En gardin som ger vika

14.42.31

14.43.12

14.45.31

Studenter och en och annan lärare på Högskolan för fotografi.

Det är värsta underbara dagen utanför, ljus och blåsig, och trädet utanför mitt fönster håller på att slå ut. Jag har varit i Göteborg och opponerat på kandidateleverna. De var mycket begåvade ska ni veta. Min uppgift i livet tycks vara att kritisera det andra gör. Nåja, det är i sin ordning. Och jag har varit på min kompis Hans 50-årsfest och det var superroligt – det fanns inget att kritisera.

Vänta nu, jag ångrar mig om det där första jag skrev, det är inte underbart att det blåser utan dåligt. Jag gör mig alltid planer på att fotografera blommande träd men hinner aldrig, ty blommorna försvinner så snabbt och ännu snabbare om det ska vårstorma! Går inte den här tiden oförskämt snabbt? Träden blommar, jag fyller år och sen är det skolavslutning.

På tåget från och till Göteborg läste jag en novellsamling av Frances Bellerby. Hon föddes 1899 och dog 1975, och det finns en särskild tragisk händelse i hennes liv. Hon var en ovanligt sportig person som njöt av att ägna sig åt idrott och friluftsliv men när hon och hennes man tramsade runt på klippor och hon skulle hoppa upp i hans famn (eller nåt) så snubblade hon, föll och skadade ryggen illa. Detta var precis efter hon fyllt trettio år och innebar att hon fick leva med smärta och dålig rörelseförmåga resten av livet. :(

En av hennes noveller, ”Soft and fair”, inleds: ”Time is, perhaps, little more than a flimsy curtain, which under the least pressure of intensity gives way.”

THERE ARE 3 COMMENTS ON “En gardin som ger vika”

Malin Mörth

29. April 2012 at 10:41

Du vet väl att det faktiskt blåser mer nuförtiden? På grund av klimatförändringarna. Det är inte jag som hittat på alltså. I min barndoms Stockholm var inte blåst något påtagligt. Nu stretar man alltid fram i motvind.

Och att syrenerna nuförtiden blommar så tidigt och så snabbt att de är utblommade till skolavslutningarna ofta? I alla fall i denna stad. Tiden är ur led.

Tänker på dig när jag läser om den där ryggen.

Jenny Maria

29. April 2012 at 10:59

Nej, det tror jag inte att jag visste. Att det blåser mer alltså. Där jag bor blåser det förfärligt.

Ja, kanske därför Bellerbys öde grep mig. Jag tänkte faktiskt inte på det och jag skadades inte alls på samma vis av mitt fall. Men det är ett fall som jag känner av varje dag.

Göran

29. April 2012 at 21:20

Underbar inledning på en berättelse. Både din och Frances.

COMMENT ON THIS POST




    Archive