Bästa dikten frågade någon…

tva-herrar-och-en-dam.jpg

… skulle vara något av Nelly Sachs men jag läser inte henne då jag plågas av något inom poesi motsvarande Stendahl-syndromet och det kommer över mig då jag läser Sachs poesi.

Hennes medvetenhet och förmedlande av Förintelsens påverkan på offer och bödel, den egna uppgivenheten och hennes…, inte sympati, för det var det inte, men hennes icke-hat för motståndarna. Hon betraktar enfalden, hur den exploderar i ondska (?) och hon förmår inte uppröras på ett ilsket sätt som om hon vet att gången vid något tillfälle blivit oundviklig – det är alltför bra fångat för att kunna uthärdas. Jag tänker speciellt på en strof som förföljde mig, men jag nämner inte den för då kommer den att förfölja er också.

Annars Esaias Tegnér, min tonårskärlek, perfektsvulstig för en fjortonåring som också gillade Jehovas Vittnens broschyrer. Glöm Bibeln, kan inte Fredrik Reinfeldt läsa ur Tegnérs ”Det Eviga” i samband med varje tal?

Kanske något av de där nordiska älsklingarna Edith Södergran, Karin Boye, Mare Kandre, Sonja Åkesson, Kristina Lugn – som vet lika mycket om mörker som om ljus, lika mycket om ljus som om mörker.

Men min största uppmärksamhet låg under många, många, många år på engelskspråkig poesi från 1700- till 1800- och in på 1900 – talet: Yeats, Keats, Byron, Poe, Barrett Browning, Pound, Joyce, Dylan, Auden.

Här är två hissnande finfina dikter.

Ecce Puer av James Joyce

Of the dark past
A child is born;
With joy and grief
My heart is torn.

Calm in his cradle
The living lies.
May love and mercy
Unclose his eyes!

Young life is breathed
On the glass;
The world that was not
Comes to pass.

A child is sleeping:
An old man gone.
O, father forsaken,
Forgive your son!

The stolen child av William Butler Yeats. (Länge inbillade jag mig att jag var Maud Gonne återfödd.)

WHERE dips the rocky highland
Of Sleuth Wood in the lake,
There lies a leafy island
Where flapping herons wake
The drowsy water rats;
There we’ve hid our faery vats,
Full of berrys
And of reddest stolen cherries.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world’s more full of weeping than you can understand.

Where the wave of moonlight glosses
The dim gray sands with light,
Far off by furthest Rosses
We foot it all the night,
Weaving olden dances
Mingling hands and mingling glances
Till the moon has taken flight;
To and fro we leap
And chase the frothy bubbles,
While the world is full of troubles
And anxious in its sleep.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world’s more full of weeping than you can understand.

Where the wandering water gushes
From the hills above Glen-Car,
In pools among the rushes
That scarce could bathe a star,
We seek for slumbering trout
And whispering in their ears
Give them unquiet dreams;
Leaning softly out
From ferns that drop their tears
Over the young streams.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world’s more full of weeping than you can understand.

Away with us he’s going,
The solemn-eyed:
He’ll hear no more the lowing
Of the calves on the warm hillside
Or the kettle on the hob
Sing peace into his breast,
Or see the brown mice bob
Round and round the oatmeal chest.
For he comes, the human child,
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world’s more full of weeping than he can understand.

Sublimt.

THERE ARE 7 COMMENTS ON “Bästa dikten frågade någon…”

bernur

24. February 2009 at 13:38

Yeats-dikten är fantastisk (har du hört Waterboys inspelning?). På tal om detta: om jag förekommer DN och lanserar veckans dikt eller något liknande, kan du gästskriva en analys av valfri kort svensk dikt (gärna Södergran eller Kandre)?

Jenny Maria

24. February 2009 at 20:54

Ja, jag har hört Waterboys även om det var länge sedan.

Tack vilket fint erbjudande, det vill jag gärna göra!

Karin

25. February 2009 at 16:08

Härligt med dikter, så fundersamma. Jag kan inga särskilda men går inte förbi om jag ser ett stycke står skrivet.
Däremot Jenny, lyriken i musikers texter är ofta väldigt poetiska, särskilt om hela texten har en början ,en mitt och ett slut.
Bowies lyrics tex, är underbart kluriga och eftertänksamma.

Pink Floyds Time är en annan. Att läsa texterna till musiken ger mycket!
Musik är livet-livet är musik

Jenny Maria

26. February 2009 at 08:59

Bowie är en slag surrealistisk poesi tycker jag. Nu längtar jag efter att lyssna på honom igen.

Karin

26. February 2009 at 16:00

ja gör det…albumet reality tex…never look over reality´s shoulder…

Moa

27. February 2009 at 15:10

Det du skrev om Nelly Sachs var så bra. Jag tror att det är därför det är så svårt för mig att läsa henne också, jag orkar inte med det. Har tänkt lite diffust att det är “deprimerande” innan, men det här var precis så jag känner.

och: “lika mycket om mörker som om ljus, lika mycket om ljus som om mörker.” Ja!

Jenny Maria

27. February 2009 at 23:44

Tack Moa,

precis så, känslan är mycket lätt att förväxla med något som liknar en mörk depression. Till en början trodde även jag att det var det och inte smärta över det hon beskriver. Sachs är så finkalibrerad på att karva ut orden som redogör för den där banala ondskan (om jag använder ordet ondska i brist på ett bättre)

COMMENT ON THIS POST