I ursprunglig vuxenform

författaren som ung man

Jag är förtjust i Christopher Hitchens. Han är en förebild, och jag älskar hans utseende på bilden ovan. Ett så kallat fotografi – där ljus studsat mot honom och sedan fångats upp av en ljuskänslig yta som framkallats – som togs 1968. Det året var Hitchens 19 år och han är sig inte särskilt lik om man jämför med fotografier tagna under senare tid.

Inte så att jag ogillar hur han skulle komma att se ut sen. Eller jo det gör jag, åtminstone när han såg ohälsosam ut, man vill inte att de man gillar ska se ut som om de till exempel dricker för mycket för man vill att de ska leva för evigt och kunna hålla på och producera. Men, och jag tror ni håller med, Hitchens ser så oförstörd ut här, opåverkad av världen. Som om det var den här han var menad att vara – den rätta varianten av sig själv.

Jag har utverkat en hypotes om att människor mest ser ut som sig själva vid 20. Tesen har jag prövat på diverse individer och ingen verkar hålla med mig utan dessa hypotesprövade personer påpekar att man kan se mest ut som sig själv när som helst, eller hela livet eller att det är omöjligt att avgöra.

Men det är inte riktigt så jag menar. Det är något med en människas utseende just vid 20, den originella vuxenformen liksom. Ens yta som avger ens sken, i filosofisk bemärkelse, har gått via barndom och pubertet och stillnar tillfälligt vid 20. Snart ska en massa inre och yttre tryck börja förändra en men ett kort tag är man intakt.

Som – om ni tänker er – när man kastar upp något som i en mikrosekund är stilla innan det vänder mot marken.

Läs för övrigt den här texten av Jeffrey Eugenides om hur man måste bevara något i sig själv för att kunna åstadkomma litteratur. Och bevara skarpsinnet för den delen. Det kunde Hitchens. Hans själ, om vi nu kallar det så, var ointaglig. Läs nu, ni kommer inte att ångra er.

THERE ARE 8 COMMENTS ON “I ursprunglig vuxenform”

Gunnar Strandberg

30. December 2012 at 19:52

Inte minst Hitchens värdiga livshållnig i slutet av livet slog mig som remarkabel; få är mäktiga en sådan stoicism när det verkligen gäller liv och död… Ja, han var nog en förebild på mer än ett vis.

Fransyskan H

30. December 2012 at 19:55

Âh tack. Bâde för din text och länken. Den ursprungliga formen är en mycket fin och tror ocksâ jag ytterst sann tanke. Fâ av oss är en Björk (som enligt mig lyckats med konststycket att dels lyckas tidigt med det hon var och sedan hâlla fast vid och kämpa för att “bli alltmer ursprunglig”). Att bli alltmer sig själv, grundmâlet med livet?

“Följdmâlet” som föds ur detsamma vad gäller vad man konstnärligen vill/skall uttrycka – sâ fint formulerat i länktexten: “the stuff that won’t go away.” “It seems that the essential impulse in working is … to allow what haunts you to have a voice, to chart what is deeply private and etched on the soul, and find a form and structure for it.”
Länktext att spara ned väl i arkivet!

Gunnar Strandberg

30. December 2012 at 21:34

“To follow literary fashion, to write for money, to censor your true feelings and thoughts or adopt ideas because they’re popular requires a writer to suppress the very promptings that got him or her writing in the first place.”

Ja, precis, exakt så. Minns Picassos: ““Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once we grow up.” Han förstod mao. det där mycket, mycket väl. (Till och med kanske lite för väl.)

Mikael Gustafsson

31. December 2012 at 19:02

Intressant läsning. Jag försökte sätta mig in i din hypotes om 20-åringar men det gick inget vidare. Folk kan ju sägas bli mogna vuxna vid 20 i fysisk bemärkelse, och sedan går det fysiskt obönhörligt utför, i så måtto är “20-åringen” tveklöst åldern för det individuella fysiska människooriginalet. Sen känner jag hur varje försök att föra saken vidare obönhörligen driver mot frågor om attraktion och estetik, och det var ju inte det du syftar på i bloggposten.

Jenny Maria

1. January 2013 at 12:28

Det gläder mig att ni uppskattar Eugenides text. Trots att man egentligen vet det han skriver behöver man påminnas om och om igen om det.

Jag gillar att se intervjuer med Hitchens mot slutet av hans liv @gunnar, han är så värdig och orädd inför lidandet. Eller så var han kanske rädd men visade det inte.

@mikael, haha, jag vet! Den är jättesvår. (Hypotesen alltså.) Och ja man hamnar i estetik och attraktion. Och det är märkligt, att unga, snygga människor är snygga för alla – typ, men när man själv åldras så tycker man de i samma ålder som en själv blir allt mer attraktiva. Så känner jag i alla fall. Mer attraktiva än de unga till och med.

buddy jesus

7. March 2013 at 16:42

Kan ju inte sluta fundera på hur det är med upphovsrätten till bilden på Christopher Hitchens som du använder i ditt blogginlägg? Läste en konversation på twitter nyss om att du ansåg att upphovsrätten i dess nuvarande form var bra och piratpartiet i allt väsentligt var bajs. Min egen tolkning där.

Men du använder en bild som uppenbarligen inte är tagen av dig själv och inte mig veterligen är släppt under en tillåtande licens typ creative commons. Har du frågat upphovsrättsinnehavaren om lov att använda bilden på din webbplats? Om inte, tycker du att det är rätt att tänja på upphovsrätten på det vis du i så fall gjort genom att publicera bilden utan upphovsrättsinnehavarens godkännande?

Jenny Maria Nilsson

7. March 2013 at 18:04

Kära Buddy Jesus, du är cirka den femte piraten här som försöker hitta upphovsrättsbrott på min blogg. Någon ambitiös gick faktisk genom hela bloggen, men det var några år sedan.

Denna bilden är ett gränsfall, som du ser har jag inte många sådana här. Enligt The Guardian, som jag frågade, så är bilden från ett PR-material som har skickats ut i samband med Hitchens böcker. Till exempel för publicering i samband med recensioner. Det är en väldigt spridd bild. Och redaktören på The Guardian tyckte jag kunde publicera den på min blogg. Men å andra sidan är det inte hans sak att bestämma.

Eftersom jag själv är helt för den här sortens publiceringar, jag tycker det faller inom citaträtten, så gjorde jag det. Att skriva om någon och så publicera en bild, på ett icke-kommersiellt forum, som tycks komma ur ett pr-material bedömer jag som moraliskt riktigt. Så får man gärna göra med det material jag framställer. Vill du tex skriva om en bild som jag släppt som pr-material är det självklart så att du får publicera den.

Dock, så skulle jag genast ta bort den om det visade sig att det var ett upphovsrättsbrott. Jag skulle ta bort den om ngn berörd så önskade.

Så alltså, för att sammanfatta, jag tycker det är i sin ordning, och inte ett upphovsrättsbrott, att publicera en bild som man kommenterar. En bild som kommer ur ett pr-material. Men jag tycker inte det är ok att distribuera hela verk mot upphovsrättsinnehavare vilja. Jag vet att pirater ibland har svårt för att skilja på tex PR, citaträtt och upphovsrättsbrott.

Jenny

7. March 2013 at 18:15

Och, för övrigt, pirater vill alltid läsa in en massa åsikter. Ni gillar att raljera över åsiktsmotståndare. Typ ”de fattar inte att allt måste förändras, de är stela och gammaldags, de fattar sig inte på utveckling, höhöhö…”

Men det är faktisk pirater som är enögda, höhöhö, stela och fast i sin barnsliga ideologi. Jag vet att upphovsrätt givetvis förändras, att den är avhängig kultur, tid och plats och att nätet har förändrat vissa saker. Jag önskar att svenska citaträttet, tex, kunde omfatta bilder så som det är i USA. Där det finns en fullkomlig konstnärlig frihet att reproducera vissa bilder för konstnärliga syften.

Men att jag tycker PP är bajs, det har du uppfattat riktigt.

COMMENT ON THIS POST