Jag och min mor – konfirmation med 25 års mellanrum.

Tanken var att färdigställa något av alla de blogginlägg jag påbörjat. Kanske det om den ovanliga psykos jag drabbades av år 2002, eller det om att stoppa in sin familj i bilen och flytta 120 mil till en plats man ens aldrig sett på bild, eller berättelsen om det enda sant mystiska, alldeles oförklarliga Arkiv X-aktiga som har hänt mig, eller inlägget om min uppsats; Då åsiktsmängder möts – Om kvasirealistisk syn på sanning. Ni tror det är trist men det är så engagerande att jag blir yr och jag lovar att ni alla skulle vilja undersöka sanningsbegreppet via kvasirealismen och häpna över teorin om Den super-förbättrade-attityd-klubben om ni vore bekanta med den axiologiska världen. (Kanske är ni det.)

Men idag äger jag inte orden, de vill inte bli beskrivande och är inte tacksamma över den berättande struktur jag är ivrig att ordna dem i. De är kallsinniga inför min vilja till god formulering för att rättfärdiga detta utrymme jag tar i anspråk. Så var beredda; detta inlägg är ett meta-babbel utan slutsats eller poäng. Är meta ett passé uttryck? Häromdagen frågade jag en amerikansk curator; You mean like a meta-appearance that portray the structures of communication? Färgen försvann från hennes ansikte; Yes but I would never use that word.

Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia och fotograferar övergivna platser. Han hade pressvisning på Fotogalleriet Format i helgen och då berättade han att i Tyskland är fler personer sysselsatta med att producera pizza än att producera stål! Jörnmark är full av historier kring de platser han besökt och jag skulle kunna lyssna på honom HUR LÄNGE SOM HELST.

Det har varit alldeles för få äldre människor i mitt liv, när jag ser äldre som ser märkvärdiga och intressanta ut vill jag rusa fram och fråga dem om hur det var förr. Konstnären Lenke Rothman var den enda som överlevde förintelsen av en familj på nio. Hon intervjuades i P1, jag lyssnade då jag körde bil och blev sittandes andäktig kvar trots att jag kommit fram, det var speciellt. Lyssna ni med via SR:s fenomenala pod-service.

”Morgonen den femte februari 1960 bestämde sig tjugofyraårige Erik Malte ”Stubben” Gustafsson för att inte bli som alla andra.” – en av de bästa novell-inledningar jag läst. En samling av Pär Rådström har letat sig in i vårt hem. Litterär begåvning kommer i olika form men finns det någon sort som är så underbar och märklig som den där absoluta känslan av språkligt gehör, det där lätta, skira, välsignade, självklara när orden är ens födelserätt och ingen möda krävs för att uppnå perfektion och särart? Och ändå är Pär Rådströms värld den sorgliga och grå, vardaglig även i det exotiska.

Daniel Sandström är Sydsvenskans nye chefredaktör. Ända sedan min postis-tid har jag varit förälskad i Sydsvenskan, men kärleken är obesvarad. Innan jag skrev för Kvällsposten skickade jag någon artikel till Sandström i hans egenskap av kulturchef. Sedan ringde jag och hörde om han läst och om det gick bra att ’pitcha’ artiklar. ”Jag vill inte läsa något av någon som du” svarade han. Överhuvudtaget framstod det som om samtalet tråkade ut honom så att han höll på att förlora medvetandet. Någon som jag, jag vet inte vad han menade och jag kände mig sårad. Men det är som min yogalärare brukade säga när han drog någon av mina lemmar i ”fel” riktning: ”Det är bara ditt ego som smärtar.”

Viggo Cavling har tydligen varit studiekamrat med Sandström. Jag upptäckte Viggos dagbok, sedan jag började få Resumés nyhetsbrev – gud vad de jobbar hårt där på Resumé! Viggo brukade fika på det kafé jag och min sambo drev på 90-talet. Viggos artiklar har varit bra ända sedan Nöjesguiden-tiden och jag var alltid förtjust i hans stil. Han var nog rätt hårt ansatt av malmöitisk jantelag, men jag förstod att han var uppmärksam och klarsynt, och den karaktärsbedömningen gjorde jag utifrån hans skicklighet då det gällde att beställa fika. Han överträffades endast av Signe Persson Melin.

På förekommen anledning angående tomheten under rubriken till höger; ”Bloggar jag läser”: Jag läser inte bloggar utan endast stentavlor, papyrusrullar och någon gång tygtryck. NÄ, DET ÄR INTE SANT, jag läser 100-tals bloggar, till exempel Talking Philosophy, Byt Namn och Monsieur Thente, men det blir fel när jag ska lägga in länkar och jag måste ordna det.

Häromdagen, den dag det föll ett kraftigt regn, låg jag i sängen och halvsov precis på gränsen mellan vaket och dröm. En bild av att jag satt vid köksbordet och samtalade med en liten vit kanin kom för mig. Jag sade till kaninen ”Din bror är härunder” för jag hade upptäckt en likadan kanin fastsatt under köksbordet och jag sträckte in handen för att ta upp den.