Vardagsöverdos kräver motgift

hellre-fiktion-an-vardag.jpg

Rum för människor i vinrött och grått som rör sig enkelt och värdigt.

Skolstartsmästerskapen för föräldrar gick sällsynt bra för mig och sambon. Trots att vi deltagit i flera år gör vi oftast risigt ifrån oss. Men redan första dagen lyckades vi med inneskor, ombyte, regnkläder, gummistövlar, gympapåse, skolväska, mappar till papper och så vidare – allt prydligt märkt med namn. Sen den mest intellektuellt utmanande av grenarna: ”blankettifyllning”, om bostadsuppgifter, inkomstuppgifter, sjukdomar, allergier, ordnings- och dataregler som ska skrivas under och så frågorna; Får ditt barn gå hem till kompis? Får ditt barn gå hem till kompis utan vuxet sällskap? Får ditt barn åka bil med annan vuxen? Får ditt barn fotograferas/filmas på skolans område? Får ditt barn förekomma på hemsida? Får ditt barn följa med Darth Vader till tennisbanan? Till allas förvåning återvände pappershögarna signerade och ifyllda till skolan med vändande post. ”It is unheard of” i vår familj där dylika handlingar tillåts cirkulera mellan köksbord, kyl, skrivbord och golv innan skolpersonal offensivt börjar betona ”ni har inte lämnat in…”

Vardagsöverdos, så nu längtar jag efter ett av mina fiktiva liv som utspelar sig under andra världskriget…

… inte i själva det blodiga, ondskefulla och verkliga kriget, utan i en metaforisk och fiktiv bild av det, en efterhandskonstruktion med inslag av England, tapperhet, flygplan högt i skyn och närvaron av tragedi. Dessa scener låter jag omslutas av ett säreget ljus – vilket skänker förklaring och sublimitet. Ljus som faller in utefter långa, smala korridorer för att sedan krypa upp på tunga, dörrar av mörkt trä. Dörrar som öppnas mot dunkla rum där människor i vinrött och grått rör sig enkelt och värdigt, stiligt bleka personer lutar sig mot ekpaneler och för allvarliga, ängsliga, andnupna samtal. Utanför rummen finns ponnyss och småfåglar, mot en fond av svarta, hotande moln. Godhet och ondska svävar som faktiska entiteter i en ängslig dans kring människorna, och en ständig känsla av sorg ruvar i fuktig mossgrönhet där allt hela tiden står på spel.

THERE ARE 7 COMMENTS ON “Vardagsöverdos kräver motgift”

Jenny Maria

22. August 2008 at 09:24

Bilden tog jag förra hösten på Lunds Universitet. Nästan alla bilder på bloggen är mina egna i annat fall skriver jag ALLTID ut fotografens namn.

Ida

22. August 2008 at 10:33

Du skriver ju helt underbart! Jag förstår precis ditt fiktiva liv. Bilderna är också helt fantastiska!

marie-louise

22. August 2008 at 14:53

Tänk vad det här är kul, fast jag har grejat med detta bloggandet nästan ett år nu så hittar man nya superfina sidor. Hittade dig just genom Sara och hit kommer jag tillbaka. Trevlig helg och pusta ut efter första skolveckan. Själv har jag det där bakom mig och…ja, det är både skönt och tomt!

Li

22. August 2008 at 20:52

Å känner igen, så väl. Vardag är otäckt men ändock en lisa när den kommer.
Vilken vacker bildtext kära du. Till en vacker bild. Lugn och högtidlig, nästan heligt upphöjd.

Jenny Maria

23. August 2008 at 08:54

Tack Ida!

Jag gillar din blogg; ”Welcome to my brain. Does anybody want a cookie?” – liksom vad livet handlar om.

Tack Marie-Louise!
Så är det även för mig att jag hittar nya intressanta bloggar. Jag tror att vi här nere var sist med skolstarten.

Tack Li!

Sara

25. August 2008 at 14:19

Det dyker upp kladd utan att jag vet var det kommer ifrån. Rymden? I kladdet fastnar damm och det blir inte lika kladdigt längre. Småmjukt. Äckel päckel = vardag.

Jenny Maria

26. August 2008 at 08:08

Äckel päckel? Sara gillar du inte när dagarna ser likadana ut? Eller är det något annat?

COMMENT ON THIS POST




    Archive