Barbie-evolution?

sadan-ara-att-leva-nara-dem.jpg

Bilden innehåller två Barbie-vandaler.

Min väninna Elin frågade mig om mitt förhållningssätt till Barbie, läs här.

Du kallar mig klok förälder? Kanske borde jag låta bli att berätta att jag just nu tvingar min 14-åring att sova med mig i dubbelsängen för att ”du växer ifrån mig för fort” som jag säger till henne.

Vid Gud hade jag och sambon anledning att oroa oss över våra döttrars förhållande till Barbie-dockor oavsett om de var fejk-Barbie, Skipper, Cindy, Ken eller whatever. Det var aldrig deras favoritleksak men de fick rätt mycket sådana dockor och någon gång köpte även vi till dem. Leende, väna, behagsjuka, uppklädda i glamorösa kläder, naglade vid hand- och fotleder med små ståltrådar till kartongen levererades de – för att sedan SLAKTAS i vårt hem. Våra döttrar drog av deras huvud, deras armar och deras ben och bytte friskt kroppsdelar med kill-dockor, monsterdockor och vad man nu kunde föreställa sig, de skapade mänskliga avarter som i någon förryckt Dr Frankenstein-lek. Hår klipptes av, de var alltid nakna och lektes det med dem så flög de genom rummet, grävdes ner på tomten eller så inbegreps kroppsmålning. Det låter roligt nu men vi var tidvis rätt förskräckta över denna massaker. Inne på deras rum kunde man finna en hög av nakna, vanställda Barbie-dockor och jag tänkte ”är detta normalt?”

Själv lekte jag lugnt och städat med mina Barbies, sydde kläder, gjorde frisyrer och lät dem nippertippa omkring. Förvisso har jag sämre självkänsla än mina döttrar, men det vet jag med säkerhet inte är Barbies fel. Jag hade nog rätt stort nöje av dem och leken var uppfinningsrik.

Om jag leker amatörpsykolog så tror jag upphovet till din fråga är att du hamnat i en frågeställning som alla kloka föräldrar blir varse någon gång, och barn behöver reflekterande föräldrar. Du har två små döttrar och du vill att de ska växa upp med potential att bli lyckliga, känna sig nöjda, bli sig själva och få god självkänsla. Det är jävligt bra, för det finns redan tillräckligt med komplexfyllda, tillintetgjorda, rädda, integritetslösa, förvirrade människor av båda könen. Därtill har vi ett kapitalistiskt system som i vissa delar ivrigt vill inskärpa i oss att vi är odugliga, fula eller åtminstone förbättringsbara. Men jag tror att Barbies påverkan är perifer, DU själv är en långt starkare förebild än någon docka. Kanske dags att leka Barbie knarkar, Barbie bygger ett multinationellt företag, Barbie spelar hockey, Barbie rånar en bank, Barbie orkar inte stiga upp, Barbie löser cancerns gåta, Barbie luktar svett, Barbie hamnar snett, Barbie bygger ett barnhem…

Jag har alltid sagt rätt obegripliga saker till barnen som; ”bygg inte er personlighet kring ert utseende”, eller ”skit i att försöka vara bäst eller snyggast utan försök att leva ert liv värdigt i enlighet med er integritet” (pretentiöst? Ja!) och vi har alltid talat om sådant här.

Borde man inte spara sitt föräldrafördömande till riktigt allvarliga saker som mobbing, rasism och oginhet? Målet är ju att barnen ska lära sig tänka själv. Det är fördomsfullt tycker jag att säga ”min dotter får aldrig ha rosa” för som du är inne på det är rätt otrevligt att nedvärdera rosa eller Barbie bara för att det är ”tjejigt”. Jag tror inte det är rätt väg. Hellre då frigöra Barbie –  hon är nog ändå rätt less på sin roll.

Ok ni andra föräldrar, hur har ni gjort med Barbie?

THERE ARE 9 COMMENTS ON “Barbie-evolution?”

Göran

27. October 2008 at 17:28

Trots att vi har två döttrar har vi aldrig haft någon barbiefråga i vår familj. Det står väl en kasse någonstans, men de är varken lemlästade eller ompysslade.

Vår hållning är att varken demonisera eller jamsa med. Vi försöker ge barnen kritisk blick, men i små doser.

Men även vår populärkulturtolerans har en gräns. Vår gick vid Disney Channel för barnens, den vara bara för dum för att släppa in i vardagsrummet. Ingen saknade den.

Vi säger också konstiga saker till våra barn. De processar det.

Li

27. October 2008 at 18:37

Du är så klok Jenny. Så har du också alltid varit min förebild i hur jag själv ser på mina döttrars uppfostran. Att vara mamma är inte helt enkelt. Själv försöker jag vara så sann jag kan.

Tove

27. October 2008 at 20:45

Mina barn har lekt med Barbies och bytt dem med andra barns Barbies.När grannes barn hade klippt håret av sina bytte de bort dem och fick långhåriga Barbies,vilket mina barn senare ångrade men de fick inte byta tillbaka. Själv lekte jag med pappersdockor, som barn för det var så roligt att byta kläder på dem, särskilt Rita Hayworth, hon hade så fina kläder och hon var min första pappersdocka.

Tove

27. October 2008 at 20:49

Min syster lekte enbart med leksaksdjur, eller sädesax men hon blev också bonde.

sara b

27. October 2008 at 21:46

jenny, jag önskar du skrev en bok om barn, om så bara till mej!

Yngve Rådberg

27. October 2008 at 22:52

Jag arbetar varje måndag eftermiddag tillsammans med min sjuåriga dotter på att bygga och inreda ett barbiehus. Vi sågar, borrar, skruvar, limmar, klipper, klistrar och syr. Både hon och jag har stort nöje av det.

Jenny Maria

28. October 2008 at 11:23

Göran – samma här när det gäller Disney Channel. Under en kort tid hade vi den och barnen blev ganska ”hooked” så den ”försvann” snabbt och spårlöst. Så mycket idioti på en enda kanal. ”De processar det” – det verkar faktiskt så vilket jag är tacksam för.

Tack Li <3
På det sätt jag trodde det skulle bli svårt att vara förälder blev det lätt på andra sätt blev det svårt (?) Ärlighet är väl det som gäller. Det verkar som människan i unga år har en känsla för förljugenhet och att de vägrar respektera tillgjordhet. Jag kommer ihåg när jag förstod att ”vara en bra förälder – är att vara en bra människa” men så jobbigt tänkte jag, nu måste man liksom skärpa sig.

Tove – man undrar lite vad det är – denna vilja att klippa Barbies hår. Själv älskade jag pappersdockor som barn och Rita Hayworth är inte hon en bra förebild?

Sara, vi borde skriva en bok som har ett filosofiskt förhållningssätt till barn som är motsatsen till den där ”straff/belöning – först och främst sätta gränser fostran” som är inne nu.

Yngve – lyckos er, jag känner när jag pysslar med barnen (och vi pysslar hysteriskt) att det blir en fristad för mig och en plats att mötas på lika villkor vilket är avkopplande.

Karin

1. November 2008 at 21:50

Ack ja! EN Barbie hade jag och jag älskade henne, hon var med och lekte med mina killkompisars Actionman, hemma hos min kompis Patrik, där hela deras gillestuga/nedervåning var besudlad med Barbies och Actionmen. Där kunde vi på vardagseftermiddagarna (vi gick i tredje klass, på 70-talet) leka medan Patriks mamma hade frisersalong.
Mina två flickor eller rättare sagt den ena idag 15 år, lekte också med Barbie. Likt era töser. klippte hon håret på dem, gjorde make.overs på dem, och hon har iallafall minst 10 stycken, äkta och ickeäkta. En prins kom till, men den blev diskriminerad och tycktes mesig…SÅÅ ska väl inte en man vara, tycktes hon tänka -va vet jag hur hon tänkte ,men den fick snällt ligga i dockelådan.

Jag köpte en Actionman till hennes Barbies, för jag trodde att det kanske var lite mer livat, men den blev också hånad och tillintetgjord. Min man försökte leka med den tillsammas med töserna och då slog det helt slint. Flickorna skrattade bara och Niclas gjorde allt som förväntades göras…spänna muskler, vara macho och prata karligt, rädda brudarna från faror….
Flickorna blev bara tuffare och lekte inte alls så glamouröst som jag gjorde med min Barbie¨
Jag blir ändå glad när jag ser småtöser klä ut sig som prinsessor…det hör liksom till…kanske…men det MÅSTES inte.
Barbietiden verkar definitivt vara förbi, eller? De har fått lämna plats för de oproportionerliga BRATZEN istället, som är ännu slimmare, ännu mer getingmidjor och LONG LONG legs med gigantiska stora vackra urblåsta looks i ansiktena.
Förhoppningsvis Jenny, godtar barnen sig själva som de är och hur de är skapta…men visst, de påverkas de också ,hur mycket vi än försöker vara förnuftiga föräldrar….

Jenny Maria

3. November 2008 at 09:09

Jag skrattade åt det här Karin ”diskriminerad prins” – där ser man att det snarare är ideal som barnen fått från andra ställen som tar sig in i leken än tvärtom.

Ja Bratzen, de är ju stillösa och än mer deformerade och ganska otrevliga. Det skulle var intressant med någon sociologisk analys av deras utseende.

Själv tror jag att kanske det där allomfattande kommersiella som att även barn är främst konsumenter är det som påverkar mest negativt. Att man måste handla för att vara som känns påvert på något sätt. Som tur är går inte alla på det.

COMMENT ON THIS POST