Låt dem som vill det skilja sig från världen

skrivbords-stilleben

I de sista skälvande minuterna av 2013 kom jag ut med den här boken: Albert Camus: varken offer eller bödel. Vågor av uppskattning och pengar har sedan sköljt över mig! Visst låter det där som om jag är ironisk men så har det varit i förhållande till vad jag som debuterande författare på ett litet förlag förväntade mig. Tack för alla mejl från er läsare, dessa mejl är det bästa och jag kommer att spara dem för alltid.

Det är som en sjukdom, jag måste liksom göra allt till meta (betrakta mig själv medan jag betraktar något – i det här fallet ett skeende) och medan jag skriver så inser jag att detta är det avslutande blogginlägget om min Camusbok och det bör sorteras in under det amerikaner kallar closure. Dags att dra vidare, inte från Albert Camus (gud, nej! Camus har jag gjort till metod och den snygge mannens röst hör jag för alltid i huvudet) men det är dags att slita sig från detta projekt för att vara fri för andra.

Jag tänker automatiskt på vilka sätt jag kan missuppfattas när jag skriver. Jag vill det inte men gör det ändå och det är minsann svårt att styra sina tankar. Det blir mer aktuellt i artiklar och kanske är det en av anledningarna till att jag skriver så långsamt. Detta kan man missuppfatta, tänker jag – om allt, och försöker omformulera. Visst är det bra att vara sin egen värsta kritiker men det finns något fåfängt och ängsligt över alltihop och det får bara inte bli hämmande på fel sätt. (Nej, gud förbjude att något förtrycker mitt stora geni! #ironi.)

Vad jag vill komma fram till är att jag i samband med att boken gavs ut hade en del farhågor kring saker. Worst case scenarios är en specialitet, och en av dessa ”saker” var att mitt språk skulle missuppfattas. (Risken är, vilket ni snart kommer förstå, rätt stor.) Folk kommer tycka saker om en, c’est la vie, men här riskerade skuggan av ett eventuellt tillkortakommande att falla över Camus.)

Det roar mig att tramsa med språket och att vara überseriös med det. Jag vill ha ett brett språk, hämtat från många håll och tider, från olika klasser. (Klass som i samhällsklass.) Språket får i essäer gärna vara både formellt och folkligt, både fjortisaktigt och högstämt men ändå alltid troget innehållet. Jag vill ta mig så långt jag kan med språket, färdas så långt jag förmår ut i utmarkerna och vistas där allt nästan skär sig, stryka längs gränserna, tätt intill misslyckandets träskmarker där man för längesedan lämnat kartan bakom sig och det egna gehöret är det enda man har att lita till.

Varje individ utgör en uppsättning språkliga förhållanden, vem jag är ska märkas i texten som kommer ur mig, verklighet blir till litteratur (om allt går som det ska) silat genom det filter som författaren är. Författaren är verklighetens verktyg och språket är hens verktyg.

Inget av detta jag nu nämnt har jag eller kommer jag att lyckas med. Ambitionen är för hög, i alla fall för mig, men strävan är värt något också när nederlaget är definitivt.

Jag gillar banal slang, ord som ”pretty boy” och fraser som ”han var så söt att man vill breda smör på honom och äta upp honom” gärna jämte byråkratsvenska och fackspråk. Jag gillar ord som ”supergulligt” bredvid ord som ”inkommensurabelt”. Jag gillar att skriva konstkritik medelst skvallerspråk och om Paradise Hotel med terminologi hämtad ur analytisk filosofi.

Och jag har en vurm för hemmasnickrade metaforer. En sådan som finns i boken är: ”De flesta som vistas på planeten får snabbt sina danskort fulltecknade av försörjningsbördan och utrymme att utveckla talang saknas.” Det där är nästan fööör töntigt, för sökt, men förhoppningsvis räddas det av kontexten och balanseras av helheten.

Jag vill göra läsaren osäker stundtals och andra stunder lugn – vem har skrivit detta? ska läsaren fråga sig. En intellektuell som behärskar fjortisspråk eller en fjortis som är intellektuell? I bästa fall läser texten läsaren och de bästa texterna är nästan alltid de där man inte kan behålla en eventuell instrumentell föreställning utan tvingas med ut i fäladen.

Vilken oändligt rolig leksak det är ändå! Språket med sina lager och labyrinter och sin kapacitet för alla dessa olika rytmer beroende på sammansättning. Jag vet hur jag vill begagna det men, oroade jag mig, när man har så lite tid att skriva på egna projekt och det sker under svåra omständigheter så borde man kanske inte gå dithän där risken för felaktiga tolkningar ökar? (Om man nu har ett val?)

Nå, jag hade ändå fel för generellt missuppfattades det inte utan fattades. Så här skrev Daniel Birnbaum i en recension i Helsingborgs Dagblad:

Svenska originalverk om internationella litterära storheter är inte vanliga, och de jag känner till lutar sig ofta osjälvständigt mot amerikanska introduktioner. Jenny Maria Nilsson har arbetat på ett helt annat vis. Hon har läst alla böcker av Camus och skaffat sig en total överblick, sen har hon tänkt själv. I den ängsliga akademismens tidevarv är detta något sällsynt. Hon har skrivit en helt självständig bok. Vardagsspråket tränger sig ibland på som “lök på laxen” men aldrig de akademiska flosklerna. Vilken lättnad!

Och Birnbaum fortsätter:

Camus tillvaro var full av ögonblick av stor intimitet med världen, skriver Nilsson. Hennes egna vackraste passager skriver vidare hans svindlande glädje.

Ett vackert språk är målet, vackert trots ”lök på laxen” och det gläder mig att Birnbaum märkte just det där uttrycket som bär en annan tid i sig och har blivit bisarrt, eller mystiskt, sedan dess konnotation hamnat i skuggan av historien. Likväl fungerar det. Min sambo, som gör första korrekturläsningen åt mig, frågar ibland om just sådan språkdräkt: ”lök på laxen, really?” ”Ja, really”, svarar jag.

Om mejlen från läsare är det bästa så är det näst bästa att jag fick Gerard Bonniers essäpris. Motiveringen lyder: ”För en samling skarpsinniga essäer om Albert Camus: en originell spegling av hans liv och verk, allt buret av en intellektuell hållning värdig vår egen oroliga tid.”

Jesus, liksom, vilken överraskning! Bonniers reklammaskineri ställdes till bokens förfogande och det är orsaken till att upplagan för tillfället är slut på förlaget och i alla bokhandlar, nät och fysiska, men när som helst finns den åter.

Det andra befarade missförståndet var att folk skulle slå ner på att jag konsekvent valt bort sekundärlitteraturen om Albert Camus. För mig fanns inget tvivel angående huruvida detta var rätt väg. Inte i samband med denna sortens bok: en tunn biografi/essäsamling. Det var mina tankar jag ville pröva och jag ville gå direkt till källan, enbart till källan, Camus egna texter vilka jag inför boken läste i kronologisk ordning. (Vid intresse kan bokens förord läsas här.)

Jag är medveten om diverse teorier om Camus som finns och anser rätt många av dem ointressanta, en teori kan för övrigt vara attraktiv och lockande utan varken evidens eller bäring. (Kanske särskilt då?) Och det pratas för lite om att så många böcker är upprepningar av andras tankar, tryckta Buzzfeeds istället för nya verk. Men kanske, tänkte jag, skulle viljan till självständighet uppfattas som arrogans och hindra förståelse. (Inte för att jag tänkte anpassa mig till det men jag var beredd på dåliga recensioner.)

Karl-Ove Knausgård sa i en dokumentär att han inte hade Facebook o.d. för att han inte ville att allt skulle ha kontakt. Som jag tolkade honom menade han att det finns ett värde (ett intrinsikalt värde?) i odlandet av särart, i tänkande som försiggår åtskilt och på olika platser. Utbyte är kanske på gott och ont? Vi fogar in oss och domesticerar varandra. Och “All good things are wild and free” som Thoreau sa.

Nå, igen, det jag var rädd skulle missuppfattas blev det som värderades.

På den prisgivningsmiddag som Bonniers gav så höll författaren Fredrik Sjöberg ett tal till boken och det inleddes så här:

Ingenting är enklare än att skriva biografiska essäer, eller för den delen essäistiska biografier, om sedan länge bortglömda människor. Den ur det allmänna medvetandet försvunne vänder sig förvånat i sin grav och möter författaren med en blick som säger: du kan ta dig vilka friheter som helst. Ingen kommer att opponera sig. Gör vad du vill.

Den som däremot ger sig i kast med att skriva om en av dem som alla minns och känner är som bakbunden redan från början. Förväntningar och konventioner om vartannat. Är författaren dessutom debutant, och ger ut sin berättelse på ett förlag beläget långt bortom de fashionabla boulevarderna, är alltsammans mycket riskabelt.

Ut ur detta dilemma finns två väl upptrampade vägar, dels den akademiska i vars förlängning författaren åtminstone kan hoppas på uppskattning från kollegor som har noga studerat personen i fråga, dels den populärvetenskapliga eller på annat sätt publiktillvänt förenklade, varvid belöningen i bästa fall blir de glädjeämnen som följer av god försäljning. Exemplen är oräkneliga; vi behöver inte tala mer om den saken.

Det är inte därför vi är här, i kväll, utan för att Jenny Maria Nilsson med sin bok ”Albert Camus – varken offer eller bödel” har öppnat en tredje väg ur denna litterära snårskog där flertalet böcker försvinner och sedan glöms, olästa, vanligen på goda grunder. Redan betraktad som debut är boken anmärkningsvärt bra, men det där är ju inget vi bryr oss om. Gerard Bonniers essäpris är ingen plantskola, och dess jury är en samling hårdkokt osentimentala figurer, på jakt efter god essäistik, alldeles oavsett författarnas belägenhet.

Plötsligt var den bara där, den till synes anspråkslösa boken om Albert Camus, som en bekräftelse på det som sägs ibland, att Sverige är ett litet land, och språket så exklusivt att riktigt bra böcker helt enkelt inte kan komma bort i mängden. Och när den väl hade flutit upp någonstans ifrån, bestämde vi oss ganska snart, fastän konkurrensen var mycket hård. Jag ska förklara varför.

Och Sjöbergs tal fortsatte:

Själva grundtanken först: den att gå sin egen väg. En av världslitteraturens oftast återkommande banaliteter, lika lockande och lätt att tänka sig som svår att praktisera. Camus har något att säga oss, fastän hans tid krävde rättning i andra led än vår. Och visst kan man hitta det där i hans romaner, pjäser, essäer, överallt – men här, hos Jenny Maria Nilsson, framstår i skarpare ljus än vanligt hans till synes naturgivna strävan efter självtänkandets oberoende. Anledningen, tror jag, är att likheterna med vår egen tid är så drabbande.

När Camus och Sartre kommer på kant med varandra efter kriget, om sovjetkommunismen, är inte själva sakfrågan särskilt intressant längre, mer än som historia, men deras bevekelsegrunder är ständigt lika aktuella, själva passionerna. De stora systemens förrädiska lockelse, tron på och lojaliteten med profeter av alla format och modeller, alltifrån blankslipade nationalekonomer till påvar och kalifer av mer ålderdomligt slag. De som ersätter den enskildes moral med rigida läror för masskonsumtion.

Människans revolt är sig förunderligt lik genom historien, annat också. Jenny Maria Nilsson utnyttjar Camus på samma sätt som han tog hjälp av antikens filosofer för att se, om så ibland bara sig själv, och under tiden råkar hennes läsare i grubbel. Över vad och varför lär växla med läggning och ålder och egen historia; själv hamnade jag till exempel i Nordafrika och då inte främst på grund av den vemodiga insikten att folkresningar har en tidlös tendens att spåra ur i terror. Nej, det var istället något om barndomens landskap och dess betydelse för Camus integritet som fängslade mig.

Andra gånger kom jag på avvägar i tankar om skapandets villkor, nationalismens lockelser och fallgropar, utbildningsväsendets betydelse för klassresenären och annat liknande. Vissa stycken, slog det mig, borde utgöra tvångsläsning för anpassliga journalister, annat för dem som över allt annat fruktar sysslolöshet. Och alltsammans visade sig på ett eller annat sätt landa i frågan hur man ska lyckas bevara den värdighet som i bästa fall finns där någonstans, under all bråte. Andra kommer att följa andra spår, det är jag säker på, för boken är en djungel, men de flesta, om inte alla, kommer efteråt att känna sig lite klokare, kanske gladare också av det skälet att författaren tycks lita inte bara på sig själv, utan också på sina läsare.

Själva grundtanken först: den att gå sin egen väg. Ja, bokens genomsyrande idé är den om individens autonomi: den enskildes moral och det är fint att känna sig så förstådd som jag gjorde av Sjöberg.

Ära och pengar alltså, jag är mycket intresserad av dessa men enbart som verktyg. Ära och pengar ger möjlighet till det jag vill göra; tänka, arbeta och skriva. Nu hoppas jag kunna skriva andra böcker och lite annat, en kandidatuppsats i underrättelseanalys till exempel. Vi får se om det går vägen.

Så jag tänker mig en nätpaus och helt snart kommer jag att ta en sådan. Kanske avaktiverar jag (tillfälligt) Twitter och Facebook. Under den perioden kommer jag inte heller att uppdatera här eller svara på kommentarer och planen är att inte tömma mejlbrevlådan lika ofta som vanligt. Skriver ni till mig så ber jag om ert tålamod. Är det bråttom så ring eller sms:a. Nästa år, någon gång, ska jag och Therese Eriksson slå ihop våra bloggar och förhoppningsvis blogga mer.

Tack så länge.

PS. Albert Camus fyllde hundra år förra året och därför höll Köpenhamns universitet ett seminarium om honom. Nu har det kommit en spin off från seminariet, en antologi: ”Studier i Camus – Solen og skyggerne”. Jag medverkar med essän Ormens huvud, på danska Slangens hoved och essän handlar om Nietzsches eldar som både Edith Södergran och Camus cirklade kring och hur det påverkade deras integritet. DS

PPS. Rubriken är ett citat ur Camus dagbok (januari 1936). Stycket fortsätter ”Jag klagar inte längre, ty jag ser mig födas. Jag är lycklig i denna världen eftersom mitt rike är av denna världen.” Camus menar: låt de som vill skilja sig men själv tänker han kedja fast sig till världens sorl. Leva i det och tyngas av det, ett beslut han ska komma att ompröva flera gånger.

NO COMMENTS YET ON “Låt dem som vill det skilja sig från världen”
COMMENT ON THIS POST