Först ett tag efter det att jag kommit igång med skrivandet av Albert Camus: varken offer eller bödel insåg jag att jag höll på att författa en självhjälpsbok för intellektuella. Camus försökte vara intellektuellt hederlig, följa sitt samvete, ha civilkurage och skriva bra litteratur i en infekterad, sårig och farlig tid. Samtidigt, för det var hans läggning, hyste han en nästan naiv tilltro till människan och en stor kärlek till alltet och det vardagliga livet. Från Camus fick vi allt från Brev till en tysk vän, där han genomskådar och analytiskt förintar allt nazisterna representerar, till magiska essäer som Bröllop i Tipasa, där han beskriver sin kärlek till naturen och hur han gifter sig med densamma! (Haha, som en annan new-agare.) Alla som vill tänka, skriva, verka och samtidigt leva råkar ut för samma dilemman som Camus. Trycket på honom var bara långt större än för de flesta andra men hans strävan är min och förmodligen också din.

Bernur, Sveriges bäste litteraturbloggare, skrev här om den och Daniel Birnbaum anmälde den för Helsingborgs Dagblad. Birnbaums text finns här.

Ett citat ur Birnbaums recension:

Svenska originalverk om internationella litterära storheter är inte vanliga, och de jag känner till lutar sig ofta osjälvständigt mot amerikanska introduktioner. Jenny Maria Nilsson har arbetat på ett helt annat vis. Hon har läst alla böcker av Camus och skaffat sig en total överblick, sen har hon tänkt själv. I den ängsliga akademismens tidevarv är detta något sällsynt. Hon har skrivit en helt självständig bok.

Så himla fint det är att känna sig sedd, vilket jag gör av Bernurs, Birnbaums och även andras läsningar. Precis som Birnbaum beskriver det ovan har jag försökt att skriva boken. Om jag nu ska göra det här, tänkte jag innan jag satte igång, så är det enda intressanta att låta mitt eget intellekt och mina kunskapsmässiga erfarenheter möta Camus text, och jag är glad att dessa mina avsikter har uppfattats. Och ganska nyss kom besked om att den får litteraturstöd. Det är hedrande.

Jag är usel på att göra reklam för mig själv. Inte så att jag inte vill sälja böcker, jag vill gärna tjäna pengar – för att kunna fortsätta skriva – men jag är också trogen vissa idéer. En av dessa är att man ska komma till saker själv, aldrig prackas på något, för det är långsiktigt bättre för alla. Boken ska hitta till sina läsare, tänker jag, och gör den inte det så har jag i alla fall rett ut något inför mig själv.

Så det bästa är om boken kan göra reklam för sig själv, nedan publicerar jag bokens förord. (Halva i alla fall, jag tog bort visa praktikaliteter.) Förordet ger en känsla av hur boken är skriven.

FÖRORDET UR ALBERT CAMUS: VARKEN OFFER ELLER BÖDEL.

Ce que je veux dire: (Det jag vill säga:) – så inleder Albert Camus den dagbok han påbörjar i maj 1935 och som han sedan för fram till sin död 1960. Vid tiden är Camus 23 år och studerar filosofi på universitetet i Alger. Han har grundat en teatergrupp, Théâtre du Travail, och börjat skriva. Meningen som följer på den inledande lyder: ”Att man – utan att romantisera – kan sakna en förlorad fattigdom.” Fattigdom betyder här inte enbart den materiella utan också att stå bar, naken inför livet, att känna sitt ursprung och vara sann mot det, att inte ha något att förlora, eller vara beredd att förlora det och därför kunna verka som man önskar och tala som samvetet bjuder.

Hur behåller människan sin kärna, sin frånsida, intakt i denna värld som pressar på och splittrar? Det är ett av stråken i Camus litteratur och att hans debut, en essäsamling, har titeln Framsidan och frånsidan är ingen slump. Framsidan hos var och en av oss präglas av det världsliga, den är ytan som blir till i mötet med världen, som världen visar sig, medan frånsidan är den del av människan som är knuten till det ursprung från vilket vi uppstod, till varat. Camus menar att den ordning som finns i vågen som sköljer upp på stranden, blomman som öppnar sig mot ljuset och planeten som rör sig i sina banor också finns inom oss. Vi är av denna ordning och Camus liv och skrivande handlar om att härbärgera de två delarna av självet – framsidan och frånsidan – och inte svika varken världen eller sin sanning.

Men – det är en uppgift vi alla misslyckas med. Vi kan inte undvika sönderfall, bara försöka samla ihop oss gång på gång. Och Camus menar att konstverket, dit han räknar litterära verk, är det som bäst förmår bära ambitionen om helhet. Konstverket är det mest hela vårt splittrade släkte kan åstadkomma; det förmår vara den samlande brännspegel som möjliggör att vi både som kollektiv och som individer kan tränga djupare in i vårt givna öde, ett öde präglat av det absurda villkoret. Camus skriver i en tidig anteckning: ”Kontakt med det sanna, först och främst med naturen, sedan med den konst som jag har förstått, och med min egen konst om jag lyckas med den.” Naturen, tänkandet och konsten är förbundet; konsten för samman självet med världen och Camus vill försöka skriva sig fram till den ärlighet som finns i tillvarons kärna – som också är människans kärna – och dessa ansträngningar, menar han, är vad som rättfärdigar hans liv.

Romanförfattaren Camus skymmer essäisten, journalisten, dramatikern och filosofen, men det var inte huvudsakligen Camus romaner som fick mig att vilja skriva om honom. Mitt intresse väcktes av hans särskilda temperament, jag har velat undersöka mystikern, romanti­kern och filosofen Camus men även motståndsmannen som försökte göra det rätta i en svår tid. Camus stora klarsynthet matchades av hans lika stora tro på människan. Vi kan förmå upprätthålla de gränser som finns nedlagda i oss (vi ska bara upptäcka dem), vi kan sätta de begränsningar för oss själva som rättvisan kräver. Dessa sidor av Camus fram­ träder mer direkt i essäerna och i hans journalistisk än i romanerna.

Camus hävdade bestämt att han inte var någon filosof och det är sant, han satte litteraturen främst och intresserade sig inte för att leva upp till de anspråk på form och system som filosofin har. Icke desto mindre är filosofi en värdefull biprodukt av hans litteratur. Jag tror Camus kommer att vara en av de nittonhundratalsfilosofer vars betydelse växer, en av dem vars tankar kommer att finnas kvar, av samma orsaker som vissa antika filosofers idéer gör det: Camus tog livets frågor på allvar, i teoretiskt avseende, angående läran om varandet och varifrån värdena kommer, men även beträffande den vardagliga hanteringen av livet: han kommer åt frågorna vi ställer när vi ser ut genom fönstret en typisk vardagsmorgon – ”hur gör man?”, ”hur ska man vara?”,”hur ska man leva?” Camus är Platons sekulära arvtagare, som i Nietzsches spår fortsatte att utveckla otroheten till en metod. Nietzsche förklarade Gud död men Camus fann att världen ändå är gudomlig och lika full av mening och moraliska värden som om Gud funnits. Till och med mer så eftersom källan till gudomligheten inte kommer från en övernaturlig värld bortom denna utan från denna – värdena skapas bland oss. Camus är författaren vars litteratur alstrade en filosofi som påvisade den sekulära världens helighet och moral.

Maktbegär presenterat som naturlag föll ihop inför hans granskande blick, fascism som klädde sig i rättfärdighetens kläder såg han igenom. Hans ödmjuka bakgrund, den storartade men prestigelösa och ideologibefriade humanistiska bildning han fick och hängivenheten mot sina övertygelser gjorde honom öppen men svårlurad. I en tid av grupptillhörighet var han en individ lojal mot sitt samvete, ett samvete kalibrerat efter hans särskilda humanism som ville tjäna hela människan. Därför är han en farlig författare, subversiv på riktigt. Hans avsaknad av följsamhet med makt och status, oavsett i vilken form dessa kom, gör att läsaren måste konfronteras med sina egna föreställningar och eventuella självbedrägerier.

Camus är en god förebild, och goda förebilder är alltid motvilliga sådana. Denna bok är tillägnad mina barn. De är på väg ut i livet och jag kan inte tänka mig en bättre person för dem att ta intryck av. För hans intellekt, begåvning och civilkurage, och ännu mer för hans sinnliga förhållningssätt till tillvaron. Barn och djur gjorde honom glad, han älskade fotboll och att åka och bada – han lät sig förföras av tillvaron. Att betraktas som ideal skulle göra Camus obekväm, han skulle inte förstå det utan såg sig som någon som varje dag försökte sätta en fot framför den andra men ofta misslyckades.

Albert Camus skrev dagbok i 25 år, mellan 1935 och 1960. 1959 skriver han: Förinta allt i mitt liv som inte är denna fattigdom. Att förlora allt. Detta år (året innan han förolyckas) klarar han, vilket är möjligt endast korta stunder, förinta det som stör honom, och komma i balans. Nämnda citat sätter tonen i det näst sista kapitlet och det är så jag har använt hans dagböcker när jag skrivit boken. Albert Camus: Varken offer eller bödel utgår från Camus dagböcker och består av ett kapitel per dagboksår plus ett för 1960, året han dog. För varje år och kapitel har jag hämtat ett citat ur dagboken som jag låter inleda kapitlet och som sedan utgör grund för innehållet. Bilolyckan som ändade Camus liv inträffade den fjärde januari så för detta sista år finns inga dagboks­ anteckningar. För det kapitlet har jag i stället valt ett citat ur ett brev Camus skrev till sin älskarinna Catherine Sellers, ett brev som fanns instucket i dagboken som Camus hade på sig när han förolyckades. Dagböcker kallar jag dem, någon gång för anteckningsböcker. De är ett mellanting; i dem nedtecknade Camus händelser, tankar, citat och sådant han sparar för att införliva i annan text.

Detta är ingen akademisk bok. Jag är en Camus­läsare som skriver till andra potentiella och faktiska Camus­läsare. Inför arbetet med boken beslöt jag att enbart ägna mig åt Camus egna texter. Jag undvek att läsa om Camus och lät min egen håg och mina kunskaper styra. Nästan allt i denna bok kommer ur min läsning av Camus litteratur och mina tankar kring den.

Albert Camus: varken offer eller bödel kan köpas på Bokus eller Adlibris.