Så var det lördagen den artonde april år 2009

baby-farewell.jpg

Skat-Törnrosa bara låg där på en mur som löpte längs ett hus på Krutmeijersvägen i Slottsstaden, orörd och skön. Jag borde ha haft kameran med men i sista stund innan jag gav mig av till Malmö beslöt jag att lämna den hemma. Korkat, skulle det visa sig. Bilden ovan tog jag med min mobil. Har jag kamera med så blir jag kameran och i dag var det inte lämpligt att hela tiden tänka i och söka efter bilder.

En period i livet stannade jag bilen om jag såg ett ’roadkill’ vid kanten, vilket inte gladde medåkande familjemedlemmar och jag har en samling mobilbilder på döda djur. Har ni sett Esko Männikkös bilder av döda fåglar? De är 1600-tals-Vermeer-Stephen-King-aktiga (Kan någon vänligen uppfinna ett bekvämt adjektiv för den beskrivningen?) Skatan ovan är nog det finaste döda djur jag träffat på, ett glänsande skal utan liv, ändå fullkomlig.

Först gick jag in till centrum och sedan tillbaka till Slottsstaden, så jag passerade skatan två gånger. På tillbakavägen står en mycket gammal herre med en kopplad cockerspaniel på ett avstånd av 5 till 10 meter från det döda djuret. Han är tyst men tittar på mig och pekar på fågeln, hans ögon har en ljusgrå hinna – starr. Ljusgråheten gör hans blick märkligt mild och vacker. På det hela taget har jag en vurm för åldrade personer. Eventuellt kan det sorteras in under att jag gillar allt som fiktionaliserar livet. Hur känner ni? Bli inte arga för att jag romantiserar starr, jag inser att det är besvärlig sjukdom som folk inte gärna kan ha för att göra mitt liv mer intressant. Mannens visande på fågeln görs med uppenbar hänvisning till mig, han kanske inte kan prata tänker jag och säger ja, jag såg den. Han pekar alltfort tills vi kommer mittemot varandra. Då säger han Det finns inget att göra något åt.

Nu sitter jag i mors lägenhet och tänker på fäktning, för som barn och ung tränade jag fäktning i en källare här intill hos fäktmästare Orvar på MF 19. Tackade jag någonsin Orvar för min goda hållning? Nåja, jag far till Malmö för att arbeta ostört, bestämmer mig för att inte ta med kameran, väl här finner jag att jag proppat ner de skrifter nödvändiga för mitt arbete i kameraväskan. Jaha, ute i ogjort väder. Istället har jag fikat med Li på Liebling, gått lite på stan –hopplöst i de här höga klackarna,tagit självporträtt med mobiltelefonen, formulerat det här blogginlägget och börjat skissa på en novell tänkt att vara en hämnd på en person jag är arg på. Vi ses i min nästa novell!!! skulle jag ha skrikit när vi bråkade.

THERE ARE 7 COMMENTS ON “Så var det lördagen den artonde april år 2009”

Dag

19. April 2009 at 18:50

Så sent som igår sa jag på Mynhtas uteservering att “visst är hon är snygg men hon har en katastrofal hållning, då kan man bara föreställa sig vilka andra brister hon har”.

Lägg gärna till ett “din djävel!” i citatet, jag vet att du vill. Det får du.

Jenny Maria

19. April 2009 at 21:58

Enligt min forne fäktmästare kan inget gott komma ur någon med dålig hållning. Så nog gör du rätt som drar öronen åt dig…

Ja din djävel gör sig ju alltid, det har vi väl konstaterat? (Obs retorisk fråga det där sista.)

Dag

19. April 2009 at 22:50

Du är säkert medveten om min princip att alltid svara på retoriska frågor så jag säger; ja.

Karin

21. April 2009 at 19:45

Så mysigt beskrivet om mötet med starrmannen. Ert gemensamma intresse för den döda skatan berörde.

Kanske den gamles enda möte och konversation den dagen, men så betydelsefull för honom att han kanske berättade det för nästa person han ev mötte under dagen?
Fina tankar har du,om de gamla som har så mycket att berätta från sina liv.
Skatan var vacker ja. Vet du Jenny vi har 3 begravda fåglar under vår gran. Den första var en falk med vackra gula ben- ej ringmärkta. Nästa en koltrast- båda hade törnat mot fönstrena, men den tredje var en utstött och ihjälhackad skatunge som låg i spireahäcken.
Förra sommaren begravde jag Kråkan jag berättade om -SVART och blåblank.
Under äppleträdet har J begravt en humla- den har en gravsten.

Det gjorde väl inget att du “slösade” lite på dagen för annat än du tänkt!

Jenny Maria

22. April 2009 at 11:33

En humla med en gravsten – det är bra! Stackars skatunge ☹ Kråkorna är så vackra när man ser de över fälten som i den där målningen du målat. Är det kråkor? De mörka fåglarna?

Jag har aldrig haft någon djupare relation med en äldre människa. Kanske är det därför jag sedan barndomen hyst en slags fascination och jag minns att jag alltid var intresserad av kompisars far och morföräldrar. Fortfarande kan jag tänka när jag ser någon riktigt gammal att den där personen har egna minnen från 20-talet. Så vill jag fråga för jag tror åtminstone att de äldre är dörrar till andra världar.

Vi hörs! ☺

Karin

22. April 2009 at 15:49

nja, skall man vara petig kallas de riktigt svarta för RÅKOR-den större svarta är korpen och den är vanlig uppåt landet.
Kråkan är den svart-grå, stora, medan den mindre svart med grå hjässa är kajan du vet den med isblå ögon…..mmm en liten fågellektion blev det

Jenny Maria

23. April 2009 at 07:39

Tack Karin. Nu vet jag.

COMMENT ON THIS POST