Bilden har en koppling till Georges Bataille – jag vet bara inte vilken. 

Jag besökte Universitetsbiblioteket i Lund trots att jag lovat mig själv att aldrig mer gå dit – problemet är alla böcker som finns där och insikten som drabbar mig varje gång jag inser att jag aldrig kommer hinna läsa dem. Hylla upp och hylla ner av anmärkningsvärda, innehållsrika böcker förmedlande kunskap och inblickar i annat och i andra. Jag hatar det – varför kan inte folk författa böcker i den takt jag hinner läsa dem? Ska det vara för mycket begärt?

Så vanligtvis beställer jag i bibliotekskatalogen på nätet och får sedan hämta dem i det där beiga rummet helt i början av biblioteket.

MEN…

… så hade jag lovat min dotter att ordna böcker till henne om astronomi och mode, avdelningar som är för mig okända. Jag hade vare sig namn eller titlar utan skulle bli tvungen att ”browsa” hyllorna.

Eftersom jag är lat frågar jag efter de aktuella ämnenas bibliotekskategorisering i informationen. En högbystad vänlig dam med glasögon hjälper mig.

Astronomi finns till vänster på tredje våningen, dräkthistoria står under Ih och det är ända längst in på tredje våningen.

Suck… nej, tänker jag, inte längst in, då måste jag passera filosofisk historia, jag kommer att trilla dit och sedan stå där med tre miljoner sjukt intressanta böcker i famnen, jag kommer att släpa hem dem, trava dem på mitt skrivbord, inte hinna läsa utan må dåligt och få ångest över att jag aldrig kommer att få veta vad som står i dom.

Och precis det händer, jag plockar och plockar och plockar okontrollerbart, det är Hegel, Ingmar Persson, Tännsjö, Arendt och Camus, det är titlar som ”The moral demands of memory”, ”The state of criticism” ”The struggle against dogmatism”. Så lyckas jag hejda mig – nej, nej, nej! Jag talar till mig själv som vore jag två personer; ”en bok får du behålla, en enda att ta hem.”

”On Nietzsche” av Georges Bataille blir det, förutom böckerna om mode och astronomi då. Bataille har alltid attraherat mig och Nietzsche attraherar väl alla? Bokens första mening är Motivating this writing – as I see it – is fear of going crazy.  Jag brukar hävda, även om det inte är sant, att en boks kvalité kan förstås utifrån den första meningen.

Så är det som Nina Björk beskriver i en artikel i DN i helgen om böckers märkliga kraft som är svår att beskriva i annat än klichéer. Ord är i sig vila, eller vad tycker ni? Av bilder kan jag känna mig överrumplad som om dom knuffas medan litteratur är varsam även när den är smärtsam.

Förordet till boken är skrivit av Sylvére Lotringer. Jag vet inte om han är galen men jag tror att de flesta som skriver förord är just det. Dras personer med galenskaps-potential till förordsskrivande eller blir man galen av att skriva förord?