Revolutionary Roskildevägen

flickorna-var-sma.jpg

Trottoaren på Roskildevägen i Malmö, precis här hände det en gång – vinden kom i fatt mig.

Jag såg Revolutionary Road häromkvällen.

Har ni läst Fredrika Bremers debutroman Familjen H? Elisabeth, en av personerna i den boken, är av samma typ som April i Revolutionary Road. Båda är gestaltningar av krocken mellan en människas öde och hennes särart, en beskrivning av hur ett visst temperament betyder oförmåga att leva under givna villkor. Vi tröttnar aldrig på att se det händelseförloppet skildras, hur någon likt vågor mot bränningar bryts mot den egna levnadslotten, tillintetgörs av normer lika klibbiga som flugpapper. Normer och öde förresten – för mig är de svåra att hålla isär.

April och Elisabeth är kvinnor, men en manlig variant är lika vanlig. Aprils man Frank är också fånge, men medan han är led är hon desperat, medan båda är slagna i bojor är April dessutom fastlåst och nedsänkt under vatten. Åskådaren vet alltigenom att det kommer att krävas Houdini-krafter för att ta sig ur den där klaustrofobiska medelklass-idyll-fällan som Richard Yates utbroderar, där män och kvinnors huvudsakliga hobby är att hämnas på varandra.

Otack är världens lön. Bremer har angripits av genusteoretiker för att hon tar död på Elisabeth, Yates gör detsamma med April. Nog går den typen av fiktiv kvinna rätt osvikligt mot döden medan männen ges ytterligare alternativ, dock inte så lockande tycks det mig. Aprils Frank lever stympad kvar. En annan film-Frank, som spelas av Viggo Mortensen i Sean Penns The Indian Runner, besegras av sin destruktiva sida och när det sker försvinner han. Något inom dessa karaktärer dömer dem till att först delta i skapandet av sina egna helveten och sedan gå under i dem.

Bremers framställning av Elisabeth är fenomenal, en retorisk målsökande robot lastad med en Bremersk kvinnofrigörelseagenda. På bästa möjliga sätt – slingrigt för att skaka av eventuella belackare men också fjäderlätt utan att förarga eller trampa på förhandenvarande ideal – försöker hon skapa sympati för en kvinna som då boken skrevs ansågs onaturlig och obehaglig. (Som jag förstått det, mina egna empiriska erfarenheter av livet på 1800-talet är högst begränsade.) Skickligt väver Bremer Elisabeths historia, vilken utgör en birolls-berättelse i boken. Hon visar på Elisabeths villkor som hänger ihop med att hon är född kvinna. Elisabeths ”dåliga omdöme” handlar inte om onda avsikter eller någon annan uselhet utan hennes läggning: frihetslängtande, spännings-sökande och impulsiv; sådana personlighetsdrag kan även en kvinna ha, och hos Elisabeth är dessa ett faktum hon själv lider under och inte ett val.

Bremers ”vältalighet” för att i största mån influera människors uppfattningar och undvika att de vänder sig mot henne påminner om filosofen David Humes ton när han i boken On Religion inte bara vederlägger utan smular sönder vedertagna gudsbevis på ett finkänsligt sätt för att skapa välvilja för vad han vet är nya tankar och för att göra det svårt för de med religiös makt att komma åt honom. Hume och Bremer var båda medvetna om i vilken kontext deras skrifter skulle landa och läsas i.

Innan Elisabeth dör förekommer ett kapitel där hennes essens blir uppenbar: hon dras till och uppgår tillfälligt i ett kraftigt oväder med åska. I denna dramatiska scen blir hon ett med stormen och finner då frid. Ett exotiserande av kvinnan, sa någon på ett seminarie men det tycker jag är trams. Sådan är Elisabeth: en personlighet med våldsamma känslor som hon tvingas förtrycka men får tillfälle att leva ut den gången i åskvädret då hon står som en galning och låter regnet piska mot huden, sträckande sig mot blixtarna i skyn.

Vansinnig skulle många kalla henne, men snarare är hon fel person på fel plats – kanske är det en av definitionerna av vanvett, precis som den klarsyn April förtärs av också kan vara det.

En scen ur Revolutionary Road, eller inte en hel scen utan några filmrutor, kanske 24 stycken – en sekund – berörde mig särskilt. April står framför sitt nyinköpta hus, allt är skirt och ljust, det är bräcklig försommar, hon har ryggen mot kameran huset och omgivningarna syns, det blåser ganska kraftigt men vinden är säkert varm. Den rör sig, går genom all grönska, ruskar om det lummiga en bit i taget, träden, buskarna, Aprils kläder och hår, vinden är som en separat entitet, susar omkring än här, än där, byggs på någonstans, avtar någon annanstans, ger sig tillkänna när den far mot något, tar sig bestämt genom bladverk och omsluter April som just då är i fas med världen.

Första gången var jag 5 år, kanske yngre, minnesbilderna är ogripbara, fläckvisa och känslobetonade. Jag har följt med mamma till en frisersalong i Trelleborg där hon har tid. Det är sommar och jag leker utanför. En trästång skiljer rabatten från trottoaren och jag provar att gå balansgång på den. Då märker jag hur vinden byggs upp någonstans ifrån, smyger genom växtligheten, kommer ifatt mig och bäst som det är rör vid mig som ett besjälat, vänligt väsen.

Sedan dess har jag blivit varse det här då och då – att vinden kommer ikapp mig.

Fenomenet, om jag nu kallar det för det, har en annan sida: en tvärt uppflammande längtan av att få känna den där vinden. När jag jobbade på Indiska magasinet vid Hötorget i Stockholm en vanlig arbetsdag – le i kassan, räkna upp pengar, packa små saker i silkespapper, vika kläder, hämta på lagret, reda ut hoptrasslade halsband, sitta med tjejerna i fikarummet, höra deras stockholmska och förundras över att de refererar till både min och sina egna män som ”gubbar” trots att de flesta av oss bara var några och tjugo – kunde jag erfara ett svåruthärdligt behov av att få vara på en plats där jag kunde nås av vinden.

Känner ni igen er i något av det här? Bodil Malmsten sa en gång då hon intervjuades i Babel att hon hatar när människor säger sig identifiera sig med sådant hon skriver. Jag älskar när folk känner igen något jag tror är specifikt för mig – det får mig att känna mig normal.

THERE ARE 7 COMMENTS ON “Revolutionary Roskildevägen”

Lilla Blå

21. February 2009 at 08:48

Om jag är normal är du normal. :) Visst känner jag igen mig i det du skriver. Vinden. Ja, Kanske är det därför jag älskar öar så förbaskat. Vinden når mig alltid där. Och jag blir hel igen.

sara b

21. February 2009 at 10:00

jag vet inte men jag älskar när du skrivet om dina minnen och ditt liv och hur allt vävs samman. jag struntar i vad du vill komma fram till eller fråga, jag läser.

Jenny Maria

21. February 2009 at 10:43

Utmärkt Lilla Blå – det är det jag vill höra.

Och tack Sara. Ibland vill jag bara se var texten tar vägen av sig själv.

bernur

21. February 2009 at 17:01

åh, så snyggt skrivet! jag ska nog se filmen i morgon, och jag har hört så mycket gott om den, men ingen som har gjort det så här bra! tack!

Jenny Maria

22. February 2009 at 21:20

Tack, tack, tack Bernur – hoppas du skriver om den på din blogg.

Hillevi

23. February 2009 at 23:20

Jag kan bara instämma med tidigare stämmor; oerhört vackert skrivet. Jag tycker om parallellen April/Elisabeth som du gör, och att också Hume får vara med på ett hörn. Allra mest fastnar jag dock för besrivningen av vinden. Uppväxt vid västkusten och sedermera bosatt i Göteborg ett tag måste man förr eller senare ta ställning till just vinden. En del finner den allt annat än angenäm, den skapar oordning i frisyrer och tar sig igenom kappor och tröjor. Likväl kom jag att älska den där vinden, den som sliter i ens kläder och bär havets sälta. Den som tar sats och ger en en mild eller hård knuff. Som får ögonen att tåras och näsan att rinna. En vind som liksom manifesterar själva naturens styrka och människans litenhet men, paradoxalt nog, också påminner den lilla människan att också hon är en del av denna storslagna natur.

Jenny Maria

24. February 2009 at 10:28

Tack Hillevi,

Jag har varit mycket på Västkusten, i norra Halland. Du beskriver det bra, alla måste ta ställning till vinden.

När jag bodde i Norrland kändes det ofta märkligt att det kunde vara så vindstilla. Som att vara inne trots att man var ute.

COMMENT ON THIS POST




    Archive