Formativ bedömning som formar

Det

gör

ont

När jag kritiserar skolan får jag mothugg. Det är rimligt. Sådant jag anser är en del av den komplicerade mix av saker som lett till försämringar får jag höra är bra och definitivt bättre än de gammaldags och omoderna metoder som fanns i skolan förr. Marknadiseringen av skolan är bra, formativ bedömning är bra, entreprenöriellt lärande är bra och så vidare. Ändå faller våra resultat som en sten i skolan.

Jag skrev en krönika om hur den förändrade pedagogiken har förändrat de bedömningar som görs av barn via betyg. Här är en något längre variant av den krönikan. Den innehåller ytterligare ett stycke, eftersom jag tydligen inte kan skriva om skolan utan att nämna Albert Camus.

MED BARN KÄNSLIGA FÖR BEDÖMNING

Nej, tidigare betyg än som nu i sexan (vilket alliansen föreslagit för grundskolan) verkar inte vara en god idé.

Inte inom det system vi har, där skolan är som vilken annan marknad som helst med barn och föräldrar som köpare. Inga skolor kommer undan, kommunala och privata måste sälja sig på samma basar. Betyg är inte längre bara ett omdöme till för att eleven ska förstå sin kunskapsnivå, och ibland ett urvalsinstrument, utan också skolornas främsta marknadsföringsmedel. Det är ett system som inte bara accepterar betygskorruption utan uppmuntrar sådan.

Ändå oroar mig de överdrivna reaktionerna på förslaget om tidigare betyg: ”Då slutar jag som lärare” säger en lärare i Dagens Nyheter. Vänner som lever med sina familjer i andra länder tycks oförstående inför svensk betygsrädsla. Sverige är inte bara udda när det gäller att i så hög grad ha gjort skolan till en marknad utan också för våra sena betyg. I de flesta länder i Europa får barnen betyg från det att de börjar skolan, men vi bär oss åt som om vore det våld. Varför?

Det är kanske våld? Mot barnens personlighet? Nu uttrycker jag mig drastiskt men det tycks mig som om betygets användning har skiftat i takt med att pedagogiken gjort det, vilket gjort oss mer obekväma med betyg. Ideologi och fostran har på olika vis alltid genomsyrat skolan men de senaste femton åren har fokus styrts från en värdering av barnets uppnådda kunskap till själva barnet och hens personlighet i förhållande till de förväntningar politiker har på oss medborgare.

Det är vardag i hushåll med barn att dessa kommer hem och berättar: ”Jag fick C i att hoppa över plinten, jag fick ett A i min muntliga men ett B i min skriftliga redovisning” och så vidare. (Hur är det här att ständigt bedömas för barn med svårigheter?) Barn i svensk skola betygsätts enligt A-F mer eller mindre varje dag. Ibland ges inte ens resultat på ett prov utan bara betyget. För betyget ska ändå inte enbart vila på resultatet utan på hur barnet nått det och vilka förmågor barnet uppvisar: hens lärprocess, problemlösningsförmåga, kreativitet och förmåga att uttrycka den till exempel. Pedagogiska ord för det här är ”entreprenöriellt lärande” och ”formativ bedömning”. Formativ bedömning är ”den kontinuerliga bedömningsprocess, minut för minut, timme för timme, där elever får en förståelse för vad som ska läras och olika kvaliteter”. Vanligen är detta tyst kunskap som ingår i all god undervisning – nu har det gjorts till pedagogisk metod.

Gymnasieläraren Henrik Helmér menar att formativ bedömning gör läraren aktiv och eleven passiv: ”Läraren å sin sida ska notera, dokumentera, återkoppla, utvärdera, anpassa, förändra, skapa relationer, föra en dialog, reflektera – och glöm inte det nya modeordet ”bekräfta” skriver han. En perfekt kundanpassning menar Helmér. (I en skola där kunden/eleven aldrig kan ha fel.) Visst blir arbetsbördan för lärare helt orimlig men jag tvivlar på om det är bra för barn att leva och lära i en strid ström av utvärderande uppmärksamhet.

Inför de egna barnen har jag försökt avdramatisera bedömandet, uppmanat dem att fokusera på kunskap och lärande hellre än prov och betyg och påmint om att deras bästa alltid duger. Camus skriver om när han började skolan i sin självbiografi: ”I Monsieur Bernards klass kände de för första gången att de fanns till och att de var föremål för den högsta aktning: man ansåg dem värdiga att upptäcka världen.” Det kan verka högstämt men det är vad jag önskat för de egna barnen. Att ges möjlighet att upptäcka världen föder lust och respekt för kunskap, vilket ger respekt för lärare och skola.

Förstår ni min tes? Vi har gått från att betyg = såhär bedömer jag ditt kunskapsläge just nu, till att utvärdera barnets personlighet i förhållande till samhället önskningar. Kanske är det vad vi instinktivt reagerar på? Jag tror oftast det är kontraproduktivt för kunskapsmål och utveckling men ännu viktigare är att fråga sig vilken skolans roll ska vara.

UPPDATERING

Jonas Vlachos skrev en kommentar till mig, på Facebook, angående krönikan ovan om vad han tror kan vara problemet med den formativa bedömningen. Jag tycker Vlachos formulerar det väl (till exempel angående att bedömningen upphör att vara formativ när den används som metod inom skolan) och publicerar hans kommentar nedan:

“Så här tror jag: systemet med målrelaterade betyg kräver, åtminstone i den byråkratiserade form som krävs för att ens kunna drömma om likvärdiga betyg, att kunskaperna och förmågorna delas upp i olika enheter som sen ska vägas samman. Sammanvägningen kräver kryss i olika rutor i en mer (oftast) eller mindre komplicerad bedömningsmatris. För att läraren ska kunna hantera alla dessa kryss för alla dessa elever så måste de låtsas att de har olika moment som testar olika förmågor (och bara dessa och bara denna gång). Därav den ständiga bedömningen som bara är formativ till namnet. Egentligen är den inte bara summativ utan även orubblig: ditt kryss i matrisen är ju inskrivet och någon möjlighet till progression finns därmed knappast. Lite hårddraget, men inte långt därifrån. Det som syftade till att vara framåtblickande stöd för eleven blir alltså pga den tighta kopplingen till betygssystemet en boja där du aldrig kan frigöra dig från en gång uppvisade svagheter eller misstag. Dvs så långt från den formativa tanken man kan komma. Jag tror man måste se denna helhet för den formativa bedömningstanken är ju väldigt sund, närmast trivial. Som alltid ska dock Sverige blir så extremt: tidigare var det förbjudet att bedöma överhuvudtaget, nu är det påbjudet att bedöma allt hela tiden.”

THERE ARE 6 COMMENTS ON “Formativ bedömning som formar”

Håkan

4. April 2014 at 17:12

När man pratar om hur hemskt det är att elever blir bedömda glömmer man de betyg de sätter på varandra på rasterna.

Fransyskan H

4. April 2014 at 18:42

Skillnad flickor vs pojkar är Stor! vilka starka tjejer “vi” tydligen har, matematiksvis…! intressant och âtminstone ngt roligt att se i det hela, säg.

Fransyskan H

4. April 2014 at 18:47

Sen kan man givetvis ocksâ fundera över om sänkningarna “procentuellt sett” (30 p sänkning i läsförstâelse pâ 516 – 5% sänkning) är lika Katastrofal som det lâter? (även om det, självklart, alltid är roligare att ligga över medel).

Jenny

4. April 2014 at 18:50

Ja, alltså det är den största sänkningen i mätningarnas historia. För något land. Vi ligger ju inte i nivå med de mer traditionella välfärdsländerna. Så jag tycker nog det är vältigt oroande. Dessutom är ju trenden ännu nedåtgående.

Johannes Berggren

3. August 2014 at 15:02

Som lärare och anhängare av formativ bedömning, i dess form som den seglat upp de senaste åren i Sverige (ja, jag är rätt så ny lärare), så tyckte jag när jag läste Malmers debattinlägg att det var okunnigt. Jag tycker att han missuppfattat allt och vred alla de givande metoder som finns inom FB till oigenkännlighet.

När det gäller sådana här saker är det så klart väldigt svårt att generalisera och jag kan bara tala för mig själv, men ett formativt angreppssätt har hjälpt mig mycket som lärare. Det har framför allt hjälpt mina elever att se vad det är de ska lära sig, vad som krävs. Inom formativ bedömning, ett begrepp som jag tycker är för svepande och generellt, finns många olika verktyg och metoder som passar mina elever väldigt bra. Framför allt när det gäller att synliggöra vilken kunskap de ska utveckla. De formativa metoderna har säkerligen skickliga lärare använt mycket länge, men för mig som ny (3 år som lärare), har litteraturen kring formativ bedömning utvecklat min undervisning. Vidare, rent vetenskapligt, kan jag inte säga om resultaten hos mina elever förbättrats. I hela gruppen. Ännu. Det har jag lite för tunna siffror på (jo, jag gör regelbundna tester i matte med mina elever). Men jag ser otvivelaktigt att intresset hos eleverna ökar med dessa metoder, då de involverar dem mer i undervisningen. De blir mer aktiva. Passiviteten försvinner.

Jag tycker det är olyckligt att man ofta i debatter av detta slag kan läsa att man i “den svenska skolan” gör på ett visst sätt. Som om nya påbud, t.ex. Formativ bedömning, kommer uppifrån från centralt håll. Men så funkar det så klart inte. Det är mycket upp till de enskilda skolorna och den enskilde läraren hur man ska jobba. På gott och ont.

Gällande det du skriver om “den nya matematiken” så var det ju särdeles pompöst av de aktuella lärarna att framföra något sådant. Själv tror jag på en en blandning av “gammalt” och “nytt”. En duktig lärare gör inte bara på ett sätt utan undersöker vad som fungerar för individen. Men det är klart; här tangerar jag det du och Malmer skriver om att vi lärare anpassar oss efter vad eleverna behöver, till vilket pris som helst. Jag vill inte se det så och stöter hela tiden på hur omöjligt det är att vara så “kundanpassad” i ett klassrum. Det räcker varken jag eller tiden till. Jag klumpar gladeligen ihop mina elever i grå oformliga massor och säger att de minsann måste nappa på de, kanske tre, alternativ jag “säljer” dem. Mer kan jag inte erbjuda!

Om detta skulle jag kunna skriva och diskutera hur mycket som helst. Så när jag snubblar över din blogg och detta inlägg så brinner det till. Och jag orkar inte läsa igenom det jag skrivit, för att kolla om jag håller med mig själv. Jag har trots allt semester.

Tack för en intressant blogg och ett bra inlägg i debatten!

Vänligen, Johannes Berggren
Mattelärare Blackebergsskolan Stockholm

Jenny

7. August 2014 at 07:56

Tack, snälla för din kommentar Johannes. Jag ska be att få återkomma till den då den är bra och viktig. Jag har ännu inte semester utan huvudet fullt av allehanda annat.

Men, en sak vill jag säga redan nu, något jag håller för sant: en lärare med goda ämneskunskaper och med förmåga att skapa en bra relation till sina elever kan i princip undervisa väl inom vilket system som helst. Den läraren har en så instinktiv känsla för undervisning och sina elever att det måste mycket till för att hen ska misslyckas.

Och, jag tror du har rätt, formativ bedömning kan fungera väl och som du beskriver. Som så mycket annat i svensk skola så är det vissa kombinationer av saker som har blivit olyckliga.

Jag tror den individualiserade undervisningen är en myt. Ingen lärare kan undervisa varje barn separat och det är inte heller nödvändigt. Att utveckla en specifik relation med varje barn innebär inte att varje barn måste undervisas på ett eget vis ur ett studietekniskt perspektiv.

COMMENT ON THIS POST