Min viktigaste text

collage.jpg

Ful vagn och prima kul?

Länge var jag naiv, fångad i de föreställningar jag gjorde mig angående personer som misshandlar, våldtar och samtidigt ser till att föreviga sina brott.

Upprinnelsen till förståelsen om fotografiets egen determinism, att det finns tillräckliga skäl för varje foto att bli till, kom från ett oväntat håll – från mamma. Vid min äldsta dotters födelse köpte jag och hennes pappa en grå, begagnad och för all del skruttig liggvagn. Min mamma vägrade fotografera om denna vagn kunde hamna i bild. ”Den ser så tråkig ut” sa hon, men vad hon menade var att hon skämdes över att vi inte hade en finare liggvagn till vårt barn. Människor, förstod jag, fotograferar INTE det de skäms över. Familjealbum springer ur dokumentationslusta, men under den viljan finns stolthet. Nog är det hårt att skriva det, men stolta familjer, stolta människor har fler fotografier än de som skäms. I min egen familj fylldes albumen på så länge det fanns någon slags värdighet i mina föräldrars familjeprojekt. När allt vittrat sönder av kaos och negativa händelser fick mammas spegelreflexkamera bli kvar inne i garderoben. Det fanns ingen vilja att dokumentera ett misslyckande – det fanns inget att vara stolt över.

I april 2004 sveper bilderna från fångförnedringen i Abu Ghraib åtföljda av ett stön genom världens media. Till en början, ännu fast i min villfarelse, betraktar jag på fullt allvar det hela som ett misstag där alla inblandade är offer och att en meningslös, yttre kraft tvingat soldaterna till dessa tilltag. Hur mycket skriven på näsan måste man bli? De amerikanska soldaternas friska leenden och ”tummen upp gester” när de leker hund med eller bygger pyramider av irakiska krigsfångar implicerar inte precis skamsenhet. Insikten träffar som ett slag i magen – de har fotograferat tortyr som om vore det en prima utflykt eller lustig hobby. Dom skäms inte – de är stolta.

ETT OFFER OCH EN FÖRÖVARE
Jag letar efter ett offer och en förövare. Brottsoffermyndigheten, K.R.I.S, kvinnojourer, jag ringer och ringer, ”för känsligt” säger de och kan inte hjälpa. Till sist begagnar jag mina märkligaste kontakter och än en gång blir jag varse om att det finns olika världar i världen. Mitt offer har blivit bunden, misshandlad, våldtagen och fotograferad, gärningsmannen dömd. Min förövare är dömd för deltagande i en gruppvåldtäkt som gärningsmännen fotograferade. Han har erkänt sitt brott och suttit av sitt straff. Jag tror att det betyder något att folk berättar och jag är djupt tacksam mot de båda.

Förövaren förblir helt anonym. Han ringer på utsatt tid en onsdageftermiddag den 6:e december. Så här låter alltså någon som våldtagit tänker jag.
- Varför fotograferade ni?
- Vi filmade också.
- Varför?
- Alltså, vi fotade allt vi gjorde, du vet…det vi stulit, när vi gav oss på nån, vi posade med vapen och i olika kampsportmoves, när vi slogs…, massa annat.
Ett dovt skratt hörs i luren och jag frågar
- Skrattar du?
- Alltså, du vet, vi var så barnsliga, töntiga, men då alltså jag lovar vi tyckte det var coolaste grejen att hålla på så där, vi var maffian, outlaws, vi hade kontrollen, vi hade tagit kontrollen över våra liv.
- Men våldtäkt och misshandel?
Slinker det ur mig fastän jag föresatt mig att inte vara dömande.
- Jag tyckte det var fel alltså redan då men jag kunde inte backa, du vet den som sig i leken ger… och sådär. Man ville inte att någon skulle tro man var feg.
- Vem fotade?
- Alla, vi turades om.
- Vad gjorde ni med bilderna?
- Visade de, för vissa polare, andra visade oss bilder, vi försökte bräcka varandra.
- Var är bilderna nu?
- Polisen tog dem.
- Men digitala bildfiler är lätta att kopiera, spreds de inte?
- Nä
- Är du säker?
- Ja
- Hur?
- Alltså det skulle vara hemskt om de spreds, hemskt…
Innan vi lägger på efter en kvarts samtal, frågar jag;
- Var ni stolta?
Och han svarar;
- Nej vi var dumma.
Efteråt känns det konstigt tomt.

Offret väntar sitt andra barn och har fräknar. Jag kommer alltid att minnas henne och det hon sa.
- Det värsta var att han fotograferade.
- Hur kan det ha varit det värsta?
- Men, jag kan inte sluta tänka på de där bilderna. Polisen såg dem, mamma såg dem, alla på rättegången såg dem, det var så jävla, fy fan… men för honom var allt bara en lek.
Vi är på ett kafé och hon sänker rösten innan hon fortsätter.
- Det som krossade mig var att jag tänkte att mormor skulle få se de där bilderna. Du vet jag var alltid mormors lilla flicka. Mormor trodde alla om gott och jag kunde förstört det. Det fanns ett foto av mig och mormor när jag var bebis som jag hade hemma i en ram på en byrå i sovrummet när det här hände. Jag älskade den bilden men efteråt gav den mig ångest och till sist slängde jag den. Det var så konstigt att det var samma jag på babybilden och på de bilder då…, ja då allt hände, hans bilder, att det är min kropp på båda bilderna. Ingen kan förstå men jag var tvungen att slänga den och när sen mormor dog var jag nästan glad för nu fanns det ingen chans att hon skulle behöva veta.
- Men det är så sorgligt, säger jag.
- Ja det är det, säger hon.

THERE ARE 12 COMMENTS ON “Min viktigaste text”

Monstret

8. June 2008 at 22:12

Så sorgligt att jag måste gråta lite.

Fick mig bland annat att tänka på dokumentären Arméns döttrar, om soldater i Israel, om en sjuksköterska som blir fotograferad bredvid en död man som hon precis har tvättat. Hos henne fanns det nog bara skam kvar, över vad hon gjort och vem hon blev under sin tid som soldat.

Tänker att fotograferandet också kan vara ett sätt att skapa distans?

Jenny Maria

9. June 2008 at 07:34

Ja Monstret, sorgligt är vad det är.
Och har inte fotografiet en märklig tvåfaldighet vilken skapar distans och närhet i samma ögonblick?
Jag har inte sett Arméns döttrar men måste försöka få tag på den, det du nämner låter intressant.

Monstret

9. June 2008 at 18:24

Arméns döttrar gick på svt för ett tag sen, kanske de sänder den igen. Se den om du får möjlighet.

Med distans menar jag i det ögonblick när man fotar, när verkligheten görs om till objekt, närheten kan ju finnas där ändå sen när bilden är tagen. Beror på syftet med själva fotandet kanske.

Göran Segeholm

9. June 2008 at 21:56

Jävlar vad bra du är.

Tack för bloggen.

Jenny Maria

10. June 2008 at 16:26

Det är toppen med kommentarsfält när man får beröm.

Tack Göran!

sara b

11. June 2008 at 01:21

denna text tål att tänkas på så här i natten. dina tankevindlingar är fenomenala. fortsätt. det är så spännande med fotografi för det berör alla på så många olika plan. just nu fotograferar jag febrilt för att inte glömma. undrar ibland varför jag inte skriver istället. ord vs bild. vad är bäst för att minnas.

Jenny Maria

11. June 2008 at 12:30

Är du uppe på nätterna Sara?

Tack för att du gillar det ”spretiga” – ibland är jag rädd för att mina texter ska bli snåriga samtidigt har jag ett behov av lojalitet mot min egen hjärna – liksom; ”jaha du vill tänka så, ok…”, – kan du känna igen det?

Ord mot bild? Såna olika media! Jag brukar tänka att fotografiet förmedlar ömtålighet mer effektivt, inte så mycket genom sitt ”utseende” men minnen väcks snabbare då man ser fotot och det blir ofta retoriskt starkt. Som den bilden på dig och din pappa när du är bebis.

Men jag har börjat revidera den uppfattningen, jag kan knappt förmå mig att läsa mina dagböcker från mer olyckliga tider – det känns mer läskigt än bilder från samma tid –kanske har det med mängden information att göra.

Jag gillar hur du fotograferar nu, det där driftiga sättet. Det är som om du försöker manifestera dig själv i vardag, ljus, gullighet – det är bra förmodligen funkar det(?)

Anna Svensson

11. June 2008 at 22:23

Vilka fina texter du skriver. Blev det något mer av de här intervjuerna?

Jenny Maria

12. June 2008 at 16:56

Tack Anna!

Killen har jag bara talat med denna enda gång och han är helt anonym för mig. Tjejen har jag lite mer info ifrån och möjligheten att tala med henne har betytt mycket för min förståelse av hur något sådant här kan påverka någon.

Jag skrev texten till ett nummer av tidskriften Motiv som hade temat Illegal men deras textred. ville inte ta in den men den publicerades i ett nummer av Tidningen Kulturen.

Jag är glad att jag fullföljde och lyckades söka rätt på människor med dessa upplevelser trots att det var besvärligt. Kanske hinner jag någon gång skriva något djupare och mer utförligt.

Oskar Carlgren

26. September 2009 at 00:01

“Mormor trodde alla om gott och jag kunde förstört det.”
JAG. Fy fan!

Är väldigt glad att jag hittat din blogg.

Jenny Maria

26. September 2009 at 19:38

Tack Oskar.

Ja det sved när hon sa så. Och jag tänker att vi alla tycker att ansvar är något bra och så tar hon ansvar för det här på något vis och allt känns fel.

Jag sprang ihop med henne för typ 4 månader sedan, hon verkar verkligen lycklig. Jag är så glad för det.

Victoria

12. April 2010 at 12:29

Att ta det finaste från någon. Vilka as.

COMMENT ON THIS POST