Peter O’ Toole sa att hans idé om paradiset var ett både i storlek och i tid oändligt cocktailparty där man i all evighet kunde röra sig från ett rökfullt rum till ett annat. Min idé är ett omätligt och evigt museum där man kan röra sig genom rum med beskrivningar om allt från hur inlandsisen steg till en hög med gamla Allers från femtiotalet.
Lilla M och jag var på Landskrona Museum i helgen några sekunder efter den här bilden togs blev vi rejält utskällda. M halvsatt på elementet där bakom i några sekunder medan jag tog en bild. Precis då hon reser sig far en dam i illrosa tröja in i rummet och börjar gräla på oss. Fönsterna var larmade och visst det var ju dumt att sätta sig där, så vi; ”förlåt det var dumt… vi ska inte göra om det, nej… vi vill inte att larmet ska gå, vi ska inte göra om det, förlåt oss…” Damen bara fortsatte skälla; ”fönnstårrna är larrrmade [hon pekade på dessa] domm ärrr larrmade, hade hon suttät kvarr skullä ja blett mykke arrg, jusst dejj, näauu männsann…” (Jag får driva med skåningar, eftersom jag själv är skåning) Hon upprepade samma mening fem sex gånger förklarandes med väldig emfas och en tankeväckande glädje i sin ton att vi gjort fel. M sammanfattade incidenten med ”tråkigt men också spännande”.
Har ni blivit utskällda som vuxna någon gång?
Sedan tyckte jag att övrig musée-personal tittade snett på oss och jag trodde att rosa damen hade skvallrat men M sa att jag var paranoid och inbillade mig och det hade hon nog rätt i.
Vi köpte en massa roliga gamla vykort bland annat med herrar som gjorde gymnastik, de hade medalj på bröstet och band kring höfterna. Hela besöket var himmelskt roligt, muséet intressant, fint, vackert och mysigt – jag hoppas snart få komma dit igen – om jag vågar.
⊂ °°◊°° ⊃
issi
19. November 2008 at 17:34“Tråkigt men intressant” är ett fantastiskt förhållningssätt, tycker jag. Insiktsfullt att begripa att hela orsaken till utskällningen sällan finns hos den utskällda, utan att det bara är något man har “gjort” som har triggat igång ett frustrationsutlopp för någon annan. Trots denna teoretiska kunskap, har jag personligen ännu inte nått den grad av mognad som krävs för att kunna ta en utskällning på ett sakligt sätt, vilket ibland föranleder följande utskällning. Själv skäller jag ALDRIG ut någon annan människa än mig själv!
Utskälld som vuxen? Tja, huruvida jag skulle beskriva mig själv som vuxen eller inte, kan jag inte riktigt bestämma mig för, men utskälld blir man väl varje vecka… Hehe… Frekvensen ökar dessutom, har jag för mig.
Jag vet inte, men jag gissar att min tendens till dramatisk oberäknelighet kan vara ganska retsamt för en del individer…
Jenny Maria
20. November 2008 at 09:42Väldigt sällan har jag skällt ut andra och då har det gällt synnerligen allvarliga saker som när någon varit elak mot ett barn.
”men utskälld blir man väl varje vecka…” verkligen? Av vilka då? Och frekvensen ökar? Vad håller du på med? ”dramatisk oberäknelighet” låter förvisso intressant!
Fast känner du inte om främmande människor skäller att liksom ”jag är vuxen, du kan inte skälla på mig”.
Barn eller vuxen? Själv har jag alltid känt mig som en mutant. Du kanske också är en? ☺
Karin
20. November 2008 at 20:57så dum rosa tanten var! hur behandlar hon sina besökare egentligen? SÅ vill hon nog själv SÄKERT bli bemött!!!!
Energin slösades hos henne själv OCH så tråkigt liv hon måste ha som öser sin frenetiska ilska över andra för små petitesser.
Kärringajäovål e va hon e, ja!
Lilla M är jättefin i den fina bilden!
Kommer inte ihåg, när jag blev utskälld sist…det kanske kommer snart….huga!
Jenny Maria
22. November 2008 at 09:44Karin!
Kanske du är en av de personerna som aldrig blir utskälld, P blir aldrig utskälld.
Hon kanske fick energi av att skälla? Annars skulle hon nog bara sagt till, typ ”akta fönsterna för de är larmade” – skulle ju räckt.
Tove
22. November 2008 at 20:14Ni kunde väl ha försökt öppna fönstren och vädrat lite!
Jenny Maria
23. November 2008 at 12:22LOL – jo då undrar man hur reaktionen blivit.
Lilla Blå
23. November 2008 at 17:46Oj, där har jag också varit och köpt skojiga vykort på gamla gubbar. Dock blev jag inte utskälld. Inte den gången.
Jenny Maria
24. November 2008 at 08:41Du bar dig väl alldeles perfekt åt.
Men vykorten var mycket fina.
Nina
12. December 2008 at 14:16Det finns såna där människor, som bara väntar på att få skälla ut någon. De går omkring och surar i sitt mörker, och så plötsligt erbjuds de en chans. Och då tar det aldrig slut, precis som för Rosa tanten.
En gång blev jag totalkapad av en gubbe på T-banan, för att jag hade fötterna på sätet (rent tekniskt var de inte på sätet, de var placerade mot kanten, så att ingen blev smutsigt). Han gav sig aldrig, fast jag nästan gick ner på knä när jag bad om förlåtelse. Sedan förföljde han mig upp på en annan plattform och tecknade att han skulle skära halsen av mig. Då ångrade jag att jag inte bara kallat honom gubbjävel och lerat ner vagnen. Borde anmält honom för olaga hot, men han fick säkert ut ett härligt rus av det hela.
Jenny Maria
13. December 2008 at 10:50Är det sant?
Vi borde skapa en Facebook grupp där vi samlar de här erfarenheterna av att bli utskälld som vuxen.
Det vanliga är ju, så känner man själv att man helst inte vill säga till men att man någon gång måste. Så den här glädjen, ruset är så intressant.
Fast det där låter som en RIKTIG galning.