Jag tror mer än jag vet

skissandet.jpg

Carl Larssons skisser på Malmö Museer. Habilt utförda, jag överväldigas alltid då jag står inför dem ”live”.

Jag skrev om Carl Larssons ”Nu är det jul igen” på Dunkers.

Här skrev jag om Humanisternas busskampanj. Trots att jag är buddhist är jag inte främmande för att gå med i Humanisterna. Jag har alltid trott mer än jag vetat och av någon anledning är det inte svårt för mig att skilja på det jag kan ha kunskap om och det jag endast kan tro. Så någon gång har jag funderat på att lösa medlemskap. Men så minns jag min läggning – grupper, oavsett vilka, ger mig en känsla av klaustrofobi. Det är beklagligt eftersom samlingar av individer i många avseenden kan åstadkomma mer än enskilda personer. Men på något vis, på någon nivå, kräver flockar underordning och kanske är det så att jag har auktoritetsproblem.

Lite utanför, vid sidan av är en mysig placering. Sedan jag haft tillfälle att betrakta min sons reaktioner inför grupperingar har jag övervägt om oviljan att tillhöra en samling kan vara något nedärvt?

Min son deltog i luciatåget enbart om han gavs löftet att ha rätt att avvika från det och att han slapp bära samma kläder som alla andra, det vill säga lusse-linne.  I somras på simskolan (han var 6 år då) ville han ha samma förbehåll. Bara om han fick hålla sig i utkanten och själv välja vilka övningar han skulle delta i, endast då tänkte han gå i simskola.

THERE ARE 7 COMMENTS ON “Jag tror mer än jag vet”

Mats L

3. January 2009 at 12:29

Dokumentären om Ernst-Hugo Järegård gav fina insikter om att vara lite egen och vid sidan av. Jag trivs också bäst lite vid sidan av. Det gjorde min pappa med. Det kanske går i arv?

karin andré

3. January 2009 at 14:12

Mmm..det är bra att det finns möjlighet att välja utifrån hur man vill ha det. I skolan fick man ändå lära sig både grupparbete och att arbeta ensam. Men har ni tänkt på att i en större grupp man ev “tillhör” ändå finns de som särskilt väljer att vara tillsammans, att diskutera själva, gadda ihop sig osv.
Min yngste storebror kunde inte börja första klass som det var tänkt. Han tyckte det var ett tråkigt ställe och att man inte fick leka där. Han fick börja ett år senare och leka färdigt i Lekskolan som var alldeles nystartad i vårat bostadsområde på 70-talet.
Idag är han byggchef för sin grupp i NCC. Han blev bra på det.

Jag ville inte ha namnskylt på mig på 4-årskontrollen, sa min mamma. Jag hade sagt att jag tyckte tanten kunde lära sig mitt namn.
Jag beundrar vissa människor som vill vara i centrum, men dras till de som är lite vid sidan om…där jag själv oftast väljer att vara…

Jenny Maria

4. January 2009 at 13:38

Mats, jag såg också dokumentären om Järegård och gillade den.

Det är väl svårt att säga vad som är arv och vad som är miljö. Men då jag hos min son såg sådana tendenser väldigt tidigt, att han kände sig illa till mods i grupper så mindes jag att jag även själv alltid känt så.

Karin, er mamma är ju speciell, kanske förstod hon värdet i att få vara egen. Och så har du fostrat dina flickor – med utrymme.

En filosof som hette Mill sa att alla goda uppfinningar kommer ur originella tankar och jag tror att han har en poäng i det. Att skola och samhälle ska uppmuntra ”den goda” särarten.

”gadda ihop sig”, så är det och det är ytterligare ett problem med grupper att somliga personers sämsta sidor visar sig just då.

Jag kan se framför mig hur du som fyraåring vägrar ha namnskylt ☺

Julia

5. January 2009 at 00:40

Den här bilden är en helt underbar nerscrollning på min skärm. Först de fina skisserna, och sen får man liksom hela bilden klar för sig – hon framstår så fantastiskt klart mot de mjukare suddade linjerna i bakgrunden.

annemarie

8. January 2009 at 21:49

Vilken enormt vacker bild. Stum ser jag på den. Anne-Marie

Jenny Maria

9. January 2009 at 10:28

Tack Anne-Marie.

♡ ☺

COMMENT ON THIS POST