Vi, svenska folket

Jan Emanuel och hans far

Vafalls? Ohederligt? Skattepengar som jag med eget arbete försnillat från fattiga? Far kan inte mena allvar när han kallar det ett problem.

Vi, svenska folket, vill inte att skattepengar avsatta för att ta emot ensamkommande flyktingbarn ska gå till Jan Emanuel Johansson så att han kan köpa en Lamborghini. Vi, svenska folket, vill inte heller att en S-politiker som Ola Salsten kan skaffa miljoninkomster på att lura kids på en framtid genom att ge dem en undermålig gymnasieutbildning. Och inte heller vill vi att kusinerna Harry Kravis och George Roberts, båda två Carema-delägare, ska styra om svenska skattepengar till sig själv för att kunna leva i en sådan lyx att det skulle göra Idi Amin och Imelda Marcos avundsjuka.

Jag tror inte ni tycker det är arrogant att jag skriver vi. En majoritet av oss gillar inte att vår inbetalda skatt ska bidra till den här sortens privatförmögenheter. Ändå finns just nu, som jag förstår det, inga konkreta politiska förslag om att göra något åt det. Upplys mig gärna om jag har fel.

Slutsatsen jag drar är att politiken inte fungerar när det gäller att förvalta folket vilja i den här stora frågan och det är allvarligt. Kommer något parti, och inte bara enskilda politiker, att stiga fram och göra sig till valbart alternativ för att bekämpa den här sortens legitimerad korruption? (Det här har inte med höger eller vänster att göra utan handlar om heder och anständighet.) Och om det inte sker? Betyder det att vi gått från att vara en hyfsad demokrati till en bananrepuplik på någon generation?

Att somliga personer är omoraliska och kommer att förse sig med pengar om de kan kommer vi aldrig att komma undan. Därför ligger misslyckandet hos politikerna som inte förmått stoppa det. Och de kommer undan, media har avslöjat samtliga de här fallen. När Aktuellt vill att Jan Emanuel ska komma till ett boende för invandrarungdomar för att prata om saken vägrar han helt sonika. Han vill väl inte se det förfall han är orsaken till och detsamma gäller Salsten. Dessa folkvalda politiker som gjort oetiska affärer vägrar svara på frågor om det – så bekvämt!

Låt mig bara avsluta med att be er tänka på hur mycket gott alla dessa pengar som nu går till enskildas lyx hade kunnat innebära för ett stort antal människor.

THERE ARE 14 COMMENTS ON “Vi, svenska folket”

Jenny Maria

2. April 2012 at 11:47

Jag är inte generellt emot privatiseringar, här där jag bor har vi en utmärkt vårdcentral som startats och drivs av en läkare som själv arbetar i verksamheten. Det är den bästa vårdcentral jag haft tillgång till och som jag förstår det gör de, just nu, ingen vinst. Jag har inget emot vinst heller, jag har emot när vinsten beror på mänskligt lidande och ohederlighet.

Einar J

2. April 2012 at 15:36

Instämmer helt!

Fransyskan H

2. April 2012 at 20:40

Och du. Vilken fin text, den din, “Den som söker skall finna Don Draper”. Ytterst välformulerad runt frâgor/irritationsmoment som ej är enkla att formulera.

Rävjägarn

2. April 2012 at 21:24

Usch, det är hemskt! Här i Stockholm går miljoner till näraktuter som talar om för besökarna att de är förkylda och bör vila ett par dagar. Däremot finns det inga pengar till att vårda verkligt sjuka, som istället skickas hem så snart operationen är avslutad. Spillrorna får hemtjänsten ha hand om. Detta ger upphov till lidande helt onödan pga av felaktiga prioriteringar.

Jenny Maria

3. April 2012 at 09:00

Det där säger flera vänner som arbetar inom vården. Alla vill ha de enkla patienterna medan de svårt sjuka åsidosätts. Dåligt. :(

härliga personen

5. April 2012 at 21:52

försöker skriva kommentarer men det är svårt

härliga personen

5. April 2012 at 21:54

hej där, jag är tillbaka tror jag

Jenny Maria

9. April 2012 at 21:34

Härlig person, du hade fastnat i spamfiltret. Gud vet varför. Är du tillbaka?

Magnus

12. April 2012 at 01:16

Att politiken skulle legitimeras genom medborgarnas diskussion , deras upplysta val och deras eget arbete inom den politiska sfären, det ser idag mest ut som ett dåligt skämt. Tanken att den politiska sfären lever av ett ständigt, dubbelriktat utbyte mellan de “proffspolitiska” arenorna – riksdag, regering, kommunala rådslag, debattsidor – och omvärlden, att politiken är en medborgarnas tjänst åt sig själva och åt varandra, den är naturligtvis klok och nobel, men den har i nuläget knappast någon bäring på hur det funkar i Sverige. Eller i en hel del andra demokratier.

Både i Sverige och i USA är politiken idag i stort sett en dyr och halveffektiv PR-sväng i samverkan med en mängd lobbande snäva särintressen som redan är starkt privilegierade, och det där präglar ju debatten och lagstiftandet. Många i samhällets övre skikt vill inte ha några begränsningar för huggsexeprivatiserandet av folkets tillgångar, eller ha någon öppen debatt om till exempel bankerna, och då blir det inte det heller, oavsett hur goda argument det finns för att de här skeendena skapar grova orättvisor. Och utrymmet för att kräva en ändrad kurs i de här frågorna i massmedia blir också väldigt begränsat.

Jenny Maria

13. April 2012 at 08:42

“Många i samhällets övre skikt vill inte ha några begränsningar för huggsexeprivatiserandet av folkets tillgångar, eller ha någon öppen debatt om till exempel bankerna, och då blir det inte det heller, oavsett hur goda argument det finns för att de här skeendena skapar grova orättvisor”

Jag håller med om det. Jag tror att det finns en klass som tjänar på systemet som det nu är och därför inte klagar. Korruption finns ju för att folk tjänar på det.

Men samtidigt tycker jag det skrivs väldigt mycket om det i media.

Magnus

13. April 2012 at 22:30

Det skrivs kanske om enstaka exempel men då mallas det oftast bara som isolerade snyfthistorier. Tidningarna har dessutom ingen som helst konsekvens eller uthållighet i att berätta om den slags utgränsning och förstörelse som pågår. Normalt undviker man att göra det. Det blir som i USA där många till höger och ute i landet är arga (nu liksom för tre-fyra år sen) på feta VD-katter som skott sig på diverse bidrag eller svindlande affärer, men dessa grupperoch medieaktörer ser krisen enbart som en fråga om ett fåtals individuella girighet, de stöter ifrån sig allt som handlar om att belysa de strukturer och lagar som gör det möjligt´- till exempel den skenande avregleringen av den finansiella sektorn, ledarkulten inom börsbolag och banker, utslagningen av miljoner vanliga jobb eller den dåliga kontrollen av diverse bluffbolag…

När SEB:s Falkengren sitter i en intervju (nyligen i SvD) och deklarerar att hon tittar mycket på Lyxfällan och att människorna som förköpt sig på massor av prylar och kläder där har mycket gemensamt med dem som inte trivs med bankerna eller som blir vräkta, mister jobbet etc, så säger det mer än tusensidiga analyser om hur uppfuckat det politiska och mediala läget är i landet. Svenskans reporter gjorde inga egentliga invändningar, i kommentarerna blev bankdirektören däremot strimlad. och det på ett välformulerat sätt, men det Falkengren säger hörs ju i aningen mer inlindade former överallt idag.

Magnus

14. April 2012 at 02:20

Jag syftar alltså, i förra repliken, på de grupper i USA som står hyfsat nära republikanerna och tea-party-rörelsen, inte Occupy-grupperna. Att hata feta VD:ar, deras jonglerande med pengar och deras lobbying är naturligtvis en folksport i USA, nu som för hundra år sedan, men för många går det hand i hand med att avvisa alla slags krav på offentlig kontroll. Man är emot vissa individuella fat cats, men lika mycket emot alla idéer om att kapa bonusar i företag som tagit emot hundratals miljoner dollar i offentliga stödpengar och lån eller åtgärder mot skattefusk och -planering; man ser det bara som en fråga om det ena eller andra rika svarta fåret men uppfattar det som oamerikanskt att tala om klasskonflikter eller kräva ansvar via lagstiftning. Och då blir det en impotent eller till och med reaktionär diskussion.

Det är samma sak i Sverige när folk som hamnat i kläm aunder arbetslöshet, sjukförsäkringsregler, mobbning på jobbet etc bara beskrivs som offer för en eller annan ond byråkrat, samtidigt som det antyds att de här personerna är “svaga offer” som borde tagit sig i kragen, sparat och jobbat hårdare. Problemet är ju inte i grunden onda byråkrater utan precis de regler dessa byråkrater följer, mer eller mindre villigt, och bristen på ansvar. Och det säger man inte gärna öppet.

COMMENT ON THIS POST