Let us now praise Maria Lantz

lantz

Maria Lantz är ny rektor för Konstfack vilket gör mig glad. Lantz har resning, är skarp, kunnig, genuint engagerad och har stor erfarenhet. Vidare är hon prestigelös och hederlig och har ett slags naturligt gehör för begåvning och långsiktig god utveckling.

När jag flyttade från Örnsköldsvik till Skåne 2006 hade jag främst försörjt mig som pressfotograf men jag hade också läst in en rad ämnen på universitetet. Jag trodde det skulle bli svårt att hitta arbete, det är det alltid, men jag hade en fin portfölj och extremt goda referenser. Planen var att få extrajobb och sedan göra mig oumbärlig, vilket jag har lyckats med tidigare.

Men tidningarna var helt ointresserade av att ens se på min portfölj eller mina referenser. Jag hade inga kontakter och begrep snart, vilket jag i och för sig märkt av när jag arbetade på redaktion, att nya fotografer rekryterades via bildjournalistutbildningarna. Unga personer som kom som praktikanter fick sedan chans på extrajobben eller så var det andra personliga kontakter som gällde. Och varför inte? De som kom från det hållet var unga, duktiga fotografer som lärde sig systemet och arbetsplatsen utan att tidningen behövde betala för det. Jag var en snart medelålders trebarnsmamma och jag märkte att folk hade vissa föreställningar om en sådan som jag inte kunde rå på. Och det var som om jag var ointressant oavsett vilket portfölj jag kunde visa upp.

Så jag började söka alla möjliga jobb, började skriva gratis men paniken växte när sparpengarna tog slut (dyr hyra, tre barn och en sambo utan stora inkomster gjorde situationen sårbar). Och som några av er vet, desperation arbetar mot en.

Botten nåddes jag när jag ringde Sydsvenskans dåvarande kulturredaktör efter att ha skickat text och han skitförbannat sa ”Jag vill inte läsa något av dig.” Han visste ju inte vem jag var utan menade just att jag var ”ingen” för honom, varför skulle han läsa något av mig? Det här är kört, tänkte jag, och var sannerligen beredd att omskola mig till vad som helst, men jag hade inte råd just då utan var tvungen att försörja mig nu och här.

(Låt er nu inte nedslås kids, många redaktörer är snälla och trevliga. Ett kort tag efter det här gav mig Stéphan Linnér på KvP mitt första gig och sedan dess har jag inte saknat arbete en enda dag, ganska snart tvingades jag till och med tacka nej till arbete. Jag har så många erfarenheter med duktiga, roliga och trevliga redaktörer.)

Dagen efter ”Jag vill inte läsa något av dig-samtalet” skickade jag, som jag minns, två texter om foto till Maria Lantz, som då var redaktör för bildmagasinet Motiv. Samma förmiddag ringer Maria upp. Hon vet överhuvudtaget inte vem jag är och hon har ingen specifik anledning utan vill prata om mina texter, hur bra de är och vad mycket jag kan om fotografi. Maria frågar om min utbildning och min erfarenhet, kommer med väldigt mycket beröm och undrar om vi inte kan ses när hon kommer till Lund.

Det gjorde vi, vi fikade i Lund och har sedan dess träffats då och då. Vi har fortsatt vår sporadiska men kontinuerliga diskussion om fotografi närhelst vi fått tillfälle. Och som ni förstår var hennes telefonsamtal sannerligen uppmuntran i rätt tid.

Att jag skriver det här kommer säkert som en överraskning för Maria, hon är inte direkt medveten om att hon är på det här viset och gör inte såhär för att vara snäll. Hon är ”bara” en genuint intresserad, seriös kritiker/konstnär/lärare som gillar andras begåvning och kunnighet både inom sitt yrke och som människa.

För att vara chef är alltid svårt. Jag var det själv i sex år, och man kan misslyckas trots att man är bra. (Obs, jag var 20 år när jag blev chef och bra på ett vis: företaget ökade vinsten varje månad i sex år, men sämre med de anställda.) Många chefer, oavsett bransch, ser alltid talang som konkurrens, andra är bara är ointresserade av annat än den egna karriären och många saknar själva kunskap för att kunna värdera andras kunskaper.

Maria Lantz är motsatsen till allt sådant och det är utmärkt att hon nu ska vara rektor för Konstfack.

THERE ARE 12 COMMENTS ON “Let us now praise Maria Lantz”

Rävjägarn

19. February 2012 at 15:21

Åh, så bra! Älskar när folk ser talang framförallt och inte allt det andra, som lätt förblindar.

Jenny Maria

19. February 2012 at 17:01

Visst är det bra! När jag ser mig omkring så förstår jag att jag instinktivt har börjat omge mig med den sortens människor. För det är sådana jag föredrar.

Anna Brodow

20. February 2012 at 10:45

Det var en bra text och roligt för mig som läsare att få mer inblick i din karriär. Jag vet själv hur viktigt det är med de där personerna som tror på en i rätt stund. Det kan ju rädda livet på en, inte så dramatiskt kanske som livet i konkret mening, men livet som skribent/fotograf/forskare eller vad de nu än man har gett sig in på. Mårten Castenfors på SvD var en sådan person för mig, han lyfte mig på fötter bara genom att säga att tyckte att jag var bra på att skriva. Då var jag heller inte “någon”.

Det är hemskt med sådana där som bara ser människor genom andras bedömningar eller beroende på vilken position en person har.

Jenny Maria

20. February 2012 at 11:11

De här historierna är intressanta Anna, jag hade gärna hört din, och jag har nog cirka fem sådana här personer som har kommit i rätt tid. Många frågar mig, både på mejl och när vi ses, om hur man slår sig in i branschen. För det är det svåra, om man inte redan har en position. Jag bevarar de där personerna, de som gav en chansen, i hjärtat.

Efter det där Sydsvenskan-samtalet var jag redo att ge upp. Och inte egentligen för att jag inte trodde på min förmåga utan för att dörren tycktes stängd. Och orden kulturredaktören sa skulle vid ett annat tillfälle inte ha betytt något men gjorde ont just på grund av den desperata situation jag befann mig i. ”Det är hemskt med sådana där som bara ser människor genom andras bedömningar eller beroende på vilken position en person har.” – ja och jag tror att den sortens chef är till stor skada, inte bara för enskilda utan för verksamheten i stort. Obs, då menar jag inte att chefer inte ska vara hårda, det måste de kunna vara.

Magnus

25. February 2012 at 07:30

Blick för begåvade personer som kommer med nya grepp, gör oväntade kombinationer och som kan ta strid för en bra text är vad alla mediechefer idag hyllar som väsentliga chefsdygder – men i realiteten är det ofta inte det man går på. Det chefen väljer är mycket ofta någon som passar i det fyrkantiga hål man har ritat in på kartan, som kan läras upp på företaget (som du är inne på) och som kommer att känna sig stå i tacksamhetsskuld till de som lär upp honom/hennen och givetvis till chefen. Inte så konstigt att många tidningar, inklusive Sydan, ser ut som de gör.

Jag sade upp prenumerationen på SDS sommaren 2010; den utlösande faktorn då var en korkad och platt artikel om Erik Lindegren av just den kulturchef du nämner, även om han då hade flyttat ett steg högre upp (han stod förmodligen inte att refusera, men man frågar sig också varför inte Rakel Chukri skriver den sortens texter). Men egentligen handlade det om en längre tids känsla av att tidningen var på väg utför och blev allt mer poserande, allt mer inskränkt och förutsägbar. Och för dyr. Jag tog upp prenumerationen igen året efter, när jag praktiskt taget själv kunde bestämma prenumerationspriset (det säger en del om hur desperata de är att locka nya kunder!) men har nu sagt upp definitivt; tidningen känns nu plattare och mera riktningslös än någonsin. Dessutom verkar ju textinnehållet bara krympa ihop som en vante. När kommer någon att fylla det hål på dagstidningsmarknaden som gapar i Lund och Mellanskåne, och göra’t med den sorts ambitioner som Sydsvenskan sedan länge har släppt?

Jenny Maria

28. February 2012 at 09:30

Jag har inte samma negativa bild som du av redaktionerna Magnus, jag tror iofs att vem som är chef och dennes egenskaper betyder mycket för om de ideal, självständighet/talang/skärpa/osv, uppfylls. Det är också de dåliga cheferna som aldrig inser att de är dåliga. Medan de bra är självkritiska.

Jag vet inte heller varför Sydsvenskan inte får till det, de har ju ett guldläge. Ingen konkurrent i västskåne som är ett av de mest vitala områdena i Sverige, kanske är det det som är problemet? Men jag vet inte om den arrogans som det ibland rapporteras om är överdriven.

Det är en utmärkt bildtidning, Sveriges bästa förmodligen, och det finns skribenter där som är mycket bra. Det är en otrolig förlust för dem att ha tappat Niklas Orrenius.

Läser du HD:s kultursidor nåt? Jag tycker de är mycket bra.

Magnus

28. February 2012 at 18:39

Jo, HD läser jag ibland, och de är faktiskt bättre. Jag tror att SDS har tappat mycket på att de inte har någon stark och profilerad konkurrent alls i södra Skåne – varken publicistiskt eller ekonomiskt stark. Samtidigt har de väl ett starkt tryck på sig från ägarna att gå med vinst. Arbetet var inte bra under sina sista år, men den var dock _annorlunda_, stod för ett annat tilltal och belyste andra saker, andra frågor än Sydis.

Visst, Sydan har mycket bra bilder och fotografer, men jag prenumererar inte på tidningar för bilder, särskilt inte dagstidningar. Vi lever i en bilddränkt värld (i ordets mera tveksamma mening) nu för tiden. Det känns som att de fyller ut med bilder när texterna inte räcker till, det är de i och för sig inte ensamma om. Men framför allt känns SDS alltför ofta som en anpasslig tidning som försöker leka radikal och utmanande men inte lyckas – och jag säger inte detta från SD-hållet, utan från vänster, eller vänstermitten som man sade förr.

Apropå vändningen om Rakel menade jag f ö att det är tråkigt att hon inte syns mer på sidan och att hon verkar ha blivit litet inmotad på “invandrar- och genusfrågor plus Orienten”, dvs det hon får göra är kopplat till hennes bakgrund. Jag tror att hon kan betydligt mer, och när hon kom in i tidningen (och innan dess på Lundagård etc) var det fräckt att hon *inte* begränsade sig till den typen av ämnen. Det brukar vara kulturredaktionens chef som väntas skriva, eller kan kapa åt sig att skriva (som en av flera i alla fall) när det är riktigt tunga och brännande frågor. Men så fort det är något tungt som händer eller diskuteras så är det Per Svensson som skriver, och han är oftast ointressant.

bergh

20. April 2012 at 15:39

ang Rakel: Hon kan oerhört mycket mer än “invandrar- och genusfrågor plus Orienten”. Jag trodde det var hennes val att skriva om det hön gör. Det var kanske naivt av mig.

Magnus

25. April 2012 at 11:51

bergh: att “invandrartjejer” får skriva om den sortens frågor brukar vara förstavalet från ‘redaktionens* sida, men Rakel är ju chef och borde kunna sätta sig över den sortens bedömningar både när det gäller sig själv och andra. Och ingen journalist som kommit en bit i karriären gillar väl att bara begränsa sig till den sorts ämnen man förväntas skriva om utifrån sin bakgrund?

Idag är “invandrartjejer skriver om invandrare (från den egna regionen) och om hipp ungdomskultur” (Möllan, etc) formulär 1A i media – det hänger delvis samman med vågen för identitetspolitiska vinklar – men Rakel Chukri har tidigare uttryckt att hon var emot den sortens slappt nischande av skribenter, särskilt åsiktsjournalister. Hon har uttryckt det både i skrift och i tal, så jag är säker på att hon är medveten om problemet. Dessutom läste jag henne några år innan hon började skriva i Sydan; då kände hon uppenbarligen inget tryck på sig att vinkla in på invandrare och kvinnorelaterat.

Men idag är chefen för en redaktion inte alltid lika absolut chef som det var fallet för en generation sedan. Även om man pro forma är emsam chef så kan man vara uppbunden av andra överenskommelser, av krav på att sidan ska sälja, eller av gamla medarbetare som håller på sin rätt.

Jenny Maria

29. April 2012 at 11:17

Det Bergh menar är att Rakel givetvis själv bestämmer om vad hon ska skriva. Och så är jag säker på att det är. Hon har ett uppdrag att bevaka men ingen annan bestämmer om vad hon väljer att skriva om.

Du har Magnus, som jag förstår det, en massa fördomar om hur det går till på redaktioner. Det finns inga kvoter eller politiskt korrekta beslut som det ska levas upp till. Vissa skribenter har större trovärdighet i vissa frågor. Men det blir trist om personer med annan bakgrund än helt svensk alltid blir nischade på att skriva utifrån sin egen historia.

Chefer är inte så svaga som du tror, generellt, men det har kommit in andra hänsyn att ta. Tidningarna vill gå med vinst. Löner och arvoden för vissa personer har höjts, samtidigt vill man ha innehållet så billigt som möjligt. Det tycks alltid finnas pengar till höga löner för somliga och tekniska nya lösningar men inte för innehåll, vilket är det viktigaste.

Det går dåligt för Sydsvenskan och det är olyckligt. Skåne behöver en rik, stark dagstidning. Jag hoppas de ska kunna lösa det.

Magnus

29. April 2012 at 18:02

@Jenny; Frågar du svenska journalister idag så kommer vederbörande _alltid_ att säga att det jag skriver görs i grunden enbart utifrån omsorg om fakta, aktning för publicistiken och för läsarna, ingen har någonsin utsatts för öppna eller halvt dolda påtryckningar att skriva på ett visst sätt, inte på de tidningar jag har erfarenhet av, alla som sitter här på tidningen är superkompetenta och kan själva välja att stå upp för vad de skriver, ingen blir begränsad eller satt på triviala uppdrag därför att några andra skribenter ska matchas fram, och tidningen sviker aldrig sina kritiska uppdrag. Nej, nej, nej. Och ingen har heller någonsin hört talas om kampanjjournalistik eller rapportering som köper in sig i PR-industrins synpunkter och packar om dess bilder och spinn som nyheter eller krönikor. naturligtvis inte.

Vi får nog “agree to disagree”. Min bild är att mediechefer idag ofta är ganska svaga, i den meningen att de ofta sitter i knät på andra, även om det inte syns så tydligt utåt, och att de i praktiken knappast följer några publicistiska principer; man går ofta efter en våta-fingret-i-luften-attityd och ett intresse för den mediala dramaturgin och för läsarklick snarare än för nyheter och samtidsfrågor som sådana. Dessutom är det uppenbart att tidningarna, särskilt kultur- och debattsidorna, till stor del har lagt ner sin roll som starka och väsentliga debattarenor. Sydsvenskan är ett utmärkt exempel på dessa tendenser, mn jag förstår om du inte vill ha en alltför skarp diskussion om Malmös största dagstidning här på bloggen.

Jenny Maria

29. April 2012 at 19:20

Du kan inte på allvar tro att jag är rädd för att diskutera något om Sydsvenskan här. För det första läser knappast någon av cheferna där min blogg, för det andra: om de alls vet vem jag är, högst tveksamt, så är de redan inte särskilt förtjusta i mig. Jag gör mig inga som helst förhoppningar om att någonsin skriva för dem. Dessutom är jag mycket nöjd med de uppdragsgivare jag har.

Det enda jag vill ha sagt är att du har den där konspirationsteoretiska nyansen som jag ogillar och vill argumentera emot, helt enkelt för att jag inte tror den är sann. Att det sedan i mediebranschen är som i alla andra branscher att vissa chefer belönar vissa personer och bestraffar andra, det är en annan sak.

Jag vet att jag har varit ogillad av somliga inne på några redaktioner och även att jag har blivit avpolleterad. Vissa människor är dåliga på det de gör. Jag har haft redaktörer som helt enkelt inte har koll på sitt jobb eller ingen särskild känsla för text eller sådana som faktiskt bara vill ha skribenter som uttrycker exakt samma åsikter som de själva men motsatsen är mer sann. En redaktör blir ofta glad när man har egna åsikter och är beredd att gå i debatt.

Många kritiker är dåliga för att de till exempel sitter i konstvärldens knä, andra verkar alltid ha den mest gångbara åsikten och så vidare. Allt det där är sant men det ligger på en annan nivå än att det skulle finnas någon medveten nedmontering av det kritiska uppdraget.

Idag är det hälften så många journalister som skriver dubbelt så mycket. Det finns ett generellt kunskapsförakt och ett förakt mot intellektuella som spiller över också på tidningsvärlden. Alla klagar på att AB gör pissnyheter men det är ofta de artiklarna som läses mest. Och tidningarna är företag.

Vad jag vill säga är att allt det där förekommer men är inte alls lika medvetet styrt eller ofta förekommande som du vill mena.

COMMENT ON THIS POST