När jag kritiserar skolan får jag mothugg. Det är rimligt. Sådant jag anser är en del av den komplicerade mix av saker som lett till försämringar får jag höra är bra och definitivt bättre än de gammaldags och omoderna metoder som fanns i skolan förr. Marknadiseringen av skolan är bra, formativ bedömning är bra, entreprenöriellt lärande är bra och så vidare. Ändå faller våra resultat som en sten i skolan.

Jag skrev en krönika om hur den förändrade pedagogiken har förändrat de bedömningar som görs av barn via betyg. Här är en något längre variant av den krönikan. Den innehåller ytterligare ett stycke, eftersom jag tydligen inte kan skriva om skolan utan att nämna Albert Camus.

MED BARN KÄNSLIGA FÖR BEDÖMNING

Nej, tidigare betyg än som nu i sexan (vilket alliansen föreslagit för grundskolan) verkar inte vara en god idé.

Inte inom det system vi har, där skolan är som vilken annan marknad som helst med barn och föräldrar som köpare. Inga skolor kommer undan, kommunala och privata måste sälja sig på samma basar. Betyg är inte längre bara ett omdöme till för att eleven ska förstå sin kunskapsnivå, och ibland ett urvalsinstrument, utan också skolornas främsta marknadsföringsmedel. Det är ett system som inte bara accepterar betygskorruption utan uppmuntrar sådan.

Ändå oroar mig de överdrivna reaktionerna på förslaget om tidigare betyg: ”Då slutar jag som lärare” säger en lärare i Dagens Nyheter. Vänner som lever med sina familjer i andra länder tycks oförstående inför svensk betygsrädsla. Sverige är inte bara udda när det gäller att i så hög grad ha gjort skolan till en marknad utan också för våra sena betyg. I de flesta länder i Europa får barnen betyg från det att de börjar skolan, men vi bär oss åt som om vore det våld. Varför?

Det är kanske våld? Mot barnens personlighet? Nu uttrycker jag mig drastiskt men det tycks mig som om betygets användning har skiftat i takt med att pedagogiken gjort det, vilket gjort oss mer obekväma med betyg. Ideologi och fostran har på olika vis alltid genomsyrat skolan men de senaste femton åren har fokus styrts från en värdering av barnets uppnådda kunskap till själva barnet och hens personlighet i förhållande till de förväntningar politiker har på oss medborgare.

Det är vardag i hushåll med barn att dessa kommer hem och berättar: ”Jag fick C i att hoppa över plinten, jag fick ett A i min muntliga men ett B i min skriftliga redovisning” och så vidare. (Hur är det här att ständigt bedömas för barn med svårigheter?) Barn i svensk skola betygsätts enligt A-F mer eller mindre varje dag. Ibland ges inte ens resultat på ett prov utan bara betyget. För betyget ska ändå inte enbart vila på resultatet utan på hur barnet nått det och vilka förmågor barnet uppvisar: hens lärprocess, problemlösningsförmåga, kreativitet och förmåga att uttrycka den till exempel. Pedagogiska ord för det här är ”entreprenöriellt lärande” och ”formativ bedömning”. Formativ bedömning är ”den kontinuerliga bedömningsprocess, minut för minut, timme för timme, där elever får en förståelse för vad som ska läras och olika kvaliteter”. Vanligen är detta tyst kunskap som ingår i all god undervisning – nu har det gjorts till pedagogisk metod.

Gymnasieläraren Henrik Helmér menar att formativ bedömning gör läraren aktiv och eleven passiv: ”Läraren å sin sida ska notera, dokumentera, återkoppla, utvärdera, anpassa, förändra, skapa relationer, föra en dialog, reflektera – och glöm inte det nya modeordet ”bekräfta” skriver han. En perfekt kundanpassning menar Helmér. (I en skola där kunden/eleven aldrig kan ha fel.) Visst blir arbetsbördan för lärare helt orimlig men jag tvivlar på om det är bra för barn att leva och lära i en strid ström av utvärderande uppmärksamhet.

Inför de egna barnen har jag försökt avdramatisera bedömandet, uppmanat dem att fokusera på kunskap och lärande hellre än prov och betyg och påmint om att deras bästa alltid duger. Camus skriver om när han började skolan i sin självbiografi: ”I Monsieur Bernards klass kände de för första gången att de fanns till och att de var föremål för den högsta aktning: man ansåg dem värdiga att upptäcka världen.” Det kan verka högstämt men det är vad jag önskat för de egna barnen. Att ges möjlighet att upptäcka världen föder lust och respekt för kunskap, vilket ger respekt för lärare och skola.

Förstår ni min tes? Vi har gått från att betyg = såhär bedömer jag ditt kunskapsläge just nu, till att utvärdera barnets personlighet i förhållande till samhället önskningar. Kanske är det vad vi instinktivt reagerar på? Jag tror oftast det är kontraproduktivt för kunskapsmål och utveckling men ännu viktigare är att fråga sig vilken skolans roll ska vara.

UPPDATERING

Jonas Vlachos skrev en kommentar till mig, på Facebook, angående krönikan ovan om vad han tror kan vara problemet med den formativa bedömningen. Jag tycker Vlachos formulerar det väl (till exempel angående att bedömningen upphör att vara formativ när den används som metod inom skolan) och publicerar hans kommentar nedan:

“Så här tror jag: systemet med målrelaterade betyg kräver, åtminstone i den byråkratiserade form som krävs för att ens kunna drömma om likvärdiga betyg, att kunskaperna och förmågorna delas upp i olika enheter som sen ska vägas samman. Sammanvägningen kräver kryss i olika rutor i en mer (oftast) eller mindre komplicerad bedömningsmatris. För att läraren ska kunna hantera alla dessa kryss för alla dessa elever så måste de låtsas att de har olika moment som testar olika förmågor (och bara dessa och bara denna gång). Därav den ständiga bedömningen som bara är formativ till namnet. Egentligen är den inte bara summativ utan även orubblig: ditt kryss i matrisen är ju inskrivet och någon möjlighet till progression finns därmed knappast. Lite hårddraget, men inte långt därifrån. Det som syftade till att vara framåtblickande stöd för eleven blir alltså pga den tighta kopplingen till betygssystemet en boja där du aldrig kan frigöra dig från en gång uppvisade svagheter eller misstag. Dvs så långt från den formativa tanken man kan komma. Jag tror man måste se denna helhet för den formativa bedömningstanken är ju väldigt sund, närmast trivial. Som alltid ska dock Sverige blir så extremt: tidigare var det förbjudet att bedöma överhuvudtaget, nu är det påbjudet att bedöma allt hela tiden.”