Pheew! Jag hade inte tänkt skriva hela stycket men ingen har sagt det här tydligare och bättre än Arendt säger det i Om våld. ( Såvitt jag vet i alla fall.) Det oförutsedda kommer att inträffa och det Arendt beskriver mot slutet av stycket inträffar dagligen och stundligen. Ta till exempel de socialmediagurus som är ett fenomen av vår tid, till exempel Chris Anderson, som hela tiden gör felaktiga förutsägelser, men där kombinationen av att de uttalas med självkänsla och att det låter trovärdigt gör att folk tror på det.
Massor av dåliga beslut kommer ur den här viljan att lita till vad som i själva verket är illa ställda framtidsprognoser.
Rävjägarn
26. December 2011 at 20:12Tycker att Saida verkade pålitligare än socialmediagurusarna.
Jenny Maria
26. December 2011 at 21:00Ha, ha, ja jag med.
Håkan
27. December 2011 at 10:50Chris Anderson är väl mer kortsiktig ideologi än uppriktigt menad prognos. Kan han sälja böcker och föredrag idag struntar han i hur det går imorgon. Och det gäller väl våra sociala medier-skribenter på hemmaplan också: kan de kränga samma krönika om att informationsmonopolet är brutet ännu en gång skiter de i vad nästa generations skribenter ska leva av.
Jag gillar vad Arendt skriver om vårt sunda förnuft – men den viktigaste uppgiften för förnuftet är väl just att föreställa sig vilket slags framtid vi är på väg mot, och ta ansvar för att vi inte styr in i orättvisor vi hade kunnat undvika.
Andreas
27. December 2011 at 13:21När jag var yngre läste jag (allt av) Asimov. Har du läst? I Stiftelsetrilogin är psykohistorien ett verktyg för att förutsäga, och påverka, framtiden. Om gruppen för vilken förutsägelserna ska gälla är tillräckligt stor möjliggörs beräkningar av “det oväntade”. Psykohistorien måste också delvis vara dold för denna grupp.
God jul förresten
Björn Ö
27. December 2011 at 13:47Jag ska göra mitt bästa för att leva upp till dina fina överord! Till att börja med måste jag uppenbart revidera den negativa uppfattning om Arendt som jag länge har hyst på mycket lösa grunder. Det du citerar är ju superbt!
Den ende som kan konkurrera skulle väl vara Popper. Nedkokad version: inga förutsägelser kan göras endast utifrån att en observerbar trend existerar, ty en trend kan inte förutsäga sig själv, inget garanterar dess fortsatta existens.
Detta enkla misstag återupprepas ständigt: man upptäcker en trend, extrapolerar in i framtiden, och säger “Så här kommer samhället att se ut!”. I brådskan och upphetsningen har man glömt att fundera kring alla de omständigheter som har gett upphov till trenden. Kommer de verkligen bestå?
Jenny Maria
28. December 2011 at 11:26Håkan, visst någon som Anderson har helt andra bevekelsegrunder än någon som Arendt. Han har sina egna intressen medan en filosof, förhoppningsvis, är ute efter det som är det riktiga och som kan leda till något generellt bättre.
Det har varit smärtsamt att se, de här sista åren när media har förändrats så mycket att tidningsfolk har varit så beredda att tro på till exempel det sociala-media-gurus förutsagt utan vidare. Till exempel vet många av dem väldigt lite om journalistisk och ofta har de haft egna agendor när det gäller framtiden – att allt ska vara en enda gratispark typ. Och det är ju bra för dem och deras företag. Men nåja, så kan vi alla vara.
Jag tror på det där sunda förnuftet som Arendt talar om men vi måste träna det och att man gör det just genom att inte svälja sådant som möjligen kan verka sannolikt men alls inte är det när man ser bakom.
Andreas, jag läste Asimov när jag var i tonåren och älskade honom. Ska försöka finna tid att läsa om. Blev sugen nu när du ”pratar” om honom. Det är ju därför Sc-fi är så bra, att författaren kan pröva idéer som inte är verkliga.
Björn, jag har tänkt när det gäller Hume att hela hans gärning i själva verket handlar om att dra upp gränser för vad man kan veta och vad man inte kan veta. Att ge korrekta premisser för fortsatt diskussion. Och det är ju det Arendt också gör i det här citatet. Det är så sjukt viktigt, all fortsatt spekulation är meningslös om inte ”grunden” är vettig.
Därför tror jag att intuitivt ha en känsla för vad som inte kan vara riktigt, och det verkar du ha, är en extrem fördel för alla som ska tänka. (Ha, ha, jag sysslar verkligen med ’stating the obvious’ här.)
Men varför har du ogillat Arendt?! Hon är en av de bästa. ”Om våld” är det bästa jag läst om våld. Popper har jag aldrig läst men alltid velat.
Håkan
28. December 2011 at 23:18Vad kul att någon minns Asimov!Jag läste honom också. Hans stiftelsetrilogi hör till det mest intressanta inom klassisk sf.
Björn Ö
29. December 2011 at 09:31Tror du har helt rätt i din karakterisering av Hume.
Vill förtydliga att jag inte ogillar Arendt, utan bara att mina förutfattade meningar har varit något negativa så att jag har tvivlat på om det vore värt att läsa. Det är ju det eviga dilemmat när man ska ta beslut vilka böcker man ska läsa: för att korrekt värdera alternativen måste man redan ha läst dem!
Björn Ö
29. December 2011 at 10:09Nu kom jag på varifrån jag kan ha fått min negativa uppfattning. Judith Shklar’s essä “Hannah Arendt as Pariah” i boken Political Thought and Political Thinkers. Men i grund och botten handlar det nog om min generella skepsis mot alla tänkare som jag förknippar med Heidegger (som jag inte klarar av att läsa) och Nietzsche (som jag dock gillar att läsa).
Jenny Maria
29. December 2011 at 12:19Ha, ha jag är likadan. Jag har fördomar mot en rad tänkare, alla som uttryckt sig positivt om Hegel till exempel. Arendt och Heidegger var ju ett kärlekspar men i teorier och tänkande är de inte särskilt lika, hon är mycket smartare. Men Nietzsche? Hur menar du? Visst är Nietzsche en av de mest vantolkade men han är en av mina favoriter.
Björn Ö
29. December 2011 at 20:32Jag menar att jag gillar Nietzsche men oftast ogillar andra tänkare som säger sig vara påverkade av honom. Utom Rorty och några till.
Det här med filosofiska läggning är spännande. Jag läste denna bok i somras: http://www.amazon.com/Cultural-Politics-Analytic-Philosophy-Britishness/dp/1847064507 Det var en mycket irriterande bok, eftersom jag så starkt delar det synsätt som boken ifråga behandlade och betraktade som blott ogrundad fördom. Plågsamt!!
Jenny Maria
30. December 2011 at 12:59Det typen av plåga känner jag igen!
Nietzsche är enastående och måste läsas på en helt annan nivå än de flesta andra filosofer. Och det är oändligt smärtsamt att höra honom förfuskas oavsett om det är av kramare som A. Bard eller av hatare som David Brolin. Jag håller helt med Geoff Dyer i det här citatet om Nietzsche:
“I keep waiting for my love of his writing to wear off, but it never does. Actually, love is not the right word – you can go on loving writers long after you’ve stopped reading them. I keep reading Nietzsche and I never cease to be astonished by his insight, his freshness, his brevity (deep problems treated like cold baths: in and out as quickly as possible), his profound plumbing of consciousness, even his “howlers” (as Cioran termed them). I suppose he’s a philosopher, but that seems a poor description – or perhaps he’s a very poor philosopher – for the simple reason that I can actually understand him. He has all the psychological penetration of the great novelists who were his contemporaries, minus the characters (his loneliness was so intense he didn’t even have them for company). Fluent in the rhetoric of prophecy, the pastor’s son who announced the death of God was also lyrical and delicate: “I shall turn my head away,” he writes in his best – and my desert island – book, The Gay Science. “Henceforth that will be my sole negation.” Camus was right: “We shall never finish making reparation for the injustice done to him.” Which is another way of saying that he is inexhaustible.”
Andreas
30. December 2011 at 22:10Ska läsa om Asimov själv. En detalj jag kommer ihåg: på en avlägsen planet jag glömt namnet på upprättas ett arkiv över mänskligheten. Varje volym tar ett halvt decennium att framställa. Ja just det. Han skrev ju det här INNAN DATORN!
Jag gillar den bilden. Rymdfärd till ett bibliotek stort som en planet, där människans samlade kunskap finns. I bokform.
(Själv har jag f.ö lånat upp mig på Arendt idag. Dessvärre via simpel bilfärd.)
Jenny Maria
31. December 2011 at 11:27Åh så coolt. Jag vet en konstnär, glömt vilken nu, som hade en idé om att alla människor över femtio skulle ha ett eget museum som skulle skötas av dem under femtio. Det går ju inte att genomföra men ändå cool idé!
Claes Thureson
1. January 2012 at 09:31Ja, prognoser är knepiga. Men de är just prognoser, och de kan vara väl genomförda eller inte. Samtidigt är de viktiga för att få en aning om vartåt det barkar. Att plocka in extraordinära händelser är både lätt och svårt. En prognos som tar hänsyn till sådana händelser har ändå brister; det kommer alltid finns andra händelser som man inte förutsett och därför inte kunnat ta med.
Det som Björn Östbring skriver tolkar jag som människans oförmåga att se stort och kunna blanda både bra och dåligt. En riktig prognos baseras på fakta och är helst helt utan känslor.
Visst är Arendts varning viktig, men i detaljer finns det felaktigheter. Att däremot lyssna till auktoriteter eller ledare och tro på dem fullt ut när de uttalar sig om framtiden är ju livsfarligt. De har förstås en egen agenda som ställer till det, utöver sina övriga mänskliga tillkortakommanden.
Jenny Maria
1. January 2012 at 12:33Problemet är ju att många har sina egna intressen och sina egna agendor. Många utan att veta om det. Och ledare har det definitivt. Ibland har jag funderat på om det går att komma över det där. Säg att de politiska ledare vi tillsätter skulle ha helt fria rådgivare, politiskt fria alltså, som var mer intresserade av allas bästa än ett särskilt partis möjligheter till makt.
Skillnaden är ju stor på olika utredningar och det handlar väl just om hur bundna de som gjort undersökningen är till olika lojaliteter. Sådant kan vara svårt att förutse.
Claes Thureson
1. January 2012 at 17:29Ibland drömmer jag om en vetenskapsbaserad politik, fri från ideologier, och som analyserar vad utfallet blir av olika reformer, reformer som ska vara baserade på kunskap. I botten måste förstås någon form av värdering ändå finnas. Idag genomförs oftast förändringar utan annan grund än vad man gillar. Den nuvarande regeringen har lovat utvärdera utfallet av den sänkta restaurangmomsen, och det är ett undantag. Det ska bli kul att se vad den ger.
Pawel Flato
5. January 2012 at 12:28@Jenny Maria:
“Problemet är ju att många har sina egna intressen och sina egna agendor.”
Som när bankekonomer eller aktiemarknadsanalytiker på något finansbolag tillfrågas i TV-nyheterna om hur de ser på framtiden. Oftast (alltid?) har de fel. Men det mest absurda är att man sedan vänder sig till samma klientel för att låta dom förklara varför de gick som det gick. Och vad det i sin tur innebär för framtiden, o.s.v,o.s.v….
Om man bara hade samma förmåga som Einstein:
“Jag tänker aldrig på morgondagen, den kommer tids nog.”
//Hälsar Pawel, också ett Asimov-fan
Magnus
7. January 2012 at 22:51Mm, det Chris Anderson och andra webideologer säger behandlas ju ofta som om det inte kunde ifrågasättas. Jag kommenterade någonstans för ett par år sen med just CA i tankarna , att Kjell Häglund – en man som har en liknande position och sätt att uttrycka sig som Anderson, men på en litet lägre kändisnivå, en mera lokal medieguru – tänder på människor som har det här snyggt auktoritativa, litet ironiskt draperade sättet att tala om det som ska förändras. Vill minnas att Häglund blev ganska irriterad och bestämt förnekade att han inte skulle göra en intellektuell granskning av de tänkare han skriver om, att han bara lät sig förföras, men visst är det så här det fungerar på massor av håll i media idag? Och särskilt när diskussionen berör webb och media. Man skummar igenom några påståenden och argument, som inte har någon speciell backning, och den här jeppen som skriver (i en tidning eller på sin blogg) reagerar inte med att granska det utan med att säga ungefär “Åh, vilken god pralin! Så elegant han säger det! Parbleu!” . Alltså måste det vara sant…
Jenny Maria
9. January 2012 at 10:58@Claes, jag undrar om det är möjligt? Eller det är det ju men svårt att veta vad som är vad. Det finns miljöer, forskarmiljöer, som har lyckats med det. Och brukar det inte vara prestigelöshet och just oberoende som är nödvändigt? Om vi talar i generella termer.
@Pawel – God Fortsättning! Hoppas vi ses 2012!
@Magnus – mycket intressant. Häglund är en av de bästa redaktörer jag har arbetat med och han skriver väldigt bra själv men jag tycker också att han har tendenser att bli förförd. Jag tycker just män har det mer än kvinnor, blir förförda av en till exempel revolutionsromantisk grupp. Män haussar varandra i offentligheten på ett annat vis. Kanske har jag fel. Å andra sidan har jag själv också tendenser på att bli förförd, jag har ett elitistisk drag där jag ibland kan gilla också människor med obehagliga åsikter för att de är smarta eller skriver bra. Det här är mycket intressant, det skulle jag gärna skriva mer om.
Pawel Flato
10. January 2012 at 10:38@Magnus
“Man skummar igenom några påståenden och argument, som inte har någon speciell backning, och den här jeppen som skriver (i en tidning eller på sin blogg) reagerar inte med att granska det utan med att säga ungefär “Åh, vilken god pralin! Så elegant han säger det! Parbleu!”. Alltså måste det vara sant…”
Som sagt mycket intressant.
Är inte detta en, mer eller mindre medveten, metod att skydda och bevara sin egen position i hierarkin?
Genom beröm och uppskattande ord ger man tyngd åt andras tyckande och därmed näring till en mer överseende, inte så nogräknad, kultur. Något som därmed minskar trycket på ens egna utsagor.
Genom att undvika en allt för kritisk hållning och krav på konkretion så blir livet lite enklare helt enkelt?
Claes Thureson
10. January 2012 at 22:19@Jenny Maria: Nej, jag tror inte det är möjligt. Det är ju inte ens särskilt lätt ens i den vetenskapliga världen som ju är full av intriger, prestige och baktaleri. Men det är en praktisk tillämpning av den vetenskapliga metoden jag önskar i samhällslivet, och att det inte bara ska vara tyckande i den politiska styrningen. Tyvärr verkar käbblande utan faktaunderbyggnad vara mer intressant än ett rationellt utnyttjande av begränsade resurser för att nå de mål man strävar efter.
När det gäller prognoser så är det för mig något mer än enstaka personers förutsägelser om framtiden. En prognos baseras på mängder med fakta och är helst en matematisk modell. Riktiga prognoser ska inte förväxlas med förutsägelser, men det finns all anledning att vara kritisk även till prognoser, men de fungerar mycket väl som indikatorer och måste tolkas. Men så ser jag på det, som är geolog och skolad inom naturvetenskap.
Magnus
11. January 2012 at 11:23@Pawel: Ja, visst handlar det om ryggdunkande och ibland infantila hyperboler. Nyss såg jag Jens Liljestrand I DN kasta in en rad om “Bengt Ohlssons redan klassiska uppgörelse med kulturvänstern” – publicerad för en vecka sen på samma sida (naturligtvis slänger JL in det i en artikel som inte har mer än ytterst marginell beröring med det Ohlsson dundrade om). Det går snabbt att bli klassiker idag! Formuleringen får moig att tänka på Tage Danielsssons skämt om att man skulle skicka in en galet hyllande recension av hans “Bok” (numera en *verklig* klassiker) till kulturredaktionen vid den dagstidning man läste och begära rubriken “Dante distanserad!”
Kritiken är mycket mindre diskursiv idag än för tjugo eller femtio år sen; man ska ha raka puckar. Att det leder till att tidningarna förlorar läsare och inkomster är inte något som behöver räknas in i kalkylen.
Magnus
11. January 2012 at 11:35Raka puckar, men samtidigt tillsnidade på ett sätt som inte graverar in ett tydligt formulerat ställningstagande i själva orden. Man amvänder anekdoter, insinuationer och påståenden som ställs sida vid sida – läsaren får fylla i en vinkel som är klart uttalad, men inte uttalad _i_sig_själv_ – i stället för att man klart formulerar vad det är man påstår eller supponerar. Det där löskokta, sliriga sättet att skriva är ju vanligt idag, från ledarsidor till kultursidor till nyheter, och syftet är naturligtvis att framstå som tuff och smart men samtidigt inte blottställa sig för motangrepp så som man skulle göra om man öppet, explicit uttalade vad man menar.
Bengt O. Karlsson
12. January 2012 at 12:16Berkely
var sakely
Hume
var dume