Det börjar med en Serrano och slutar med en Penn

curator och pressvisningspublik

pojke och fotograf och curator

betraktare och pojke

Från pressvisningen av Irving Penn på Moderna i Malmö.

Nedan finns min allra sista text för KvP kultur, en recension av en utställning med Irving Penn. Min första text för Kvällsposten är den här om Andres Serrano. Nog är det ett slags symmetri att börja med Serrano och sluta med Penn? (Obs, retorisk fråga.)

Jag har älskat att skriva för KvP, det är en tidning som finns här där jag bor och den enda av de jag skriver för som min pappa och hans fru läser. Många läsare har hört av sig och jag har fått stor uppmuntran från båd läsekretsen och redaktionen. En gång var jag ute och drack vin med en konstintresserad herre som jag fått kontakt med sedan han varit kritisk mot något jag hade skrivit. Jag har med mig flera vänskaper från min KvP-tid.

Stéphan Linnér, som var dåvarande redaktör, var den som satte min boll i rullning genom att ge mig mina första uppdrag. Det gav mig självkänsla att få betalt för text och Serranotexten blev en twist of faith som gjorde att jag började leva av min penna och det är ingen liten sak.

Tack alla KvP-läsare för en fin tid. ♥

Nu visar Moderna Penn och de Saint Phalle, jag rekommenderar en heldag där ni kollar på dem och sedan fikar på Te & kaka som ligger på Stora Nygatan i närheten av Moderna. Underbart fik för tanter av alla kön och alla åldrar.

****

Irving Penn Skiftande världar på Moderna museet i Malmö. Varar till den 2 september.

DET SOM RÖR HJÄRTAT

I utställningsrummet har några bänkar satts ihop till en fyrkant och där ligger flera böcker med Irving Penns bilder och diverse pressklipp, bland annat ett från 1964. Penn intervjuas av en svensk fototidning och säger ”Ingen opponerar sig mot en intetsägande bild, man opponerar sig mot den bild som nått den mjuka kärnan.” Det var den sortens porträtt Penn ville åstadkomma och i den meningen formulerar han den seriösa fotografens hela predikament; fotografen måste vinna de avbildades förtroende men vet samtidigt att han eller hon är tvungen att svika det för att komma åt ansiktets nakenhet. Eller, om ni så vill, en människas sanning.

Som i fotografiet av författaren Colette, taget1951 då Colette närmade sig sin 80-årsdag. Hennes make har berättat att Penn likt en magiker lyckades fånga på bild allt det Colette ville dölja. Författarporträttet är en av cirka 90 bilder som för första gången ställs ut tillsammans i orangea fyrkanten, som jag hört dagisbarn kalla Moderna i Malmö. Verken är en donation från Penn själv. Han hade en särskild koppling till Sverige, hon hette Lisa Fonssagrives och var svensk modell och hans fru.

Penn revolutionerade modefotot under senare hälften av 1900-talet, men inte som många tror genom att vara nyskapande utan motsatsen – genom att gå tillbaka i fotohistorien. Greppen han skickligt använde var välfungerande och vaskades fram redan inom 1800-talets fotografi. När man ser hans fotografier fint kopierade på tjockt papper är både stil och uppslag slående likt några av 1800-talsfotografernas arbete, som till exempel Julia Margaret Cameron, som han själv nämnde som sin största inspiration, den franske fotografen Nadar och den något senare August Sander från Tyskland. Något av det utmärka med fotografiet är att varje fotograf kan lära sig av andra, resultatet blir på grund av anknytningen till verkligheten alltid unikt.

Penns verksamhetsår var en guldålder för magasinen och reklamen, det var de starka bildredaktörernas och AD:arnas tid som dagens medieindustri har mycket att lära av. Begåvningar som Penn, Arbus, Avedon och nyss avlidna Lillian Bassman gavs förutsättningar som fotografer kanske aldrig mer får uppleva.

Moderna visar kändisar, modeller, stilleben och urbefolkning, de sistnämnda ofta fotograferade i Penns medhavda studio. Vid pressvisningen säger en nervös curator ”de tänkte inte som vi” om att fotografer ställde upp ”vildar” och avbildade dem. Konstinstitutioner räds den postkoloniala kritiken, det har varit en akademisk sport att peka ut fotografer som förtryckare. Att synliggöra maktförhållanden är intressant med det har sällan gjorts sofistikerat. Engafolket, från Nya Guinea, är när Penn fotograferade dem utsatta för den vite mannens blick och objektifierade, men de är inte bara det. Att enbart se dem som offer är en arrogans värre än den nyfikna, milda sorten som Penn utsatte dem för.

Penn är inte min personliga favorit, det finns en brist på sårbarhet som kanske beror på hans säkra öga. Inte mycket darrar hos Penn och jag får ofta känslan av att han villades bort av den skönhet han såg genom linsen, att han lät det vackra få sin vilja genom och bli bristfri. Medan de dokumentära bilderna med tiden blir alltmer intressanta är några av modebilderna och stillebenen ytliga och trista. Men hans omsorg, dedikation och absoluta gehör för både det kommersiella och det konstnärliga är imponerande. Penn menade att det som rör hjärtat är en effektiv bild. Det gäller både på en kommersiell marknad och inom konsten.

Jenny Maria Nilsson (för Kvällsposten)

THERE ARE 4 COMMENTS ON “Det börjar med en Serrano och slutar med en Penn”

Mats Lindfors

4. July 2012 at 14:46

Det tog mig 45 år att få Penn till att bli en av mina favoriter. Min uppfattning och kritik innan liknar din. Men sedan hände något med mitt seende tror jag. När jag såg Penn för två år sedan så kunde jag bara se storheten i två av hans bilder, två helporträtt i hans speciella hörna. Men för ett ett halvår sedan så hände något när Moderna gav Penn ett eget rum under den stora fotografiutställningen. Det var bara att inse att Penn var i en egen klass. Bl.a. hans bild på nedfrysta fruktkuber var ett mästerverk. Ett år innan ryckte jag bara på axlarna. Jag tror att Penns bilder egentligen kräver ruskigt mycket av betraktaren. Det är mitt försök till förklaring av min ändrade uppfattning.

Jenny Maria

4. July 2012 at 21:59

45 år! Låter som om du är hundra ;)

Jag vet vad du menar. Jag har blivit allt mer intresserad av honom sedan jag inte enbart sett hans mest kända arbete.

Kanske kommer det att förändras men någon personlig favorit är han ändå inte.

Mats Lindfors

5. July 2012 at 12:20

Jag började med foto tidigt vet du. Vi kan ju återkomma om Penn när du också närmar dig 100 ;)

Tycker det är roligt att man kan ändra uppfattning under livets gång. Under vintern blev jag en stor beundrare av Claude Monet vilket var oväntat. Det hände sig också efter ett besök på Moderna. Gick dit för att se Turner. Men föll för Monet som tycktes se på ungefär samma sätt som mig. Det var väldigt omvälvande att upptäcka.

Ni ha mycket fint i er filial i Malmö i sommar. Lite avis är jag.

Jenny Maria

6. July 2012 at 17:34

Ja det är en fin sommar på Moderna här nere. Inte minst för den de Saint Phalle-film som visas.

Det har hänt mig flera gånger att jag plötsligt ändrat uppfattning om konstnärer. Och jag återkommer när jag närmar mig de hundra ;)

COMMENT ON THIS POST