“Sådan är världen vi klamrar oss fast vid”

Älskar en bra gruppbild

Ekonomiska män. Inte att förväxla med Den ekonomiske mannen eller Homo economicus

Idag recenserar jag Katrine Kielos senaste bok, Det enda könet, i SvD och man känner sig alltid nedrig när man ger någon dålig kritik. (Någon har ansträngt sig och så är man sur…) Men nåja, det är just det där med ansträngningen – den är inte tillräcklig. Kielos problem kan sammanfattas i ”generell oaktsamhet med språk och analys” och vårdslösheten är så allvarlig att läsningen blir svår.

Nedan ett utdrag från sidan 143, den sista biten av kapitel 8 som heter: I vilket vi får se att inte heller män är som den ekonomiske mannen:

Vissa människor tvättar händerna två hundra gånger om dagen, andra vägrar göra vänstersvängar med bilen. Det finns de som kan kolla på sport tio timmar om dagen. Det finns de som kan skrubba badrumsgolvet femton timmar om dagen. Är man rädd för att Arsenal ska förlora ägnar man sig åt det. Är man rädd för baciller ägnar man sig åt det. Det finns bara en logik. En rationalitet. Mår man riktigt dåligt tar man livet av sig. Meningen med det hela, är inte alls med det hela. Den är inspärrad i behållare som inte bör öppnas. Många intagna är övertygade om att alla andra är galna, utom de själva. Just mina tvångsmässiga utbrott och ritualer är normala reaktioner på onormala omständigheter. De släcker ljuset på avdelningen, du skriker ut sin ångest och det tomma ljud som kommer ur din mun är också en form av efterfrågan. Världen snurrar vidare i spåren det stakar ut. Det är själva helveteskarusellen. Du måste få ut mer än vad du lade in, allt annat är definitionen av meningslöshet. Även i en enda armé som marscherar åt ett enda håll är du alltid ensam. En logik, en värld och du dör din egen död.

Sådan är världen vi klamrar oss fast vid.

Stycket är inte taget ur sitt sammanhang, det finns inget som leder upp till det här resonemanget. (Bara ännu mer av samma slag.) Dock finns en hänvisning i den mycket bristfälliga notapparaten som man inte säkert kan leda till rätt text men som man kan gissa har något med det att göra: En man klättrar upp i ett kyrktorn och galer som en tupp: För rationella förklaringar till galenskap, se Caplan, 2005. Det gör inte saken bättre utan värre: Jaha, det kan finnas något rimligt bakom det här men vi får inte reda på vad det är? (En handledare sa en gång till mig att varje not ska tryggt och säkert kunna ledas till rätt bit text. Det är ett bra råd.)

Förvisso är problemen desamma i Våldtäkt och romantik eller den här krönikan som jag läste nu. (Gud är också här, då och då, plötsligt och obegripligt inblandad i resonemangen.) Men det här är ju Kielos hennes andra bok, på ett stort förlag.

Alla vi som försöker håller oss ajour med böcker och press om ekonomi märker att Kielos ofta använder sig av de mest kända undersökningarna. Det är förvisso ingen kritik i sig, man kan göra det bra eller dåligt. Och jag läste nyss den politiske filosofen Michael Sandels nyutgivna bok What money can’t buy. The moral limits of markets. Han har flera av de exempel som Kielos har med rörande hur ekonomiska incitament fungerar men använder dem mer nogsamt. Ett av dessa exempel handlar om hur föräldrar som kom sent till dagishämtningen gavs böter, med resultatet att de kom ännu senare då de nu kände att de betalade för sig. Det är Gneezy och Rustichini som ligger bakom studien, vars giltighet har kritiserats hårt. Men det nämns inte, Kielos har inte heller någon hänvisning till källan om en läsare nu skulle vilja studera det vidare.

Det Kielos använder som belägg är ofta märkligt, som att Lennart Nilssons fotografier av foster mot svart bakgrund, de här, är en del av det problem som lett till egocentricitet i ekonomin. ”Bilden av livet, som Lennart Nilsson fotografen skildrade det, slog sig ner i vår kollektiva fantasi och den har stannat där.” Nilssons foster var aborterade och det finns etiska avvägningar att göra i sådant fotografi och det tycks finnas en abortkritik här, eller?, Kielos menar att Nilssons bilder är av död inte av liv och att det tillbakavisar liberalernas idé om autonomi. #?

Men det är väl ingen som tänker, eller ens undermedvetet känner att ”så självständig vill jag också vara” när man ser Nilssons bilder? Kielos argumenterar för att vi är lurade och attraheras av alla möjliga föreställningar om självständighet. Biten om Lennart Nilsson står i kapitel 13 men när jag letar efter förklaringar i notapparaten finns inte kapitel 13 med. Men i noterna för kapitel 12 finns något som kan passa, ”Mamman existerar inte. Hon har blivit till tom rymd – den redan autonoma minirymdhjälten svävar fram: Resonemangen om individualism och Lennart Nilssons bilder bygger på Newman, 1996.

Boken är av Karen Newman och Fetal Positions: Individualism, Science, Visuality. Jag hittar den på Google Books men den handlar om hur Nilssons bilder och andra framställningar av foster har påverkat abortsamtalet i USA, inte om hur liberalernas Homo economicus vunnit kraft.

Jag är ju själv ett slags vänster och ett slags särartsfeminist och längtar efter goda analyser från det hållet men en författare måste vara långt mer duktig i sin hantering av både fakta och åsikter, och inte obekymrat banka ner fyrkantiga klossar i runda hål.

THERE ARE 8 COMMENTS ON ““Sådan är världen vi klamrar oss fast vid””

Håkan

22. May 2012 at 12:57

“Meningen med det hela, är inte alls med det hela. Den är inspärrad i behållare som inte bör öppnas.”

?

Jenny Maria

22. May 2012 at 13:09

Ja, skulle man kanske kunna släppa ut meningen från behållaren?

EmmaS

22. May 2012 at 19:20

Måste säga att det har varit intressant att se hur blandade recensionerna har varit. Alldeles uppenbart är det en bok som kan läsas på många sätt. Själv blev jag faktiskt positivt överraskad. Jag tyckte att den var bättre än jag hade väntat mig. Men jag läste den förstås på ett annat sätt; inte som vetenskaplig litteratur, utan mer som en debattbok. Och jag tyckte inte alls att den var rörig. Att den sedan – som Tore Ellingsen påpekar i Aftonbladet – refererar till en lite gammaldags syn på nationalekonomi är en annan sak, men jag såg inte det som huvudpoängen. Vad tror du själv att de olika läsningarna beror på?

Anders

22. May 2012 at 20:54

För min del så har jag inte någon lust att läsa en bok av någon som skriver så usla ledare. Går boken i samma stil så måste den var värdelös.

Jenny Maria

22. May 2012 at 21:03

Jag har inga riktigt bra teorier. I alla fall inte just nu men jag har inget emot att reaktionerna har blivit så blandade. Tvärtom, känns det bättre. Det är svårare att kritisera när ingen skrivit något bra.

Jag läste också den som en debattbok men är störd över hur många begrepp och hur historieskrivningen, den liberala, har missuppfattats. Det är min uppfattning att ens argumentation måste bygga på något solitt. Hennes beskrivningar av Adam Smith, Den osynliga handen, Tversky och Kahnemans forskning är felaktig/a. Hon har gjort om dem för att passa in i sina teorier. Att hon till exempel tror att det faktum att Adam Smiths mamma serverade sin son mat motsäger Smiths teorier om egenintresse är jättekonstigt.

Väldigt mycket är hämtat från amerikanska tänkare som skriver i New York Times tillexempel, väldigt lite eget, inget faktisk, faktamaterial. Jag nämner ju allt det där.

Det är klart att jag funderar över om jag var för hård, inte på grund av de andra recensionerna, utan för att man alltid gör det när man har varit hård. Men desto mer jag läser i boken desto fler invändningar får jag.

Jenny Maria

22. May 2012 at 21:06

Mitt svar ovan var till Emma.

Anders, jag tycker Kielos ibland har skrivit bra ledare. När jag läste boken Våldtäkt och romantik och senare den här var jag överraskad över den låga kvaliteten.

Jag tycker att boken, precis som krönikan jag länkar till, är förvirrade.

Jenny Maria

25. May 2012 at 11:44

Intressant Bengt. Tack!

COMMENT ON THIS POST