Vi bara for, min sambo och jag, tillsammans med våra döttrar, de var små, vår son ännu inte född. Från Malmö åkte vi, sov i Stockholm hos Patriks bror i ett högt hus, startade tidigt, bar varligt de sovande döttrarna ut i bilen för att åka och bosätta oss i en okänd stad där det inte fanns en enda person vi kände.
Redan på förmiddagen nådde vi Härnösand, längs Höga kusten färdades vi vidare mot Docksta. Det var i början av augusti, dimma steg från bergen och ljuset var sådär milt som jag sedan lärde mig att det blir mot slutet av sommaren efter att midsommarens vita ton har övergått i en ljust blåbeige nyans. Vår skruttiga bil åkte mellan berg och jag erfor överraskande en mäktig behärskande förnimmelse av frid och trygghet. ”Allt kommer att bli bättre” tänkte jag – och det blev det.
Dagen efter tog jag den här bilden. Vi gick på ett vilset vis hela vägen upp på Varsberget, köpte glass, vår stora flicka ville sitta i skuggan – som alltid, vår lilla flicka ville sitta i solen – som alltid. Luften var varm, en perfekt avvägd bris cirkulerade bland de få människorna på serveringen och vi utbrast flera gånger ”vad här är vackert”. Glassen tog slut och jag bad flickorna sätta sig med utsikten i bakgrunden.
Mycket sällan men någon gång träffar jag människor som inte vet något om svaghet, som aldrig hamnat i en kontext som likt kvicksand drar dig neråt ju mer du kämpar. Människor som föraktar de som misslyckas och har det svårt. Dessa personer känner inte till de avgrunder som kan öppnas inom och nedanför en människa, vid de tillfällena, då jag träffar en sådan person är jag glad över allt som hänt mig.
Dag
13. March 2009 at 21:24Jag litar inte på folk som aldrig har haft en motgång. Litar kanske inte är rätt ord men jag lägger hellre av mig tyngd på de som har bevisat att de tål det.
Jenny Maria
13. March 2009 at 21:30De är ju ganska, få men jag känner likadant, de som aldrig konfronterats med sin svaghet det finns en stumhet där…
Niklas
13. March 2009 at 22:21Mycket fin bild och reflektion du har gjort.
Är inte insikten om vår egen ändlighet och skörhet att bli människa? Är inte motgångarna och sorgen de trappsteg och den avgrund som ger oss möjligheten att bli ödmjuka inför varandra och livet? Först i djupet av vår egen sorg och smärta kan vi hämta kraft till vår egen framtid som människor, såsom vår vän Öijer säger i en intervju:
”Sorg är en kraft och motsatsen till negativ depression, likstelhet och sjukdom. Sorg är överlevnad. Sorg är en läkedomsprocess och en nödvändig känslomässig ärrbildning. En människa i sorg är en vacker, helig och okränkbar varelse. Och utan människors förmåga att känna sorg över det som är och över det som gått förlorat skulle det inte finnas någon framtid för människosläktet.”
För när som helst kan någon knacka på dörren och våra liv såsom vi föreställt oss dem, rycks undan från oss och vi står där vid kanten till mörkret. Som när en tjej i 20-årsålder genomgår en operation för att ta bort en cysta vid äggstocken och vaknar upp utan äggstockar och livmoder och med diagnosen cancer.
Jag är svag och just nu går mina tankar till henne.
Mats L
14. March 2009 at 01:42De som föraktar svaghet tror jag är livrädda för sina egna svaga sidor. Och då tycker jag inte att dom är hela som människor.
Jenny Maria
14. March 2009 at 10:41Och vilken fin reflektion du gör Niklas. Jag tror du har rätt, livet tvingar oss till ödmjukhet och de som vägrar eller de få som inte stöter på motgångar de kommer att sakna en nyans av trovärdighet.
”Sorg är en kraft och motsatsen till negativ depression” – det är mycket välformulerat.
Jag antar att du i ditt arbete extra mycket ser livets skörhet och hur sjukdom slår undan benen på folk.
Själv kan jag förbanna händelser som jag menar har lämnat mig svagare än vad jag skulle vara annars men då jag för någon vecka sedan träffade en person vars liv gått som på räls och blev varse hans förakt så tänkte jag att det alternativet vore ännu värre.
Mats, du är inne på samma på som Dag och som jag själv känner – att det är svårt att lita på någon som inte sett att livet har mörker och vilken betydelse det kan få för människor.
sara b
14. March 2009 at 12:32jag får gåshud och jag minns så väl när ni for, hur vi fikade på er gård och patrik stod vid diskbänken sen i ert lilla kök och jag sa jag älskar dig till dig där i dörrposten, sen gick jag långsamt hem och knivar slogs inuti mig, antagligen gick jag för att sova för det brukar jag göra när nått gör för ont, för jäkligt ont. Sen minns jag inte mer, Tusen stänk från din trogna vän och största text/ bildbeundrarinna!
Ida
14. March 2009 at 16:34Inget gör mig så bekväm i en relation med en människa som när man har börjat prata om det som är och har varit tungt i livet. Och inget gör mig så obekväm som när folk börjar knuffa undan det, ignorera det trots att det är en del av dem själva. När man skrattar bort det. Jag gled bort från en vän under två år för att vi av någon anledning slutade visa svaghet för varandra. Att gråta två timmar i telefon och få erkänna känslor av ensamhet och att man inte blivit förstådd var som att plötsligt sätta foten på fast skare efter att ha pulsat i djupsnö. Helt plötsligt fanns människan jag älskat så otroligt mycket där igen.
Härnösand! Där bor ju jag. Höga Kusten är underbart.
sofie
14. March 2009 at 23:26du imponerar mig och chockerar mig. Vi är släkt och jag ser på dig som den kloka fastern jag alltid kan vända mig till, eller kanske till och med som en äldre syster. Jag har känt dig under hela mitt liv och ändå har jag varit en så liten del av ditt. Jag förundras över allt du skriver och försöker att ta in allt och verkligen kunna se allt vad du gjort i dina dagar. När ni bodde i Skåne förr så var jag så liten och under tiden ni inte bodde här så blev det aldrig riktigt tala om att lära känna er på en djupare nivå. Jag är så nöjd över att ha er i Skåne. Även om vi inte kommer ha en så passa bra kontakt som jag känner att vi har nu, så har du påverkat mig. Du är en av de människor som gjort mig till den jag är. Jag är stolt över dig kära Jenny.
Jenny Maria
15. March 2009 at 12:47Jag blir alldeles varm i bröstet när jag läser era kommentarer.
Sara, den dagen, det var något ödesmättat över det hela, du, Li, Kari och Uffe fikade hos oss dagen innan vi flyttade de där 120 milen och jag tänkte bland annat på våra hysteriska promenader i Pildamsparken, att de skulle upphöra. Det finns bilder från den fikan vi måste titta på dem någon dag.
Jag tror ju inte på ödet och heller inte på någon antropomorf Gud som griper in i ens liv men vid några tillfället i livet, som den här flytten, har jag upplevt vad som verkat vara ett övernaturligt engagemang.
Ida, det där känner jag igen, du beskriver det bra ”sätta foten på fast skare efter att ha pulsat i djupsnö”. Människor måste få hantera saker som de kan men jag kan få panikångest när någon inte kan eller inte vill se mörker, när det börjar låtsas, spela ett spel för att upprätthålla lögner och undvika smärta. Och som sagt sådana som helt enkelt aldrig blivit varse svårigheter.
Jag läser din blogg – du skriver med insikt.
Nordingrå till exempel, det är medicin att vara där, så tomt, så storslaget – så tidlöst.
Härnösand, varje gång vi for förbi (och det var ofta) sa vi till barnen ”Tänk att de byggde en stad bara för att en and nös här.”
Sofie, lilla gumman, din kommentar är så smickrande, jag tänker på vilket privilegium det är att se barn födas och växa upp framför ens ögon. Natten du föddes kunde jag inte riktigt sova och sedan höll jag dig när du döptes. Det är en stor förmån att få vara en del av ditt och din brors liv och jag blir mycket stolt om du menar att jag på något sätt haft inflytande på den utmärkta person du är. ☺ Jag är stolt över DIG, över dina ambitioner och över din förmåga att se och intressera dig för andra människor, den förmågan kommer oftast senare i livet och din självdistans – den kommer du att ha nytta av.
♡ ♡ ♡