Det har varit ett nöje att läsa honom

Min kopia av Fahrenheit 451

Vid nio års ålder fick Ray Bradbury kännedom om förstörelsen av biblioteket i Alexandria och erfor en smärta som berörde hans innersta. I The Bradbury Chronicles, en biografi av Sam Weller, beskrivs på åtskilliga ställen författarens stora kärlek till det skrivna ordet. Under den amerikanska depressionen, när Bradbury var 12 och reste med sin familj längs Route 66 över kontinenten, sökte han upp närmsta bibliotek så fort de stannade vid ett motell. ”Det blev mitt sätt att bevara mig själv” har han berättat.

Äventyrsböcker, som Tarzan, var vad den unge Bradbury främst var ute efter men han upptäckte att dessa sällan fanns, att det var litteratur som föraktades. Något var i spel, noterade han, som inte handlade om censur utan om att somliga preferenser var mer giltiga än andras och det gjorde honom arg. Som ung vuxen och far till fyra döttrar satt han på bibliotek för att skriva och greps ofta av eufori, varpå han rusade runt, slog upp böcker godtyckligt för att komma åt ord och meningar som satte i gång hans tankar och fantasi.

Sådan är Bradbury för mig: en enorm kärlek till litteratur och en naturlig känsla för att se, beskriva och tillintetgöra det dåliga som begränsar människan. Nyss avslutade jag en text där Bradbury förekommer. ”Författaren lever ännu” hade jag skrivit men jag tog bort det, han hade fyllt nittioett och jag tänkte att han kanske hinner dö innan texten publiceras. Så blev det, Ray Bradbury dog igår den 5  juni 2012.

Jag borde inte vara sorgsen över att han är död utan glad över att han har levat men just nu gör det ont. Som ung läste jag Bradbury och återvände för cirka fem år sedan och började läsa om hans böcker och även biografier om honom. Och jag älskade att vara i hans värld, hans fantasi, hans känsla för frihet och yttrandefrihet, hans poetiska språk och hans förmåga att klä mänskliga angelägenheter i underhållning.

Bradbury hävdade att han mindes allt från sin födelse, han var överburen en månad och har påstått det bestämt flera gånger. Han sa sig kunna redogöra för det skarpa ljuset vid födelsen och hur modersmjölken smakade. Flera av hans syskon dog unga, fyra som jag minns det, och kvarlämnade i syskonskaran blev två bröder med stor åldersskillnad. Och han hade en faster Neva som var den som lekte med honom, fantiserade med honom. Han älskade sin faster och sa att utan henne hade han aldrig blivit den författare han blev.

I nästa nummer av Album, som jag och Therese är redaktörer för, och som är fyllt av essäer om litterära karaktärer, valde jag att skriva om Clarisse McClellan, Fahrenheit 451:s 17 åriga hjälte (som egentligen bara är 16).

Bradbury tecknar Clarisse underbart: Hennes ansikte, som nu var vänt mot honom, var spröd, vit kristall, upplyst innifrån av ett milt, trofast ljus. Inte det hysteriskt elektriska ljuset utan – vad? Utan det egendomligt tröstande, sällsynta och mjukt smekande skenet från levande ljus.

Clarisse är en metafor för klarsyn, frihet och glädje. Album nummer tre kommer till hösten och nu är jag glad att jag valde att skriva om Clarisse, det får bli en del av min hommage. I Fahrenheit 451 blir Montags belöning att få följa i Clarisse spår, Bradbury är min förebild och jag vill alltid försöka följa i hans spår – för människans okuvlighet och vikten av välskrivna, egensinniga och betydelsefulla berättelser.

Vila i frid käre vän. Och tack.

Thente och Svahn

Petter Lindgren i Aftonbladet

Bernur

Neil Gaiman

Karl-Erik Tallmo

THERE ARE 7 COMMENTS ON “Det har varit ett nöje att läsa honom”

bernur

6. June 2012 at 19:17

Fint skrivet, jag har – liksom säkert många andra – liknande upplevelser av att ha läst Bradbury, och just den där intensiva närvaron i barn- och ungdomen, som han kunde skildra så obehindrat. Jag tycker att han generellt har underskattats, att han inte alls enbart skrivit idylliska och nostalgiska berättelser, som det ibland påstås – han kunde också skriva fram ett rejält mörker.

Jenny Maria

6. June 2012 at 21:08

Jag tror han var den författare han ville vara. En underhållande och bra äventyrsförfattare av det slaget han själv beundrade som barn. Men när jag läste om honom som vuxen så var språket bättre och vackrare är jag mindes. (Mindes och mindes jag la väl inte märke till det.)

Dystopin i Fahrenheit 451 är så träffande, det är en perfekt beskrivning av hur ressentiment fungerar. Kanske den mest slående beskrivning av ett samhälle som bygger på förakt för intellekt och kreativitet.

Och det finns flera radikala idéer i den. Mörker och radikalitet, den som tror han sysslade med nostalgi och idyll har fel.

bernur

7. June 2012 at 06:54

Mm, då är det kanske signifikativt att han dog på Sveriges nationaldag: F 451 handlar ju om Sverige i dag!

Jenny Maria

7. June 2012 at 08:53

F 451 är rätt jobbig läsning, mycket påminner om vårt samhälle. Och Berlusconis tv-shower.

Robert Halvarsson

7. June 2012 at 11:11

Tack för din text. Tyckte du lyfte fram ett sällsynt vackert stycke om Clarisse. Ord att vila i.

Jenny Maria

7. June 2012 at 13:00

Tack. Bitarna om Clarisse är så sällsamt vackra. Hon är ju beskriven som en person men också som en essens av just frihet och klarsyn. Det är en av bedrifterna i den boken: språket som beskriver Clarisse.

”Den illustrerade mannen”. | Varghjärta

9. June 2012 at 05:51

[...] överlevt i vår torftiga värld. Så tack Ray Bradbury, tack för den ”eld” du gav mig. En ”eld” som ledde mig in i en kreativ värld där fantasin alltid har varit den viktigaste [...]

COMMENT ON THIS POST




    Archive