Jag i min trädgård.

Så märkligt jag drömde i natt – en bra dröm. Jag arbetade på lantbruk och ett särskilt gulvitt ljus vilade över hela nejden medan jag plockade sockerärtor från stora, uppbundna plantor. Efter det skulle jag namnge betor. (Yes, jättekonstigt.) På ett stort vitt ark skrev jag siffror: 1, 2, 3 och så vidare och efter siffran betans namn som händelsevis var ord ur Nietzsches ”Den glada vetenskapen”!

I färd med denna syssla kommer bonden, min chef, och börjar prata med mig. Han berättar att hans vuxne son, som han avgudade, hastigt dött för cirka ett halvår sedan vilket gjort honom förkrossad, tom och förstörd men att ha kommit till en punkt där han varit tvungen att bestämma sig för om han själv skulle leva eller dö och att han då bestämt sig för att leva.

Så gick jag in i ett kök, mitt kök tydligen, men det var annorlunda än det kök jag har. Och där hade min äldsta dotter hängt fram mina barns allra första babykläder på små galgar. Kläder de burit som nyfödda, jag kände igen dem alla; den blå omlotttröjan med små björnar som singlade ner från himlen med paraply, den beiga sparkdräkten i tjock bomull, den lilla babyhättan i mjukt, virkat silke. Jag greps av en våldsam sentimentalitet.