Vi måste tala om Erika Ascot

Nedanstående inlägg skrevs innan Erika Ascots sista blogginlägg men jag tycker mig ha anledning att publicera den här texten ändå.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Moa Andersdotter på bloggen Benknäckarvals har lagt ut en Facebook-konversation mellan sig själv och “Erika Ascot.”

Det finns en typ av personlighet i verkligheten som även är representerad i overkligheten. Hon är en gångbar sort inom allehanda konstuttryck och vi tycks inte kunna få nog av denna persona. Jag syftar på den unga sköna poetissan som tolkar världen, utgjuter sitt blod, varseblir med sina hyperkänsliga sinnen genom vilka hon låter oss, självutlämnande eller motvilligt, ta del av sin värld och sitt geni. Hon rör sig såväl ovan som under jord, balanserar mot det mörka darrande, det magiska och det bländande, är myt och skapare av myt på riktigt och på låtsas. Hon är Persefone, Sapfo, Plath, Södergran, Woodman, Monroe, Spears, Betty Blue…

Typen är en av de mest förekommande inom konsten – såklart, då hon är synnerligen dynamisk användbar och tilldragande och vidare en person många vill göra konst av. Omkring oss finns myter, berättelser som ger och tar. Utbytet mellan sanning och fiktion har aldrig semester. Under tonåren var jag eller ville vara av den sort jag beskriver ovan. Ibland har jag spekulerat i att återuppliva den jag var, skapa en person som bygger på mig men ordnas dramaturgiskt och blir till berättelse. En slags självbiografi eller kanske just en självbiografi. Då skulle jag renskriva poesi, noveller och dagboksanteckningar från den tiden när jag bodde i London, Malmö och Stockholm. Livet var sceniskt och skört och jag identifierade mig med den där poetiska kvinnosorten, vilket möjligen var en överlevnadsstrategi.

erika-ascots-blogg-black-ascot.jpg

 Modebloggaren Erika Ascot som bloggar på Black Ascot är sådan flick-kvinna.

Black Ascot har inte varit en blogg jag besökt regelbundet, snarare högst några gånger. Bums insåg jag att bloggen var en saga. Jag har förmåga för det där, i filmen The Sixth Sense visste jag redan i någon av de tidiga scenerna att Dr. Malcolm Crowe var död och det är synd om mina närstående för det är hopplöst svårt att ljuga för mig. Inte så att jag är en naturbegåvning men jag har haft rikligt med tillfällen att öva mig på att känna igen lögn. Men jag misstog mig gällande till vilken grad Erika Ascot var påhittad. Min känsla var att någon gjorde ”roman” av sitt liv. Till viss omfattning är alla personligt skrivna bloggar sådana, inte uppdiktade men tillrättalagda, aspekter att skildra är valda. Det jag skriver om på den här bloggen är ”sant” men mycket väljs bort och tanken på absolut frihet tjusar mig; att skriva under pseudonym och kunna strunta i självcensur. I det som undviks finns det mest läsvärda, tror jag – men jag är inte säker. Min anledning till anonymitet skulle vara större möjligheter till trohet mot mig själv och det sätt jag önskar redogöra för mina erfarenheter. Inte som i Ascots fall möjliggöra en fullkomlig fantasi.

På Flickr är detta fenomen – unga kvinnor som fiktionaliserar sitt eget liv i enlighet med vissa myter – tydligt. Flickor och kvinnor skapar en ”låtsasidentitet”, förvisso med bas i sig själva, de skriver en historia med fotografier där deras kroppar, ansikten och upplevelser tar plats, blir till berättelse, en dikt som formas av den egna konstnärligheten. Flera av dem är skickliga, de har fotoströmmar besökta av hundratusentals personer och är stjärnor, som Miss Aniela, Quizz och Rebekka. Andra är lite svårare, som Elle Moss och Alisa. Mediet är fotografi men använt som i film för att skapa en illusion, det är icke-dokumentärt och estetiskt är det eller gränsar det ofta till photoshop-kitsch.

Erika Ascot har en Flickr, inte så avancerad som de ”äkta” tjejerna jag nämner ovan. Mitt besök hos hennes Flickr resulterade i en olustkänsla. I bilderna syntes bedrägligheten, ett koketterande med den roll jag beskriver, en, åtminstone bitvis, oärlighet som inte var svår att känna av. Bilderna ville dölja, inte visa och verkan blev inte något hemlighetsfullt utan något falskt. Inte så att jag upprördes, det är inte min sak att döma i det här ärendet, men Erika Ascots bildvärld engagerade mig inte på grund av den ohederlighet jag tyckte mig upptäcka.

fran-studio-totals-hemsida.jpg

Erika Ascot är lika upp- och ut-tänkt som Boxer-Robert, Laura Croft eller Anna Karenina för den delen och såvitt jag förstår är det reklamkollektivet Studio Total som producerat henne som reklam för Malmö Opera. Total låg också bakom Kulturpartiet. Erika Ascot finns på Facebook med 600 vänner, har en Twitter, har allt möjligt. Avsikten har varit att föra in henne, att lura in henne som livs levande. Det är inte första gången det sker och heller inte sista.

”Rösterna” under vissa av inläggen på bloggen, innan avslöjandet, känns lite sorgliga, tillskyndare hänger sig likt Stan gjorde till Eminem, öppnar sitt hjärta och ger kärlek och beundran. För Ascot bedårar, hon är kompetent åstadkommen för god utdelning av ett originellt reklambolag, skapad i kommersiellt syfte.

Efter avslöjandet – läs kommentarerna – lögnen tillstås, något annat stiger fram. Fansen accepterar Erika Ascot även som fiktiv.

⇐  ⊆ ** ⎩  ☹✦☺ ⎭  ** ⊇ ⇒

THERE ARE 11 COMMENTS ON “Vi måste tala om Erika Ascot”

Lurketoft

10. April 2009 at 19:08

Jag gillar ju dig. Därför ber jag dig vänligt att inte skriva: “Vi måste tala om…” Från ett läsarperspektiv är det olustigt att läsa. Andres Lokko älskar för övrigt att skriva så: “Som vi talade om sist” och dylikt trams. Jag slutar läsa och känner samma olustkänsla som när den högst passivt aggressive Daniel Sjölin (det finns ett odjur av ilska bakom den där lugna svärmorsdrömsmasken) ska förolämpa sina gäster på ett sådant raffinerat sätt att det för de är omöjligt (nästintill) att hävda att de blivit just kränkta. Stämplingen av Alex Schulman, skämtet om rundvandring hos Ajvide Lindqvist (eller vad han heter)… Obehagligt! Vi måste absolut ingenting, minst av allt läsa vidare. Betänk det.

Jenny Maria

10. April 2009 at 21:04

Lurketoft,

titeln är en parafras på boken “Vi måste tala om Kevin” och är ironiskt avsedd. Säkert en missriktad och trubbig ironi men omskrivningen roade mig.

Som du påpekar så måste vi alls inte tala om Erika Ascot. Förmodligen är det bättre om vi hittar något mer angeläget att diskutera och vid Gud har det denna långfredagen rapporterats om djupt sorgliga händelser som vi hellre borde rikta vår uppmärksamhet mot. Askot-gate är en perifer och banal grej.

“… Obehagligt! Vi måste absolut ingenting, minst av allt läsa vidare. Betänk det.” Somligt i den här världen vill jag göra utifrån villkor jag satt upp för mig själv men att läsa min blogg eller tala om Erika Ascot det måste ingen.

snowflake

10. April 2009 at 22:18

Jag läste rubriken som en parafras på Lionel Shrivers Vi måste tala om Kevin.

Jenny Maria

11. April 2009 at 07:55

Det var så det var tänkt Snowflake :)

Erika

16. April 2009 at 20:42

Kommer nog aldrig att vänja mig vid detta, att leva här i glipan mellan mellan svarta sjok av andras texter.

Jenny Maria

17. April 2009 at 08:27

Sådant är ditt liv Erika. Det finns värre öden.

johanna

26. April 2009 at 19:01

Jag tyckte att det var jätteintressant att läsa det här. Jag har funderat en hel del på både ascot och den här ideala kvinnorollen. Jag är glad att du skrev om det.

Jenny Maria

27. April 2009 at 09:04

Tack Johanna och jag är glad att DU skriver.

Håkan

20. May 2009 at 16:46

Jag har inte läst om Ascot förrän hon blev avslöjad, men när jag tittar på hennes Flickr-bilder ser det inte trovärdigt ut. Det här är tekniskt perfekta, professionellt själlösa bilder. Det luktar reklambyrå lång väg om dem.

Jenny Maria

20. May 2009 at 19:59

Ja som om det syns tydligare i bilderna på något sätt. Kanske är det så?

Dikt och förbannad lögn « Jeanette Emt

19. June 2011 at 17:00

[...] uttänkt, uppgjord och tillrättalagd för att finnas på riktigt, menade Nilsson (läs vidare här). En liknande tanke har för övrigt slagit mig vid läsningen av ”A Gay Girl in [...]

COMMENT ON THIS POST